Sida 169
1893-04-05
N:r 14
SVENSK LÄRARETIDNING-
169
tanke på ämnets införande. Att så mycket som möjligt utan skada för själfva saken nedbringa kostnaderna för materielen måste därför vara ett hufvudvillkor för framgången. Det är ock i sådant syfte, som ofvannämda arbete blifvit utgifvet. Det utgör ett sammandrag af författarens tidigare utgifna »Lärokurs i linearritning för folkundervisningsanstalter», på samma gång det närmast är afsedt såsom vägledning vid linear-ritningars utförande med blyerts. Genom denna anordning kommer priset å rit-materielen att i ej ringa grad sänkas. Att de föreliggande öfningarna lika väl kunna utföras med tusch och cinnober är en själf klar sak.
Boken omfattar 16 planscher, af hvilka de 5 första innehålla ett urval af exempel på plana geometriska konstruktioner. De följande planscherna innehålla öfningar för afbildning af verkliga föremål i två eller tre olika plan. Urvalet af dessa exempel är sådant, att inom den trånga ramen af 11 planscher upptagits så många olikartade formexempel, att med genomgåendet af dessa är inhämtad en så mångsidig kurs, som i allmänhet kan komma till användning i det praktiska lifvet. I texten lämnas dels beskrifning på de olika konstruktionerna och dels allmänna anvisningar om ritningars utförande, om ritmaterielen samt om lämpliga tillämpningsöfningar. En i dylika arbeten mera sällan beaktad sak är croquisteckningen eller det på fri hand utförda mera flyktiga utkastet till en ritning med påskrifna mått. Att exempel på detta slag af teckning jämte tillhörande text förekommer i boken, är en så mycket större förtjänst, som just detta sätt att förberedande teckna af ett föremål reducerar svårigheterna till ett sådant minimum, att ingen bör stå handfallen inför mötande uppgifter. Om nu till det anförda lägges, att planscherna äro utförda med fackmannens omsikt och noggrannhet och att bokens hela utstyrsel är förträfflig, kan man med skäl instämma i, hvad en tysk författare i en tysk tidskrift för teckningsundervisningen i folkskolan yttrar om det arbete, af hvilket det härmed anmälda är ett sammandrag: »Jag kan endast lyckönska vår "svenska ^kollega till detta arbete.»
Ventilationsanordning i gamla skolsalar.
Med glädje har jag iakttagit det intresse min uppsats i ofvanstående ämne (Svensk Läraretidning n:r 11) ådragit sig, och är det mig därför ett synnerligt nöje att få besvara de till mig framställda frågorna.
»Lungsiktig folkskollärare» undrar, om ej luften blir ren endast i närheten af kakelugnen, ifall mitt ventilationssätt användes.
Som svar härå vill jag påpeka den omständigheten, att den varmaste luften i rummet fordrar att, såsom på samma gång varande den lättare, få intaga platsen vid taket. Släpper jag nu in luft utifrån just till det varmaste stället, så blir följden häraf en rusning af den varma luften till detta ställe, och blandningen sker så hastigt,
att termometern ett helt litet stycke från inströmningsöppningen angifver alldeles samma temperatur som i rummet för öfrigt. Det varma luftlager, som eljest ligger mer eller mindre stilla uppe vid taket, tvingas på detta sätt i rörelse och kommer till användning.
Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att det ej är af den betydelse, som man i första ögonblicket skulle tro, att insläppnings-och utsläppnings-öppningarna äro på större afstånd ifrån hvarandra. Naturligtvis bör man ställa så till, att den inströmmande luften ej får sin riktning mot utsläppnings-öppningen. Likaledes bör man se till, att ingen af dem, som vistas i rummet, kommer att sitta i själfva den inrusande luftströmmen, ty då kommer den att kännas som »drag», äfven om termometern utvisar, att den har samma temperatur som luften i rummet för öfrigt. I en af våra skolsalar hände det, att lärarinnan på detta sätt träffades af luftströmmen, då hon satt i katedern, men luftströmmens riktning ändrades då med tillhjälp af en liten - pappbit, och härmed var saken hjälpt.
En särdeles förmån erbjuder detta ventilationssätt: man besväras aldrig af köld vid golfvet.
»P. L-g» undrar, huru friskluftsröret skall sluta öfver kakelugnen. Alla våra friskluftstrummor ligga helt nära taket och sluta med en fri öppning öfver kakelugnen samt äro vid yttre väggen försedda med ett spjäll, som stänges under deri tid skolan ej pågår. En och annan undrade i början, om ej den varma luften skulle rusa ut i det fria genom denna trumma, som låg öfver kakelugnen, men på intet ställe har detta inträffat.
Hvad beträffar ventilen, som skulle inmuras i utsugningsöppningen, så kan sådan nog fås i hvilken större järnbod som helst. En enklare utväg torde dock på månget ställe vara att låta smeden i orten förfärdiga den af ett stycke vanlig järnplåt, som medelst en midtaxel fästes i en ram liknande den, som användes vid våra vanliga kakelugnsluckor. Å ramens insida bör finnas en fals, mot hvilken luckan slår, då hon stänges. Öfre hälften af luckan slår då mot falsen åt rummet till och nedre hälften åt skorstenen till. Axeln sitter fast i vågrät riktning midt på lucken och kan göras af en gröfre järntråd, som med sina bägge ändar roterar i hål i ramen. I luckans öfre mot skorstenen vända sida bör fästas en tyngd, så att luckan med lätthet öppnar sig. I underkanten fästes en gröfre järntråd med ögla i den fria änden, så att man däri kan inpassa ett snöre, med hvars tillhjälp man öppnar och stänger luckan. Vill man hafva luckan stängd, så fästes detta snöre i en nedanför å väggen befintlig knapp. Lossas snöret, faller luckan själf upp på grund af den i dess öfverkant insatta tyngden.
Till upplysning åt »Frågvis» ber jag få meddela, att omordade ventilationssättet är pröfvadt vid de af arbetsstugorna i Klara och Adolf Fredriks församlingar använda lokalerna, hvilka kunna sägas hafva fritt läge (vid de respektive kyrkogårdarna).
Husen, i hvilka de äro belägna, äro också af den uppgifna höjden. I den folkskola, där systemet är genomfördt, äro 4 salar belägna tre trappor upp, och dessa böra väl kunna vara utsatta för kraftiga vindar, äfven om huset för öfrigt ingalunda har ett fritt läge.
Den »skarpa vinden» har endast det goda med sig, att ventilationen blir desto kraftigare, och därmed är man ej missbelåten.
»Frågvis» spörjer vidare, huruvida jag »verkligen är viss om, att den tunga kol-syrehaltiga luften går ut uppe vid salens tak». Samma fråga framställdes helt nyligen till mig af en person, som kommit för att taga reda på denna ventilationsanordning. Till svar härå gaf jag honom igen den frågan, huru han tyckte, att luften kändes i våra lokaler. »Utmärkt», svarade han mig då. Läsningen hade då pågått i 4 timmar, utan att något fönster varit öppnadt, och utrymmet är upptaget i hög grad, hvilket också antyddes i min föregående uppsats.
Vid undersökning af kolsyrehalten i ett rum torde väl blifva svårt nog att finna luften i detta afseende olika beskaffad på det ena eller andra stället i rummet. Erfarenheten visar, att blandningen öfverallt är likformig, då lokalen är ventilerad.
För öfrigt må det tillåtas mig att anföra något härom ur »Vetenskap för alla», utgifvet af professor Th. M. Fries. A spalt 51 i senare bandet heter det:
»Det har förut visats, att kolsyregasen är tyngre än den atmosferiska luften; det ligger därför nära till hands att draga den slutsatsen, att den kolsyra, som bildas pä ena eller andra sättet, skall samla sig vid golfvet i rummet. Så är dock icke förhållandet; kylsyregas, som är varmare än den omgifvande luften, stiger uppåt.»
Ä spalt 423 del. l af samma arbete heter det:
»Finnes iogen utväg för gasen att utkomma i den riktningen (uppe vid taket), nedsjunker den under afsvalningen längs rummets väggar.»
Och nu till sist ett hjärtligt tack till alla dem, som genom sina frågor satt mig i tillfälle att vidare yttra mig i ett för mig så kärt ämne. Alla mina försök på detta område hafva lyckats så öfver all förväntan väl, att jag är fullt viss på, att alla gamla skollokaler innan kort skola blifva ventilerade enligt samma grunder. Alla önska ju frisk luft i sina skolsalar och på denna väg kan det önskade målet vinnas med ringa besvär och obetydlig kostnad.
N-n.
Dödsfall.
H. P. Cedervall t- Den 27 sistlidne mars afled i Kropps klockaregård kantorn och klockaren i Kropps och Mörarps församlingar Hans P. Cedervall i den höga åldern af 87 år. Han var född i Flenninge den 2 februari 1806, aflade kantorsexamen i Lund 1838 och tillträdde befattningen sorn kantor och klockare i Kropp redan år 1839. Don aflidne var känd för att vara lika skicklig som nitisk och samvetsgrann under utöfningen af sitt kall. Ännu
Källa: Project Runeberg ·