Svensk Läraretidning: 1893

382

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 32

främmande, kanske t. o. m. fientlig mot sin tids tankar, dem, för hvilka han i sin tur bort vara en vågbrytare. Han blir en eftersägare, icke en efterföljare.

Ingen skall kunna neka, att professor Ernst Carlsons fader, statsrådet F. F. Carlson, var en betydande man: en lärd och skarpsinnig historiker, en fint beräknande politiker, en nitiskt verksam ecklesiastikminister, hittilldags den ende, som i vårt land egentligen gjort något skäl för benämningen »folkskoleminister».

Sonen har af honom ärft mycket: intresset för historien, för det nutida släktets samhällslif, för folkbildningens stora sak. Men han är i intet afseende någon kopia. Tvärtom gifva få personligheter ett sådant intryck af frisk själfständighet och käckt frisinne som just han. Tidigt spordes det om honom med en viss undran, att han, statsrådssonen, var en den nya tidens man, och man betviflade på goda skäl - med de befordringsgrundsatser, som under denna tidsålder göra sig gällande - att han skulle lyckas blifva professor i sin faders och sin egen vetenskap.

Det har varit Göteborgs fria högskola förbehållet att göra honom härtill. Göteborgs samhälle har äfven insatt honom i sin folkskolestyrelse. Den nitälskan och duglighet, som han här visat, hafva gjort honom till nämda styrelses ordförande, alltså till folkskolans högste målsman på den plats, där det elfte allmänna svenska folkskolläraremötet nu samlats.

Det har på grund häraf fallit sig helt naturligt, att han varit den, som i främsta rummet kommit i åtanke, då det gällt att för detta möte finna en förste ordförande, som kunde anses värdigt representera vår tids svenska folkskola.

En framskjuten ställning gifver dock ej den enda, icke ens den främsta åtkomsträtten till ett fritt läraremötes högsta förtroendepost. Det är ej heller blott härigenom, som professor Carlson framstår såsom den förste af mötets representative män. Han gör det minst lika mycket genom den uppfattning af folkskolans ställning och uppgift, som är hans. Denna uppfattning är nämligen i ett och allt den nya tidens - den, som nu håller på att arbeta sig fram.

För professor Carlson, liksom för andra nutidens klarsyntare skolmän, står det som något själfgifvet, att skolorganisationen måste hvila på naturens egen fasta grund, icke på de konstlade sociala åtskillnadernas. Den gamla ståndsuppfostran måste växa ut till nationaluppfostran, de gamla skolarterna för olika samhällslager ersättas af skolarter för olika utvecklingsskeden och för olika, af den naturliga begåfningen anvisade lefnadsriktningar. Härför kräfves en fortgående utveckling af folkskolan och en i samband därmed skeende omgestaltning af de högre bildningsanstalterna till Öfverbyggnader på dess breda botten. Hvilken betydelse professor Carlson tillerkänner folkskolan, har han måhända tydligast visat genom att sätta sin egen son i densamma. Synnerligen kraftigt yttrade han

sig ock därom i sitt märkliga tal vid svenska folkskolans halfsekelfest den 18 juni förlidet år.

Folkskolan har - så föllo vid detta tillfälle hans ord - på ett hälsosamt sätt bidragit att demokratisera det svenska samhället och närma de olika klasserna till hvarandra; den skall - så är vårt hopp - rätt omhuldad, blifva ett kraftigt medel ej blott att uppfostra det unga släktet till vetande och dygd men äfven att värna om staten mot faror, som i våra dagar hota den både inifrån och utifrån. Ett genom alla samhällsklasser bildadt folk, som från barndomen lärt skatta religionens, sedlighetens och samhällsordningens vikt, skall ej lätt lockas af de falska röster, som stundom ljuda i tiden och förvilla de fåvitske. Ett folk, som tidigt lärt älska sin historias höga minnen, sitt lands och sin fria författnings företräden, skall ock, när stunden kommer, veta offra något för dessa oskattbara fördelars försvar. Inom vår folkskolas väggar, långt mer än bakom de starkaste fästningsmurar, kan Sveriges nationella själfständighet sägas vara tryggad.

Kunskap är makt; på vetenskapernas och de fredliga idrotternas fält kan vårt folk ännu, sedan det för alltid stuckit eröfrarens svärd i skidan, vinna vackra lagrar, ja spela rollen af stormakt. Men då måste ock vår nationella bildning fotas på folkskolans breda bas. Folkskolan måste alltmer blifva hvad den redan till en stor del är, det fasta underlaget för den svenska kulturens pyramid, dock ej så till förståendes, som skulle grunden rätta sig efter toppens beskaffenhet, utan så, att den har sitt mål i sin egen bestämmelse. Folkskolans själfständighet bor vara vår ögonsten; dess syfte får ej på något sätt förryckas för att tjäna andra, låt vara än så höga, bildningsmål. Folkskolan bör småningom söka draga till sig barn från alla samhällsklasser, och därigenom - ej genom någon oorganisk sammanfogning med skolor af annan art och annat syfte - blifva en skola för hela folket, ej blott för vissa klasser. Sålunda skall folkskolan i sin mån kunna medverka till lösningen af den sociala frågan, som i vår tid står främst på dagordningen.

För närmandet mot detta framtidsmål fordras redan nu genomgripande reformer af såväl läroverket som folkskolan.

För läroverket kräfves först och främst dess fördelning i en mellanskoleafdelning och en gymnasialafdelning. Härom har professor Carlsson, i egenskap af lektor, yttrat sig i ett anförande inom Göteborgs högre realläroverks kollegium den 27 april 1891 vid behandlingen af det samma år utsända förslaget till ny läroverksstadga. Hans där framlagda plan var i hufvudsak följande:

Undervisningen bör lämpas efter lärjungens utveckling. Den bör på grund häraf fördelas i ett lägre, mera praktiskt och allmänfattligt, samt ett högre, mera teoretiskt och for vetenskapliga studier anlagdt, stadium. Barnet måste behandlas som barn och på sitt sätt inhämta vissa allmännyttiga sanningar, vare sig det i framtiden skall blifva en lärd man eller en praktisk medborgare. Först hos ynglingen kan en vetenskaplig grundläggning af studierna med någon framgång taga sin början. Talet om att redan på skolans lägre stadium direkt grundlägga en akademisk bildning är ur pedagogisk synpunkt en ren orimlighet.

Den lägre afdelningen (motsvarande norska »mellanskolan») bör sträcka sig till konfirmationsåldern (ungefär 15 år), vid hvilken lärjungen vanligen ställes inför valet af utträde i det praktiska lifvet eller fortsatta studier. Den skall, om dess kurser klokt anordnas, kunna utgöra en gemensam förskola både för dem, som därifrån omedelbart utgå i lifvet, och för dem, som ämna fortsätta å gymnasiet eller i fackskolor. Dess kurs bör afslutas med en examen, motsvarande norska »mellanskoleexa-men» och medförande kompetens för vissa

praktiska befattningar. En sådan examen skulle i flera afseenden blifva mycket nyttig. Å ena sidan skulle densamma genom de fördelar, som en genomgången och afrundad kurs samt därå meddeladt vitsord erbjuda, bidraga att till tiden för kursafslutningen inom läroverket kvarhålla en mängd lärjungar, som nu utan ordning och utan synnerlig nytta för lifvet af sin skolgång strömma ut ur dess mellanklasser. Å andra sidan skulle den tjäna till att i tid afsöndra de lärjungar, som efter en kortare lärokurs böra gå ut i lifvet, från dem, hvilka skola fortsätta de bokliga studierna.

Den för alla organisationsplaner så vanskliga språkundervisningsfrågan skulle - enligt ifrågavarande förslag - lösas så, att blott tyska och engelska skulle läsas på mellansko-lestadiet, franska och latin först på gymnasiet och grekiska först vid universitetet.

En dylik omgestaltning af läroverket måste emellertid understödjas genom en samtidig utveckling af folkskolan, på så sätt nämligen, att denna senare Öfverallt, där förhållandena sådant medgifva, erhåller en öfverbyggnad, med hvilken läroverkets mellanskoleafdelning kan i framtiden allt mer sammansmälta. Äfven för denna nödvändighet har professor Carlson visat sig hafva öppet öga. Såsom folkskolestyrelsens ordförande har han nämligen i början af innevarande år framlagt ett förslag om upprättande i Göteborg af en högre folkskola (»Folkskolans högre afdelning»)..

Denna högre afdelning borde - enligt hans plan - vara byggd på den fullständigt genomgångna folkskolekursen (2 år i småskolan -h 4 år i den egentliga folkskolan). Inträdet skulle således i medeltal ske vid 12-13 år, utträdet ungefär vid konfirmationsåldern. Dess ändamål borde vara att bereda folkskolans lärjungar tillfälle att utöfver den obligatoriska folkskolekursen inhämta elementer af allmän bildning, afsedda att direkt främja deras duglighet i det praktiska lifvets värf. Gossarne skulle genom dess genomgående göras bättre förberedda att inträda i handtverk eller handel och lättare kunna erhålla förmånligare platser t, ex. i sjöfartens eller järnvägarnas tjänst. Flickorna skulle mer än hittills kunna förskaffa sig arbetsduglighet och förmåga att försörja sig själfva. Medan vissa ämnen af mer allmänbildande art, såsom modersmålet, räkning, historia och naturkunnighet, skulle blifva gemensamma, borde vid gossarnes utbildning bokföring, linearritning och slöjd spela en viktig roll, hvarjämte för dem ett främmande språk, engelska eller tyska, borde upptagas på schemat såsom valfritt ämne med ett ej allt för ringa timantal och med en väsentligen^ på förvärfvande af praktisk färdighet riktad lärogång. För flickorna borde handarbete, matlagning och hälso-lära ingå såsom viktiga moment af läroplanen.

Som man häraf finner är ordföranden i Göteborgs folkskolestyrelse en man med vyer, d. ä. med blick för lidens verkliga kraf. Han hör alldeles afgjordt till de »auktoriteter», hvilka sätta som sin uppgift ej att hämma utvecklingens ström, utan att bereda väg för densamma. Han och den framåtsträfvande kår, som i dag samlats till allmänt möte, befinna sig därför i god samklang med hvarandra.

Carl Fredrik Ernst Carlson är född i Stock holm den 14 mars 1854. Fadern var dåvarande professorn, sedermera ecklesiastikministern Fredrik Ferdinand Carlson. Blef student i Stockholm 1872, filosofie kandidat 1874, filosofie licentiat i historia, statskunskap och nordiska språk 1877, promoverad s. å. Genomgick profår såsom lärarekandidat vid Stockholms allmänna läroverk 1877-78, tjänstgjorde såsom e. o. lektor i historia och geografi samt