Svensk Läraretidning: 1893

438

SVENSK IÄEAEETIDNING.

N:r 36

skönt der for min vugge sunget var så mangen salme söd, - hvad om jeg da var udsprunget af en vantro moders sköd.

I sitt hem läste han utan att erhålla någon regelbunden undervisning en mängd ganska digra historiska böcker; och då han längre fram såg tillbaka på sitt eget lif, framhöll han med styrka, att under vanliga lyckliga förhållanden kan hemmet uträtta långt mer, än hvad det enligt nu gällande skolordning kan vara i tillfälle, då barnen så tidigt som vid sex års ålder komma i skola. Särskildt hyste G. den meningen, att det skulle vara synnerligen lyckligt, om mödrarna i större utsträckning än hittills kunde åtaga sig sina småbarns religionsundervisning, hvilken visserligen därigenom skulle blifva mycket mindre metodisk och systematisk men dess mera personlig.

*

Sina gossår (1792-98) tillbragte Grundtvig hos en präst på jutska heden, hvarest han läste latin på gammaldags vis, och där han »roade sig med bönderna och bien, Holbergs komedier och Niels Klim samt en resa till hemmet hvarje år». Längre fram menade han, att det i allmänhet varit på ett naturligt och lyckligt sätt, som han tillbragt sina gossår. Han hade haft tillräckligt af frihet, så att hans kropp kunnat utveckla sig, han blef bekant med naturen och allmogen, han fick tillfälle att med den ogifte prästen, hos hvilken han bodde, göra ganska långa resor omkring i landet. Han har många gånger i sina senare skrifter prisat sig lycklig för den noggranna kännedom han härigenom fick om land och folk, och just med hänsyn till dessa resor skrifver han:

Jag önskar, att alla gossar i sin uppväxttid finge göra sådana resor till lands och vatten, ty de äro det bästa medel att gifva den allmänna kunskap om hem och modersmål, som är allt, hvad man enligt min åsikt kan fordra eller önska af dem i den åldern.

I dessa ord ligger, som synes, ett helt skolprogram: »allmän kunskap (universa-lism) om hvad som rör hem (fosterland) och modersmål är allt, hvad man kan fordra och önska hos gossar i den åldern, 9- 15 år.

1798 kom G. till latinskolan i Århus och tillbragte här två år, de s. k. slyngel-åren, tills han 1800 blef student. Hvad han här upplefde - om man kan nyttja uttrycket »upplefva» om det, som för honom var död och elände - dref honom att senare rikta våldsamma anfall på latinskolan och till att förklara, att »slyngel-åldern» i allmänhet icke är skickad till att mottaga andlig inverkan och därför icke lämpar sig för skolgång, hvartill den i så hög grad användes. I de historiska föreläsningar, som han höll 1838, och som efter hans död äro utgifna under titeln »Mands minde», uttalar han sig härom sålunda:

Oaktadt jag, tills jag var 15 år, i en vrå på den jutska heden någorlunda hade bevarat ett öppet sinne för såväl det stora som det lilla och i allmänhet för naturen och lifvet, så hade dock latinskolan på mindre än två år förvand-

lat mig till en så känslolös, själf klok och slö person, att jag icke en gång brydde mig om, hur det gick med den stora strid, som jag dock med lifligt intresse följde just till den dag, då jag ssatte min fot i den förkonstlade latinskolan. Ty slaget vid Abukir, som stått ett par månader förut, var för mig högst märkligt - det minns jag tydligt; men på den klassiska grunden lade jag knappt det minsta märke till Napoleons hemkomst eller ens till slaget vid Marengo, hvadan F mitt minne Nelsons bedrift vid Abukir och vid Köpenhamn sammansmält till ett, alldeles som om jag hade sofvit under mellantiden.

Det hade jag också i själfva verket gjort. Ty hurudana våra latinskolor också kunna vara nu, så var dock den, i hvilken jag gick, så andefattig och tråkig, att antingen hade jag måst lämna den dagen efter min ankomst, eller också finge jag lära mig blygas öfver min kärlek till historien i allmänhet och fosterlandets i synnerhet, ja öfver hvarje gnista af helig eld, som ännu fanns hos mig, och oaktadt det alltid är min egen skam, att jag valde det senare, så var det dock i alla fall en obegriplig blindhet hos våra trohjärtade fäder, hvilka i vår lifligaste och farligaste ålder kastade oss in i en omgifning, så fientlig mot allt i högre mening naturligt och lefvande, så utblottad på allt, som förädlar, så rik på allt, som kan draga ned, förslöa och fördärfva en människa.

Jag behöfver väl icke säga, att jag härmed klandrar icke klassikerna eller sysslandet med forntidens yppersta minnesmärken utan endast våra latinskolor, sådana som jag lärt känna dem, denna »pojk-vetenskaplighet» (drengevi-denskabelighed), som är en dödssjukdom för anden, ity att »pojk-förståndet» omöjligen kan fatta något af det andliga.

Den erfarenhet, som Grundtvig själf hade vunnit om »slyngelålderns» oemottaglighet för andliga intryck, en erfarenhet som han fann bestyrkt af sina iakttagelser af lifvet, kom honom att i en senare tid kraftigt framhålla, att de unga i den åldern hellre borde sättas till ett eller annat kroppsarbete än till en sysselsättning, som in-vaggar dem i den tron, att de äro på väg att blifva vetenskapsmän, och alltså gör dem viktiga, kritiska, själfkloka och ofta blaserade, på samma gång som deras kroppsliga utveckling försummas eller hämmas.

Däremot ansåg G., att den egentliga ungdomstiden vore den rätta lärotiden.

Ungdomen - sade han - är lifvets blomningstid, den tid då de stora utsikterna skola öppna sig, som vi senare i lifvet skola få gagn och glädje af, den tid då den kärlek vaknar, som skall elda oss till ett dådfullt lif.

Det var också här på den egna erfarenhetens väg, som G. kom till dessa åsikter, i det att det var under hans egna ungdomsår från 1801 till 1811, som de vida utsikterna öppnade sig, och den kärlek vaknade, som eldade honom till ett i sanning dådfullt lif.

Det var icke universitetet, han hade att tacka för något af allt detta, ty rationalismen, som där innehade högsätet, hade intet i den vägen att bjuda; och hans förhållande till detsamma löstes redan 1803, då han 20 år gammal blef teologie kandidat med högsta betyg. Och från den tiden hade han och Köpenhamns universitet litet eller intet att skaffa med hvarandra.

Nämnas må, att det, som i synnerhet hade stort inflytande på Grundtvig under

hans ungdomsår, var: slaget den 2 april 1801, bekantskapen med P. N. Skovgaard, Henrik Steffens föreläsningar, Öhlenschlä-gers dikter, en olycklig kärlek, smärtan öfver fäderneslandets nöd 1807, en väldig andlig kris och en svår sinnessjukdom 1810-11 och slutligen hans förlofning 1811.

Grundtvig har ofta i tal och sång prisat skärtorsdagsslaget på Köpenhamns redd, och han har kallat denna dag - den 2 april 1801 - för »en väckelse- och uppståndelsedag i århundradets gryning, då våra kanoner täflade med John Bulls om att salutera ett nytt år»*. Han har i denna strid sett början till ett i andlig mening nytt århundrade.

Efter Kongedybets torden, efter kongeskyens lyn opgik solen över Norden til et prägtigt morgensyn; som en glöd, der havde ulmet under hele verdensmulmet den sit fängsel genembröd.

I sin glans fra moder arvet skjaldesolen, tändt på ny, til Skinfakse, regnbufarvet skabte om den sorte sky, klädte bjärgene i lue, såed' guld på hver en tue, sleb til spejl det store hav.

För G. fick denna dag den särskilda betydelse, att den förde honom tillsammans med hans »ende vän under ungdomstiden», den jämnårige bornholmske studenten P. N. Skovgaard, som hade gjort den förtroligaste bekantskap med Saxo, Snorre, Eddan och de isländska sagorna. Denne unge man har G. att tacka för, att han jämförelsevis tidigt fick kännedom om Nordens forntid, hvarjämte ock genom densamme hos honom väcktes en lefvande förnimmelse af, att det utanför examens råmärken låg en värld af kunskaper, som det väl lönade sig göra bekantskap med. Därigenom blef han »räddad från den dåsighetens afgrund, hvari skolfuxeri och examensslentrian på ett hår när hade störtat honom».

Det må här anmärkas, att då Skov-gaards vetenskapliga bana afbröts, i det att han drabbades af ett hårdt straff, därför att han i en utgifven skrift hade klandrat en för ett halft århundrade sedan afliden konung, så bidrog detta mäktigt att hos G. väcka det osläckliga hat till det presstvång och i synnerhet till den danska tryckfrihetslagen af den 27 september 1799, som G. sedan alltid hyste.

En ännu större betydelse för G. än bekantskapen med Skovgaard hade för visso de föredrag af hans släkting Henrik Steffens, genom hvilka denne med glödande vältalighet gjorde danskarne bekanta med den tyska romantiken. Visserligen förstod Grundtvig blott till hälften hans med många filosofiska termer utsmyckade föredrag, men då han med fängslande vältalighet beskref kristendomens ljus-väg genom tiderna, prisade dess gudomliga verkningar,

* Syftar på ett gammalt bruk i Danmark att med skjutning på nyårsdagsmorgonen hälsa det nya året.