Svensk Läraretidning: 1893

140

Däremot anser sig utskottet på det bestämdaste böra uttala den meningen, att ifrågavarande undervisning bör så ordnas, att den hvarken medför någon tillökning af seminariernas lärarekrafter, ej heller någon den minsta förlängning af tiden för den nuvarande seminariekursen., Hvad den förra punkten angår, måste ju hvarje seminarielärare redan nu äga den kompetens, som fordras för meddelande af de första grunderna, och någon ökning af tjänstgöringstiden har ej varit ifrågasatt. Hvad det senare villkoret beträffar, hafva så godt som alla, hvilka intressera sig för den ifrågavarande reformen, varit fullständigt ense därom, att seminariekursens förlängande måste undvikas, enär olägenheterna af en sådan åtgärd helt visst skulle vida öfverväga de fördelar, som man af tyska språkets införande vid seminarierna kan vänta sig.

Utskottet får på grund häraf hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrifvelse anhåller, det k. m:t täcktes på försök låta införa tyska språket såsom läroämne vid ett par af rikets folkskollärareseminarier, dock utan att den nuvarande seminariekursen härigenom förlänges.

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:f 12

Om hushållslära och skolkök.

Stockholms folkskollärareförening sammanträdde förliden lördags afton i Praktiska hushållsskolans lokal härstädes. Aftonens diskussionsämne, som gällde hushållslära och skolkök, inleddes af lärarinnan fru Sofi Nilsson. Hermes anförande var i sammandrag af följande innehåll.

Skolans mål är att fostra sanna kristna och goda medborgare, dugliga att uppfylla de plikter, som lifvet har att bjuda på. Medlen härför äro till en början de vanliga skolämnena, genom hvilka barnen utvecklas till tänkande och sedliga varelser. Dock händer mången gång, att barnen nödgas inhämta sådant, som ej kan blifva annat än minnessaker. I stället för att vara torr och andefattig bör undervisningen i hvarje ämne göras fyllig och väckande, så att den hos barnet framkallar en värld af tankar och föreställningar. Då blir undervisningen af helt annan art, än om man blott har examen till mål.

Men undervisningen bör ock åsyfta bibringandet af färdigheter, som kunna användas i det praktiska lifvet. Nu läser man med gossarne vissa delar af naturläran ganska vidlyftigt, emedan man tänker sig, att de däraf kunna hafva direkt nytta. Hur är det i detta fall med våra flickor? På ett eller annat sätt komma väl de flesta af dem att i framtiden tillhöra ett hem, vare sig eget eller andras. Något om hemmets skötsel och vård samt omkostnaderna därför borde väl då särskildt bibringas flickan.

Invänder någon, att detta icke har något att göra med skolans läroämnen, så må därpå svaras, att både naturläran och hälsovårdsläran stå med hemmets skötande i ganska nära sammanhang. Vid undervis-

ningen i dessa ämnen kan man påverka barnen i praktisk riktning. Kunde så en timme i veckan af den till naturkunnighet anslagna tiden användas för en särskild kurs i hushållslära, skulle det åsyftade målet i ännu högre grad kunna vinnas. Bereddes flickorna därjämte tillfälle att samtidigt få praktisk öfning i ett skolkök, vore det så mycket bättre.

Kändt är, att denna sak har motståndare. Man menar, att skolan genom att upptaga en sådan mängd ämnen icke lämnar något öfrigt af plikt och ansvar åt hemmet. En närmare bekantskap med förhållandena visar emellertid, att många hem äro oförmögna till att meddela de uppväxande flickorna nödig vägledning; och säkert är, att flickor, som lämnat skolan, ofta ej vilja ägna sig åt hemmets praktiska sysslor. När så en flicka gifter sig, är hon okunnig och har ingen lust att sköta om hemmet.

Till och med i de hem, där husmodern är hemma och allt skötes ordentligt, möta svårigheter för flickans praktiska uppfostran. På morgonen skall hon gå till skolan och får sålunda ej deltaga i tillredningen af frukosten. Då hon kommer tillbaka, är hemmet städadt och middagen färdig. Under eftermiddagen har hon sina läxor. Hon kan således ej få något intresse för hemsysslor; och får hennes uppväxttid förflyta på samma sätt, må ingen undra på, att om hon blir gift, hon blir en dålig husmoder och att äktenskapet blir olyckligt. De skolkök, som förekomma vid Stockholms folkskolor, kunna anses som försökskök eller, om rnan så vill, öfvergångskök. De äro med undantag af ett upplåtna af församlingarna till bespisning af fattiga barn, och folkskolornas öfverstyrelse har tillåtit, att flickorna i de högsta afdelningarna få deltaga i den enkla matlagning, som där förekommer.

I dessa kök - nu fyra till antalet - få de flickor i högsta afdelningarna, som det önska, deltaga, så långt utrymmet medgifver. Antalet är 4 å 6 åt gången. För hvarje gång få dessa flickor vara i köket två dagar å rad. Turen återkommer ungefär hvar femtonde eller sextonde dag. De hittills gjorda försöken hafva utan tvifvel haft sin stora betydelse icke allenast därigenom, att hittills 400-500 barn erhållit någon undervisning, utan ock därigenom, att opinionen under tiden bearbetats till sakens fromma.

Motståndarna till idén om skolkök erkänna hushållsiärans vikt, men de vilja hafva den förlagd efter skolkursens slut. Denna åsikt dela de med d:r Kamp i Frankfurt am Main. Han har bildat en »Förening för hushållsskolor» och anordnat kurser för från skolan afgångna flickor. Därvid har man gjort den erfarenheten, att de fattigaste flickorna ej kunna deltaga, ty de måste så fort som möjligt göra sig kviti all skolgång för att kunna bidraga till sitt uppehälle. Har man, såsom i Baden, obligatoriska fortsättningsskolor, då kan det ligga någon mening i att hänvisa ämnet till den fortsatta undervisningen.

Talarinnan lämnade slutligen en redo-

görelse för matlagningsundervisningens ställning och anordning på några ställen inom och utom landet.

I Göteborg undervisas flickorna i grupper om 18 ä 20 hvarje dag i 6 veckor, under hvilken tid de icke besöka skolan. I Malmö tudelas skolklassen. Den ena hälften undervisas i köket 6 veckors sammanhängande tid, medan andra hälften läser. Under nästa 6 veckor undervisas den andra hälften, medan lärarinnan läser med den första hälften detsamma, som den andra hälften förut genomgått. Efter 12 veckor får lärarinnan åter hela klassen.

I Chemnifa undervisas kl. 8-12 f. m. samtidigt 40 flickor i ett kök med 10 spisar. Hvarje flicka får 4 timmars undervisning i veckan. För i år är anslag bevil-jadt till två kök, hvarigenom man tänker sig kunna lämna undervisning åt alla flickorna i sjunde klassen. I Cassel är undervisningen ordnad ungefär på samma sätt samt obligatorisk för sjunde klassen. I Baden är ämnet infördt i de obligatoriska fortsättningsskolorna, I Karlsruhe och Mannheim är teoretisk och praktisk hushållslära obligatorisk i folkskolan sedan 1891. Marienburgs skolkök är förlagdt i själfva skolhuset, hvarigenom kan åstadkommas en växelverkan mellan undervisningen i naturkunnighet och undervisning en i köket. I England och Skottland, där man sedan många år tillbaka haft skolkök, erhålla flickorna kurser örn 40 lektioner å 2 timmar hvardera. Myndigheterna i Kristiania låta under innevarande år inreda tvänne skolkök, och i åtskilliga andra norska städer har man gripit verket an både vid folkskolor och privata skolor. *

I den följande mycket lifliga diskussionen deltogo utom inledarinnan fröknarna Halda Lundin, Maria Aspman, Anna Djurberg, Filippa Lundström, Emma Nilsson, Anna Rylander, Ida Broman och Matilda Schifström, fru Hilma Berggren samt hrr Sv. Nilsson, K. Lidholm och L. S. Zandell.

Fröken Hulda Lundin meddelade, att i Frankrike äro matlagningskurserna samt kurser i tvätt och strykning ställda i samband med fortsättningsskolan och för denna undervisning lämnas en fridag, hvarigenom kollision med Jäsämnena undvikes. Liknande är förhållandet i Belgien. Hr K. Lidholm anförde, att i London är visserligen ämnet icke obligatoriskt, såsom ock förhållandet är med flera andra ämnen, men staten uppmuntrar undervisningen i huslig ekonomi genom statsbidrag och har sålunda erkänt detta ämne såsom berättigadt i skolan.

Af diskussionen framgick för öfrigt, att alla erkände ämnets stora vikt och betydelse för det uppväxande släktet. Det var blott i fråga om själfva anordningen, som åsikterna voro i någon mån delade. Man betonade å ena sidan, att alla, äfven de fattigaste, hvilka kanske bäst behöfde det, borde gifvas tillfälle att få deltaga i matlagningskurserna, och detta blefve ej fallet, om ämnet förlades till en fortsatt undervisning. Å andra sidan framhölls, att äfven