Svensk Läraretidning: 1893

186

SVENSK LÄILVRETIDNING.

lära det läsa säkert och därigenom förebygga de vid den senare innanläsningen så ofta förekommande slarfviga och störande misstagen: att i stället för och, och i stället för han o. s. v. Som barnet lärt sig uppfatta bokstafven, skall det komma att uppfatta ordet, och så som det uppfattar detta skall det uppfatta meningen.

I småskolan skall ock rösten hafva sin första vård. Det är därför alldeles förkastligt att såsom oftast sker vid inlärandet af ljuden låta barnen framstöta dessa skrikigt och sjungande samt draga ut på dem flera sekunder. Härigenom öfvas våld mot barnaörat, och smaken och omdömet förskämmas.

Då man kommer in på läseboksstyckena, bör man uppmärksamma sådana, som särskildt lämpa sig för röstbehandlingen. Stycken, som innehålla dialoger, äro härtill de lämpligaste, t. ex. den i senaste upplagan af folkskolans läsebok förekommande sagan: »Den girige ekorren». Med det stycket kan man lära barnet begreppet tonfall. Man låter dem läsa den med rollfördelning: en gosse med stark röst får föra den barske ekorrens talan, och en flicka med mjuk röst får reprensentera domherren. Man kan gärna låta den läsande få inlägga en åtbörd i sin framställning. En rätt afpassad gest är af stort värde. Den ger eld och lif åt föredraget och framställer dess innebörd mera klart och tydligt, *

Uti den efterföljande lifliga öfverläggningen deltog ett stort antal både lärare och lärarinnor.

Rörande den första undervisningen betonades, att dess hufvuduppgift vore att inöfva den rent mekaniska läsfärdigheten, d. v. s. förmågan att snabbt och säkert uppfatta orden såsom helheter. Körläsning kan härvid med fördel användas. Den borttager många olater: för hastig, för långsam eller suddig läsning. Man bör dock noga vakta sig för, att lärjungarna få en sjungande ton, och att läsningen öfvergår till skrik, hvarigenom både röst och öra fördärfvas. Det af inledarinnan föreslagna sättet att underhålla inlärandet af bokstäfverna genom att låta dessa föreställa olika föremål hade icke annat än i undantagsfall visat sig vara behöfligt.

Redan från början borde rnan dock söka lära barnen att läsa med rätt tonvikt och tonfall samt att frambringa vackra och klara ljud. I detta senare hänseende kunde rätt mycket vinnas genom ganska enkla åtgärder: barnen böra läsa stående, med lyft hufvud och fullt öppen mun samt tillhållas att under läsningen andas lugnt och naturligt.

I fråga om läsningen pä de högre stadierna framhölls den allmänna erfarenheten, att denna ofta är sämre än på de lägre stadierna. Orsakerna härtill äro flera. De äldre lärjungarna äro mera generade för hvarandra och afhållas därigenom att läsa med känsla och betoning. Det vid läx-öfverläsningen förekommande »rabblandet» föranleder slarf och felläsning. De vanligen använda läseböckerna, enkannerligen folkskolans läsebok, äro skrifna på ett

språk, som är för barnen främmande och svårfattligt, och blifva därigenom synnerligen svårlästa. Såsom en ytterligare orsak framhölls, att många lärare själfva sakna förmågan att läsa väl. Det vore därför af behofvet påkalladt, att vid seminarier och profårskurser meddelades en verklig undervisning i välläsning och rätta sättet att utbilda röstorganen.

Såsom goda medel att förbättra läsningen förordades, att läraren på ett mönstergilt sätt föreläste stycken för lärjungarna, att dessa senare finge läsa icke endast enstaka meningar eller stycken utan hela sammanhängande berättelser, samt att vid läsöfningarna i skolan låta lärjungarna genomläsa äfven s. k. »roliga» böcker af lämpligt innehåll. Kraftigt framhölls ock, att den konstnärliga eller »musikaliska» sidan af läsningen ingalunda får anses som den viktigaste, och att all falsk »deklamation» vid läsningen bör motarbetas. Hufvudsaken vid en god läsning är, att den röjer en fin och skarp uppfattning af det lästas innehåll samt låter detta klart och tydligt framträda.

Kofodersfrågan

inför sammansatta stats- och lagutskottet.

Vid årets riksdag hafva som bekant väckts två motioner i kofodersfrågan, nämligen:

af direktor E. A. Zotterman (med hvilken hr C. J. Jakobson i Karlshult instämt), som yrkat: att riksdagen ville besluta sådan ändring i § l mom. 2 af kungl, kungörelsen den 20 januari 1882, sådant detta lagrum lyder i kungl, kungörelsen den 5 oktober 1891 angående aflöning åt lärare och lärarinnor