Svensk Läraretidning: 1893

126

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r

ning för luftväxling, som vore användbar äfven under den kallare årstiden, då den bäst behöfdes. Försök voro gjorda med s. k. dragrutor och ventiler i ytterväggen, men bäggedera åstadkommo sådant »drag», att det befanns klokast att hålla dem väl stängda.

Behofvet af ventilation stod dock fullt klart för mig, och professor Heymans siffror talade ju dessutom ett tydligt språk. Den i rummets ena vägg befintliga skorstenen sög godt ut. Uppe vid taket höggs å densamma ett kvadratiskt hål med 12 cm. sida och i detsamma inmurades en ventil af det slags gjutna sådana, som finnas färdiga i handeln. Det visade sig nu, att för luftens utsläppning eller för »evakueringen» var sörjdt på ett förträffligt sätt. Återstod att insläppa frisk luft utan att därigenom »drag» skulle åstadkommas. I ytterväggen höggs, äfvenledes uppe vid taket, ett lika stort hål med det i skorstensväggen. Detta försågs å yttersidan med ett galler till skydd mot närgångna fåglar och i dess mot rummet vända sida inpassades ett rör af zinkplåt, hvilket sträckte sig ända fram på kakelugnen, öfver hvilken alltså den inströmmande luften släpptes fri. I närheten af ytterväggen var röret försedt med ett spjäll.

Sedan denna ventilationsanordning pröf-vats under så lång tid, att man hunnit förvissa sig därom, att man utan olägenhet kunde låta ventilerna ständigt vara öppna under lektionerna, företogs af hälsovårdsnämdens kemist, ingeniör Sondén, kemisk undersökning af luften. Härvid befanns det, att man kommit bra nära det uppställda önskemålet med afseende på luftens renhet, på samma gång man hade befriat sig från de svåra temperaturhöjningarna mot lektionstimmens slut.

En olägenhet fanns dock ännu kvar: under den mörkare årstiden måste undervisningen ofta ske vid gasbelysning, och det gällde därför att befria sig från de härigenom uppkomna, besvärliga förbränningsprodukterna. För detta ändamål anlitades ånyo skorstenen: ett rundt hål om l dm. genomskärning höggs i densamma och däri inpassades ett plåtrör, som sträckte sig fram under taket utmed gasledningen. I detta inpassades lodräta rör, som med en trattformig utvidgning bredde sig ut öfver hvarje gaslåga. I stället för att förpesta luften i rummet fick nu gasen vid förbränning tjäna till att påskynda ventilationen.

När vederbörande myndighet funnit, att de för ventilationen vidtagna anordningarna fullt motsvarade sitt ändamål, var det lätt att få dylika anordningar införda äfven i de öfriga skolsalarna. I ett och samma skolhus i hufvudstaden äro sålunda 13 skolsalar ventilerade enligt detta system. I en och annan sal har ingen skorsten funnits att tillgå för utsugningen, men där har man i stället genomborrat taket och insatt en plåttrumma, som sträcker sig upp öfver vattentaket.

Under innevarande vinter ha inga fönster behöft öppnas; luften har ändock hållit sig frisk i skolsalarna, och temperaturen

har hållit sig jämn vid 17°, oaktadt uppvärmningen sker med vanliga kakelugnar och kölden ute varit rätt betydlig.

Till ett rum, som saknar ventiler, hvilka under den kallare årstiden kunna användas under lektionstiden, måste man under rasterna öppna fönster och dörrar. Temperaturen sänkes härigenom på ett betänkligt sätt, och barnen äro vid den följande lektionens början lätt utsatta för förkylning, och luften är dock, enligt professor Heymans undersökningar, ånyo till skadlighet for-skämd redan under de första därpå följande 15 minuterna.

Vid anordningar för ventilation måste man först och främst sörja för utsugning, ty själfklart är, att ingen ny luft kan komma in, om ingen luft slappes ut. Har man vederbörligen sörjt för utsugningen, så söker sig nog luften inträde genom i fönster och dörrar samt golf befintliga springor, men härigenom åstadkommes drag, och dessutom får man kanske genom golfvet osund grundluft in i sin skolsal. Man bör därför liksom bana väg för den inströmmande luften; den går hellre genom den öppna plåttrumman, än den tränger sig genom springorna. Genom att släppa den friska luften fri öfoer kakelugnen eller kaminen får man den uppvärmd, innan den träffar de i rummet varande personerna, hvarigenom känslan af drag undvikes.

Mer än en lärarinna har för mig omtalat, att hon under många år varit besvärad af hufvudvärk, när hon slutade sitt skolarbete för dagen, men att hon blifvit befriad från detta onda, sedan luften i hennes skolsal blifvit frisk. Barnens klagan öfver hufvudvärk, sedan de suttit i dålig skolluft, är åtminstone för föräldrarna af gammalt känd.

Kostnaderna för de nu beskrifna ventilationsanordningarna äro helt obetydliga, och då ingen enda skolsal finnes, i hvilken de ej med största lätthet kunna utföras, så är det att hoppas, att den tid ej skall vara aflägsen, då hvarje skolsal är försedd med en god ventilation.

Alla veta vi ju, att »genom att ständigt inandas luften i ett tilltäppt rum blir andhämtningen snart långsammare, värmen aftager, färgen flyr från kinderna, matlusten försvinner och hela organismen försvagas».

Alltså frisk luft i våra skolsalar, på det rosor må blomstra på barnens kinder och oförstörd hälsa må följa dem, när de från skolan iitträda i lifvet! N-n.

Hälsolära såsom undervisningsämne i skolorna.

Öfver detta ämne höll professor R. Tigerstedt vid Pedagogiska sällskapets sammanträde i lördags afton ett föredrag af i hufvudsak följande innehåll.

Vår tid med dess raska utveckling och däraf uppstående nya behof har inom skolan alstrat ett månglasen, hvilket af både skolmän och föräldrar ofta öfverklagas. Det måste dock betraktas som ett nödvändigt ondt. Uteslutandet af det ena eller

andra ämnet skulle nämligen förorsaka beklagliga luckor i den allmänna bildningen.

Under sådana förhållanden kan det synas vara mindre välbetänkt att yrka på införande i skolan af ännu ett ämne, hälso-lära. Och dock måste undervisningen häruti inom skolan anses vara både lämplig, nyttig och nödvändig. Naturhistorien är nu förnämligast formbeskrifning. Man sysslar mest med systematiken och studerar föga lifsföreteelserna. Lagarna för dessa företeelser äro väl dock lika viktiga att känna som lagarna för den döda naturen. Kännedomen om dem har ju ock en omedelbar praktisk tillämpning uti vården af vår egen kropp, hvilken väl af alla naturföremål måste anses stå oss närmast.

Hälsoläran som undervisningsämne bör sålunda vara fysiologi med praktiska till-lämpningar på hälsovården.

Undervisningen i hälsolära förutsätter att lärjungarna inhämtat det viktigaste af fysiken och kemien. För att få en lämplig öfvergång från dessa ämnen till hälsoläran inleder man denna med en framställning af lifsverksamheten såsom en förbränning och påvisar därvid, hurusom lagen om energiens oförstörbarhet gäller äfven inom den lefvande naturen. Med denna framställning till utgångspunkt kommer den naturliga gången vid undervisningen att blifva följande: näringen, blodcirkulationen, andningen, utsöndringen och värmehushållningen.

Vid redogörelsen för födoämnenas tillgodogörande stöter man på en väsentlig skillnad mellan den lefvande och den döda naturen. Den smälta födans upptagande kan nämligen ej förklaras såsom en fysisk eller kemisk företeelse, den är af en helt annan art, en alldeles särskild lifsföreteelse.

Öfverallt där så är lämpligt gör man praktiska tillämpningar. I samband med näringen talar man sålunda om födämnenas beredning, näringsvärde och förfalskning, i samband med blodcirkulationen om blödningars stillande, blodsjukdomar, de hvita blodkropparnas betydelse vid inflammation och varbildning, i samband med andningen om luftväxling samt drunknades återkallande till lif och i samband med värmehushållningen om kläder, uppvärmning af boningsrum, bad såsom icke blott renings-utan äfven härdningsmedel, feberns natur o. s. v.

Därefter öfvergår man till den del af lifsverksamheten, genom hvilken vi träda i förbindelse med den yttre världen, rörelserna och sinnesverksamheten. I sammanhang härmed påpekas nyttan af lämplig kroppsrörelse, de vådor, som kunna uppstå af för långt drifven sport, följderna af ögats öfveransträngning o. s. v. Härefter redogöres för det centrala nervsystemets betydelse såsom reglerande alla lifvets förrättningar, så att de samverka till ett gemensamt mål, kroppens bestånd.

Till sist lämnas en redogörelse för organens elementära beståndsdelar, cellerna, samt för hufvuddragen af läran om smittämnena.

Undervisningen i hälsolära bör förläggas till skolans högsta klasser. Med endast en