Sida 138
1893-03-22
138
SVENSK LÄRARETIDNING.
12
mande språk. Men äfven om man utgår från den uppfattning, att införande af tyska språket i seminariekursen skulle medföra väsentliga fördelar för folkskolan, bör man icke göra ett bestämdt yrkande därpå, utan att det först blifvit klart utredt, att sådant låter sig verkställas. I anseende till det helt och hållet outredda skick, hvari denna fråga för närvarande befinner sig, anser sig utskottet därför icke kunna förorda, att riksdagen nu gör ett uttalande i ämnet.
För öfrigt vill utskottet påpeka, att ehuru den förevarande frågan behandlats vid ett par folkskolläraremöten och där omfattats med sympatier, den likväl icke synes hittills blifvit föremål för något lifligare intresse vare sig från folkskollärarnes eller Seminarielärarnes eller från den för folkskolefrågor intresserade allmänhetens sida, och hämtar utskottet äfven därifrån ett stöd för sin mening, att motionärens yrkande icke för närvarande bör bifallas.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,
att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Reservation
mot förestående utlåtande är afgifven af fyra utskottsledamöter, nämligen redaktör E. Hammarland, rektor J. Persson, hemmansägaren E. Norman och direktor E. A. Zotterman, hvilka ansett, att utskottets utlåtande och förslag bort hafva följande lydelse:
Motionären har för sitt förslag anfört tvänne skäl. Det ena - som han för egen del synes tillmäta största betydelsen - går därpå ut, att folkskolans lärare och lärarinnor borde erhålla undervisning i tyska, på det att de sedan i sin ordning måtte kunna meddela undervisning i detta språk åt lärjungarna i folkskolans femte och sjette klasser. Att detta senare kommer att ske finner motionären vara af högsta vikt för hela vår odling. »De tre stora kulturfolken, Englands, Tysklands och Frankrikes, hafva - säger han - hvar för sig i sitt modersmål ett språk, hvarmed de kunna sätta sig i förbindelse med snart sagdt alla folk. De små kulturfolken måste söka att rycka upp i deras led på kulturens område, det enda, på hvilket äfven de små kunna blifva stora. Att här komma i eftertruppen är till betydlig skada. Den starka samfärdseln, som nu råder mellan de bildade nationerna, har så förändrat förhållandena, att folken måste på den andliga odlingens alla områden vara mera vaksamma än någonsin förut. Också är det svenska folket frikostigt i att uppmuntra den högre undervisningen. Nu gäller det att äfven låta den lägre undervisningen i någon mån få rycka fram.»
Det andra af motionären anförda skälet har han lånat ur det utlåtande, hvarigenom andra kammarens första tillfälliga utskott vid 1892 års lagtima riksdag af-styrkte hans då väckta motion om engelskans införande vid seminarierna och de
fasta folkskolorna. Efter uttalande af den åsikten, att undervisning i främmande språk måste anses tillhöra stadiet öfver den egentliga folkskolan och att på grund häraf folkskolläraren i allmänhet ej behöfver vara kompetent att meddela underwisning i ett sådant, framhöll nämda utskott, att frågan, hvad seminarierna anginge, måste ställa sig helt annorlunda, ifall man betraktade densamma ur den. pedagogiska fackbildningens synpunkt. Genom att underkänna motionärens fordran rörande engelska i folkskolan har utskottet - heter det - »icke velat bestrida, att det kunde vara lämpligt att införa undervisning i ett främmande språk vid folkskollärareseminarierna. Tvärtom tala åtskilliga skäl för att nu, 50 år efter dessa läroanstalters tillkomst, tänka på en dylik utvidgning af deras lärokurs. Vid flera utländska anstalter, som afse utbildning af lärare för folkskolan, ingår undervisning i ett främmande språk i lärokursen. Dock torde därvidlag i främsta rummet tyska språket böra förekomma, enär detta språk är för lärarebildningen af långt större betydelse än något annat främmande språk. Yrkanden på införande af undervisning i tyska språket vid folkskollärareseminarierna hafva ock gång efter annan framkommit inom lärarekåren i vårt land - detta redan för tiotal år tillbaka. Till en början kunde måhända ämnet införas som valfritt. Ett försök vid ett af seminarierna vore utan tvifvel på sin plats.»
Som man lätt finner äro nu anförda skäl af helt olika natur, och de böra därför bedömas hvart och ett för sig.
Hvad det förra angår delar utskottet visserligen helt och hållet motionärens åsikt, att det är på kulturens område, som äfven de små nationerna kunna blifva stora, och att de för detta ändamål böra låta sig angeläget vara att ej allenast uppmuntra den högre undervisningen, utan äfven låta den lägre i någon mån få rycka fram. Häraf följer emellertid ingalunda, att utskottet skulle medgifva riktigheten af den tanke, som synes ligga till grund för motionärens resonnement, nämligen att nämda framryckande skulle åstadkommas hufvudsakligast därigenom, att ett främmande språk, vare sig engelska eller tyska, blefve införlifvadt med folkskolans ämneskrets.
Folkskolans höjande måste bestå i ett allt fullkomligare utvecklande af just de undervisningsmedel, hvilka, på samma gång de motsvara barndomsålderns särskilda bildningsbehof, tillika äro ägnade att bibringa folkskolebarnen sådana kunskaper och färdigheter, som komma dem till väsentlig nytta i deras framtida lif. För detta ändamål bör man i främsta rummet tillgodose de delar af undervisningen, hvilka äro af betydelse dels såsom underlag för allmänt mänsklig och medborgerlig bildning, dels såsom grundläggande förberedelse för det praktiska arbetet. Ur ingen af dessa båda synpunkter kan man emellertid på folkskolans läroplan kräfva något rum för studiet af ett främmande språk. Detta skulle blott göra intrång på hvad
som här måste anses långt viktigare. Folkskolans undervisningstid är knapp. Man måste därför begränsa sig till sådana ämnen, som äro nödvändiga, samt vinnlägga sig om, att undervisningen i dessa måtte blifva så grundlig, att den gifver håg och förmåga för vidare studier äfven efter den korta folkskoletidens slut.
Häremot skulle visserligen från motionärens ståndpunkt kunna invändas, att det dock gifves åtskilliga större handels- och industriorter, där undervisning i ett främmande språk skulle vara af vikt för ett ganska betydligt antal af folkskolans mera försigkomna lärjungar. Om på sådana orter folkskoleväsendet är så fullständigt utveckladt, att barnen få genomgå icke allenast de vanliga båda småskoleklasserna och de därpå följande fyra folkskoleklasserna, utan efter dem ännu en femte och en sjette folkskoleklass (»högre folkskola»), då k*an det utan tvifvel anses lämpligt, att i dessa senare meddelas undervisning äfven i ett främmande språk, och i så fall böra vederbörande lärare vara härtill kompetenta. Men dylika orter utgöra ytterst sällsynta undantag, och att staten endast rned hänsyn till deras behof af språkkunniga folkskollärare skulle företaga en ombildning af sitt seminarieväsende, innebär tydligen ett allt för öfverdrifvit anspråk.
Utskottet har alltså icke kunnat biträda det skäl för motionärens förslag, som skulle ligga däri, att läsning af ett främmande språk borde införas i folkskolans femte och sjette klass.
Helt annorlunda gestaltar sig frågan, om man, i likhet med andra kammarens första tillfälliga utskott vid 1892 års lagtima riksdag, betraktar densamma med afseende på dess betydelse för lärarebildningen.
Ur denna synpunkt har den ock blifvit betraktad af de personer den närmast rör, seminarielärarne och folkskollärarne. Såsom nämda utskott antydt, har den sedan lång tid tillbaka varit behandlad vid läraremötena och inom den pedagogiska pressen. Senast har den under föregående år varit föremål för liflig och mångsidig diskussion vid två talrikt besökta möten, nämligen Hernösands stifts allmänna folkskolläraremöte i Hernösand den 18-20 juni samt Lunds stifts tjugufjärde allmänna folkskolläraremöte i Malmö den 3, 4 och 5 augusti, af hvilka det förra räknade 283 ! och det andra 709 deltagare.
Vid Hernösandsmötet inleddes öfverläggningen af en seminarieadjunkt och afslutades genom antagande af ett utaf en seminarier ektor formuleradt uttalande, så lydande:
Mötet anser, att det tyska språket först bör på försök införas i ett par seminarier, utan att antalet lärotimmar på lärorummet dock därigenom förökas, och att sedan, om de gjorda försöken utfalla lyckligt, detta språk bör göras obligatoriskt för eleverna i samtliga folkskollärare- och lärarinneseminarier.
Mötet i Malmö, där såväl inledningsföredrag som resolutionsförslag voro af folkskollärare, gjorde följande uttalande;
Källa: Project Runeberg ·