Svensk Läraretidning: 1893

226

SVENSK LÄRARETIDNING.

som sitta på klipporna och i trädkronorna, verkligen äro fångar.

Detta är något att s« för den, som skall undervisa om vårt lands natur. De flesta lärare i lägre och högre skolor hafva väl på sin höjd sett skymten af en räf, en örn o. s. v., men få torde haft tillfälle att se och iakttaga dem på närmare håll. Det lär vara d:r Hazelii mening att så snart som möjligt utvidga denna samling till en fullständig nordisk zoologisk trädgård, där hvarje djur, så vidt möjligt, skulle få sin plats i en för detsamma naturlig omgifning.

De två timmarna voro slut, och jag måste återvända till staden. Vi gjorde dock först ett kort besök i några af de förut omtalade byggnaderna.

Den första vi träffade på var ett gammalt trähus, som -jag vet ej huru länge - tillhört en förmögen bondgård i Blekinge. Den har utan någon upputsning eller förändring flyttats hit med inredning, möbler och husgeråd; allt i samma skick som det stod där nere. Väggarna äro klädda med naiva, konstlösa målningar öfver bibliska ämnen och grant textade gratulationer inom glas och ram. I taket äro upphängda präktiga dukar och andra väfnader. De väggfasta bänkarna i ett af rummen äro öfverdragna med konstväfnader i gammaldags mönster. Koppar-, tenn-, ler- och träkärl sitta uppfästa i långa rader. I sängar, skåp och kistor ses hemväfda kläder. I ett af rummen står en väfstol med halffärdig väf. Skytteln ligger på väfven 'framför ladet. Vid sidan står en spolrock och en garnvinda, målade i bjärta färger. Det ser ut, som om arbetet blott hvilade för en liten stund, medan väfvers-kan sysslar i köket eiler ladugården.

Äfven platsen omkring huset är ordnad efter Blekingsseder: en liten trädgårdstäppa med några bärbuskar och en blomsterrabatt invid stuguväggen, ett par bikupor, diverse mot väggen uppställda redskap, en kyrkvagn o. s. v.

Äfven en stuga från Helsingland och en från Mora i Dalarne besöktes. De äro på samma sätt som den förstnämda gripna midt ur folkets lif och här insatta i en omgifning, som erinrar om deras hemort.

Vidare finnas här backstuga från Småland, fäbodvall, lappkåtor med tillhörande förrådshus och renhjord, kolarkojor samt - den icke minst intressanta byggnaden - en 70 å 80 fot hög klockstapel från Håsjö socken i Jämtland. Dessa senare anläggningar jämte mycket annat hann jag dock endast se på afstånd.

Mitt lärareintresse tvingade mig nu till den föresatsen att vid min nästa Stockholmsresa ägna minst en dag åt hvad som finnes på Skansen. Det är dylika bilder, som en lärare behöfver se för att kunna hos ungdomen ingjuta kärjlek till land och folk. Ett bättre tillfälle ' att få blicka in i allmogens åskådning och vanor, sådana de varit och ännu till stor del äro i olika landsändar, skulle säkerligen ej utan stor svårighet kunna erhållas ens af den, som i denna afsikt företoge resor.

Under hemfärden, som skedde på spårvagn öfver Djurgårdsbron och Strandvägen till Norrmalmstorg, berättade min ciceron med sådan värme om stämningsfulla fester, som då och då hållas å Skansen, att jag kände riktig längtan att få vara med vid ett dylikt tillfälle. Ett sådant skulle ock erbjuda sig, snarare än jag väntade.

Mitt arbete kräfde längre tid, än jag beräknat, hvarför jag måste stanna i Stockholm öfver en helgdag. Denna blef jag inbjuden att tillbringa i en af mina vänners familj. Förtjusningen Öfver Skansen var bland dess medlemmar icke mindre än hos d:r A. Ty knappt hade samtalet kommit i gång, förrän det fördes in på detta ämne, och jag tillfrågades, om jag ville följa med och se Skansen illuminerad på kvällen. Visst ville jag det.

Klockan var ungefär 7, då vi hunno fram till Djurgården. Redan på långt afstånd syntes höga eldflammor från Bredablick. Vid inträdet på Skansen hade man framför sig en tafla af egendomlig skönhet. Utefter alla vägar på slätten och i skogen flammade rader af väldiga tjärbloss. Ännu större sådana brunno i järnkorgar uppe mellan träden. Luften var mättad med rök och ångor af tjärved. Ur alla skorstenar stego höga rökpelare upp. Genom de öppna dörrarna till stugor, kåtor och kojor lyste eld från ärilen. I skogskanten glödde och flämtade en »nying» (så kallas i Norrland två stockar lagda den ena på den andra samt antända i gränsytan). På de håll, dit ljuset ej nådde, lägrade sig mörka skuggor, en mild vårvind fläktade sakta då och då. Öfver det hela hvälfde sig som en kupol den stjärnbeströdda djupblå himmelen, som väster ut antog en violett färgton.

På vägarna syntes här och där grupper af promenerande. Fastän denna afton funnos, efter hvad jag sedan hörde, mera än tusen personer därute, var det dock lätt att uppsöka vägar, där man fick vara ensam, ifall man föredrog det. Alla syntes glada och gripna af en varm, högtidlig stämning. Det var, som om man i allas anleten kunnat läsa den tanken: hvad det ändå finnes mycket vackert här i Sverige.

Men hvad är detta? Ett långt tåg af mörka gestalter, bärande facklor, kommer i rask takt på vägen där uppe ifrån Bredablick. Från teten tonar en fosterländsk marsch. Tåget svänger in till en estrad midt på slätten, och sedan höres därifrån den ena nordiska melodien efter den andra. Ds besökande draga sig närmare denna del af Skansen.

Vid niotiden äro blosset) i det närmaste utbrunna. Stycken af tjärved hafva fallit ned här och där. I ett nu flammar hela skogskanten i rödt; den upplyses af bengaliska eldar. Musiken manar till uppbrott. Fackeltåget ordnar sig åter. Så ljuder en signal från en undersätsig gestalt, som skymtar fram ur skuggan af en trädgrupp. Tåget sätter sig i rörelse under tonerna af en marsch.

Den som gifvit signalen följer efier. Vi vilja gärna se hans anletsdrag, ty det är just han, som är själen och drifkraften i

'alla dessa om energisk och klart medveten fosterlandskärlek vittnande anläggningar, hvilka med ett gemensamt namn kallas Nordiska museet. Ingen annan nutida svensk har kanske som han förstått att arbeta och offra sig för nu lefvande och kommande släkten i Norden. Och vid detta arbete har han typiskt visat' just de egenskaper, som man gärna skulle vilja se som utmärkande kännetecken på en äkta skandinav. Han hör därför med som sitt museums största prydnad,

Innan vi återvände, gjorde vi en rond utefter skogskanten ned till Håsjöstapeln, som ligger vid brantaste stupningen ned åt Djurgårdsbron. Blossen voro nu slocknade. En fullständig tystnad rådde, endast då och då afbruten af räfvarnas skrik eller ett påbörjadt men snart afbrutet tjut af bergufven. Det är, som om vi befunno oss midt inne i ett skogsland-

Men vända vi blicken mot nordväst, så hafva vi storstaden alldeles inpå oss. Framför oss strömmar en ljusflod från tusen och åter tusen lågor upp mot fästet. Åt sidorna synas ljusen allt mera spridda, tills längst i sydväst och nordost blott enstaka punkter blänka. Staden böjer sig som ett panorama i en väldig båge framför den punkt, där vi befinna oss. Men så praktfull den än ter sig, är den härifrån bra litet imponerande. Man har svårt att öfvertyga sig om, att dessa i rader ordnade tegelstensmurar i sig innesluta så mycken flit, ärligt och uthålligt arbete, kärlek och barmhärtighet, men också så mycken dårskap, last och humbug, med ett ord så mycket lif, som verkligen är fallet. Man frestas icke alls, såsom nere i staden, att anse den som en väsentlig del af fosterlandet; den blir blott hvad den är: dess hufvudstad.

Dylika reflexioner tränga sig själfmant fram, då man en kväll skådar ut öfver staden från Håsjöstapelns främre trappa.

Då vi lämnade Skansen, uppsteg hos oss alla samma tanke: en kraftigare väckelse till folklifvets förädling än denna har icke på länge gifvits i vårt land.

Den, som nu följt mig så långt som hit, torde fråga: hvarför denna skildring i en facktidning för lärare? Svaret blir: emedan på ingen annan fläck af vårt land kan läras så mycket om svenskt lif och svensk natur som här.

Alfr. D-n.

Nyheter, som beröra skolvärlden, mottagas med tacksamhet frän alla delar af riket. Meddelare böra alltid för redaktionen uppgifva namn och adress, hvilka dock under inga omständigheter yppas. Skrif kort och rakt på sak, skrif genast, då något händt, och skrif ofta! Meddela framför allt genast alla utnämningar vid folk- och småskolan! Skrif namnen tydligt! Begagna gärna brefkortf