Svensk Läraretidning: 1893

26

SVENSK LÄKARETIDNING.

N:r 3

hvilken skulle förses med en öfverlärare, som tillika borde hafva tillsyn öfver socknens skolväsende i dess helhet och tjänstgöra såsom sekreterare i skolrådet. Dessa villkor behagade hvarken prosten Hillberg, komministern Linderdahl eller sockenskolläraren Rosenlöf. De ville icke hafva någon »fiskal» öfver sig; någon »åtrå efter högre teoretiska kunskaper» funnes ej bland allmogen; de, som önskade dylika, borde vända sig till läroverket i Gäfle; undervisningen i socknen vore i ett förträffligt skick, skomakare och skräddare och andra själfbildade personer kunde vara fullt skickliga barnalärare; Petré och hans drabanter ville blott slå blå dunster i ögonen på folk, gifvande sig sken af att vilja befordra upplysning, sanning och rätt; följden af hans sträfvanden skulle blifva socknens ruin o. s. v. Förgäfves erbjöd sig Petré att bestrida alla utgifter, hvarmed kostnaderna för den nya skolanordningen komme att öfverskjuta kostnaderna för den gamla, samt att låta donationsvillkoren bero på en af församlingens förtroendemän verkställd utredning. Det hjälpte icke; prästerna och skolläraren lyckades inbilla den enfaldiga allmogen, att Petré med afsikt arbetade på dess fördärf, och när det afgörande beslutet skulle fattas, ryggade prosten Hillberg icke tillbaka för den uppenbara olagligheten att vägra Petré rösträtt såsom varande »jäf-vig».

Donationens förkastande gaf anledning till den uppseendeväckande »Ofvansjö-striden», hvarunder Hillberg förvärfvade en sorglig ryktbarhet genom sina vilseledande protokoll samt Linderdahl och Rosenlöf genom skrifverier, hvilka i hätskhet och råhet öfverskredo alla gränser. Aftonbladet och Göteborgs Handelstidning riktade emellertid allmänhetens uppmärksamhet på saken, justitiekanslärn N. S. von Koch nödgade Uppsala domkapitel att affordra Hillberg förklaring öfver hans åtgöranden, landshöfdingen F. Asker ställde sig personligen på Petres sida, och vid kyrkostämma den 31 maj 1863 blef dennes förslag slutligen med stor röstöfvervikt antaget.

För att sätta allmänheten i stånd att bedöma den sålunda utkämpade fejden utgaf Petré samma år »Öfversikt och handlingar för belysning af striden inom Ofvan-sjö församling rörande ombildningen af dess folkskolesystem». Denna bok ådrog honom icke mindre än fyra tryckfrihetsåtal från prästerskapet i Ofvansjö och dess vänner, alla förda af Linderdahl och alla slutande med Petres frikännande.

Ar 1863 inlämnade Petré till Gäfleborgs läns första landsting en omfattande motion angående folkundervisningen inom länet. I enlighet härmed tillsattes en kommitté, som erhöll i uppdrag att inhämta kännedom om folkundervisningens ståndpunkt och däröfver afgifva berättelse jämte förslag om ändamålsenliga åtgärder till förevarande bristers afhjälpande. Denna kommitté, som bestod af motionären samt kyrkoherden d:r Lars Landgren (sedermera

biskop) och lektor G. F. Gilljam (nuvarande ecklesiastikministern), tog sin uppgift på allvar, och från densamma utgingo de förslag, som 1865 af landstinget antogos och som omskapat länets skolväsende samt i många fall gjorde det till ett föredöme för andra. Det beslöts, att två inspektörer skulle tillsättas, hvilka helt och uteslutande skulle ägna sig åt folkskolan, att för höjande af lärarebildningen ett länsseminarium skulle upprättas, att ett pris skulle utfästas för den förtjänstfullaste populära skrift om folkskolan* o. s. v.

Äfven i landstinget hade dock yppat sig motstånd, och hela organisationsförslaget hade kanske blifvit kullvoteradt, så vida ej Hjalmar Petré och de öfriga medlemmarna af familjen gjort en ny uppoffring af 18,000 kronor (6,000 kronor årligen under 3 år) för sakens genomförande. *

Redan förut, hade Petré funnit en god hjälpare för sina planer i Rudensehölds lärjunge, den allmänt aktade G. A. Rydberg (professor Viktor Rydbergs broder), hvilken 1864 blifvit anställd såsom föreståndare för ett seminarium på Hammarby. Detta gaf anledning till en ny »Ofvansjö-strid», ej mindre skamlig och hänsynslös än den första. På grund af sitt förhållande under denna hade prosten Hillberg blifvit af domkapitlet afsatt såsom ordförande i skolrådet och handhafvare af folkskolans angelägenheter samt i sådan egenskap ersatt af prosten Validén i Valbo. Härmed lät sig komminister Linderdahl icke nöja, ty han hade föresatt sig taga hämd för det lidna nederlaget, om han ock, som han yttrat på en kyrkostämma, skulle »processa så länge han lefde». Han reste omkring öfverallt i församlingen, uppeggade socknemännen mot, att barnen nu ej genast fingo börja med katekesen, inbillade dem, att det var de och icke Petré, som underhöllo seminariet och dess elever (hvilka därför blefvo ut skällda såsom »lättingar, hvilka församlingen skulle föda»), att de dryga kommunalutskylderna uteslutande förorsakades af de dyra folkskolorna, att Petré själf -intet betalte till skolbyggnaderna, utan tvärtom undansnillade af nämda utskylder till uppbyggande af valsverk vid sina bruk o. s. v.

Första följden häraf blef, att Petré på våren 1866 föll igenom vid valet af landstingsmän. Mot slutet af samma år skulle skolrådsval för de följande fyra åren äga rum, och agitationen blef då våldsammare än någonsin. För att få kuppen att lyckas vågade prästerskapet nu t. o. m. öppet trotsa sitt domkapitel. Linderdahl utlyste en kyrkostämma för seminariets bortvisande från Ofvansjö, och Hillberg förklarade sig återtaga sitt ordförandeskap. Prosten Validén protesterade häremot, men detta hjälpte ej; stämman blef hållen och beslut ifattadt i enlighet med Hillbergs och Linderdahls önskningar. Genom en rad

* Priset vanns af Olof Eneroth genom hans bekanta arbete »Om folkskolan, dess ändamål, medel och verkningar jämte öfversikt öfver folkskolans ställning i Sverige och Norge samt andra kristna länder».

af liknande stämmor samt genom resor och fullmakts-värfning i massa lyckades Petres fiender upphetsa bönderna så, att Petré äfven vid skolrådsvalet föll igenom. Jublet bland de segrande blef stort. Väl kunde den redan genomförda skolorganisationen i Ofvansjö icke kullkastas, ej heller dess 9 nya skolhus nedrifvas, men seminariet uppsades, och Rydberg måste flytta till Gäfle, hvarest han sedan verkade såsom seminarieföreståndare och länsinspektör, intill dess han år 1868 utnämdes till folkskoleinspektör i Bohuslän.

Petres motparti hoppades t. o. m. få Gäfleborgs landsting att upphäfva sin särskilda inspektion och sitt seminarium. Dessa anslag lyckades dock ej. Trots alla stormar afgick Petré slutligen med segern, och allt ifrån 1863 har han, hela 30 år igenom, bibehållit sin plats bland landstingets kommitterade för folkundervisningen, oaflåtligt arbetande för dess förkofran.

Men hårda tider stundade för honom själf. Efter 70-talets uppsving i järnhandteringen kom en svår kris, och i denna gick Hammarby-Hoforsbolaget under år 1880. Men hvad som ej gick under, det var Petres brinnande nit för folkupplysningen, och äfven efter det tunga ekonomiska slaget har han med redlig och kraftig vilja verkat för folkskolans främjande, särskildt inom det egna-länet. *

Efter frånträdandet af Hammarby-Hofors-verken bosatt dels i Alfta, dels i Gäfle, flyttade Hjalmar Petré förliden höst till hufvudstaden. Till följd häraf har han nu afgått från sitt uppdrag såsom en af landstingets folkskolekommitterade. Länets folkskoleinspektörer, lärarepersonalen vid dess folk- och småskolor samt vid landstingets småskollärarinneseminarium äfvensom de nuvarande lärjungarna vid sistnämda läroanstalt hafva vid detta tillfälle velat ägna honom sitt erkännande, och de hafva därför sistlidne lördag genom utsedda deputerade, folkskollärarne G. E. Malmgren i Storvik (Ofvansjö församling) och O. P. Andersson i Gäfle (under hr Petres verksammaste tid lärare vid Hammarby) låtit öfverbringa honom två tacksamhetsadresser, hvilka återgifvas här nedan.

Hjalmar Petres verksamhet har i främsta rummet varit ägnad åt folkskoleväsendet inom hans eget län, och det är därför alldeles i sin ordning, att dettas lärare och lärarinnor särskildt bringa honom sin hyllning.

Men frukterna af hans sträfvanden hafva icke stannat inom Gäfleborgs läns gränser, de hafva kommit hela Sveriges folkskola samt hela svenska folkskollärarekåren till godo, och det är därför i sin ordning, att folkskolans arbetare från alla landsändar äfven vilja taga del i den vördnadsbety-gelse, som nu blifvit den gamle kämpen ägnad. Så länge svenska folkskolan består, så länge skall ock hennes lärarekår gömma namnet Hjalmar Petré i sitt tacksamma och trofasta minne.

Fridtjuv Berg.