Svensk Läraretidning: 1893

Vid behandling af stora bokstäfverna är H. icke lyckligare. Visserligen finiaa vi, att han i sin Metodiks »Anvisningar och Förklaringar» (s. 11) och >Störa alfabetet» (sid. 14) kunnat använda regler, som vi uppställt, utan att han behöft vidtaga någon synnerlig ändring af desamma. Så säger han i sin inledning (s. 14): »Hår må anmärkas att det för stora alfabetet genomgående grundstrecket eller det härvidlag typiska och således viktigaste är ett upp&treck, som återfinnes i A, A, Å, M, heller såsom nedstreck uti J, K, T, F, P, J3, JR och S samfc delvis kan sägas förekomma uti Z, J9T, «/, JD, D, äfvensom i den F-typ som finnes på tabell 15 (v). Vid inöfvandet af ifrågavarande bokstäfver bör denna likhet påpekas, äfvensom att svängarne hafva en sins emellan lika storlek eller en dryg stilhöjds längd.»

Allt detta kan passa noga in på Påhlmanska metodens Hppstreck i Jl, men det passar däremot icke in enligt den Holmqvistska metoden. Orsaken är helt enkelt den, ätt upp-strecket i vårt A har samma lutning som nedstucket, hvaremot uppstrecket i H:s A har större lutning än nedstrecket. Icke heller kan det anföras, att det är samma form på figuren, fastän den lutar mera, ty uppstrecket i H:s A och nedstrecket i hans I hafva helt olika former.

I samma, eller nedanstående tabell finna vi en lika stor oefterrättlighet i afseende på bokstafsgruppernas mellan- och

slutstreck. Ty först och främst syndar herr H. emot sin egen regel: en stilhöjds afstånd mellan begynnelse- och slutstreckens ändpunkter och bokstaf vens grundstreck, alltså äfven en stilhöjds afstånd mellan sammanbundna bokstäfver, genom att godtyckligt förlänga dessa afstånd utan att angifva något skäl, hvarföre regeln här skulle våldföras; vidare äro dessa omotiverade förlängningar äfven sins emellan inkonsekventa, alla varierande i längd, t. ex. l, 2 och 3.

Det heter om A: ^Konstruktion. -4, A och A. Drag nedstrecket (!), därefter uppstrecket, men utan sväng; tillsätt sedan svängen; drag slutstrecket, hvars böjning börjar en knapp half stilhöjd ofvan skriflinien». Hur kan en person, som gifver sig ut för pedagog, förorda något så opedagogiskt och rent af bakvändt? Drag nedstrecket först! .... hvarför ej lika gärna börja med slutstrecket, han tillhåller ju i alla fall begynnelsesvängen näst fore slutstrecket! Eller är det kanske meningen att börja med de två punkterna, hvilka antagligen skola gälla för tvärstreck? - Lika vilda idéer har H. vid konstruerandet af sitt stora M".

Utan att vi därför godkänna tab. 8 och 9, men hvilkas Msstag vi sakna utrymme att diskutera, öfvergå vi till tab. 10, då vi hafva gruppen T, JP, P, JS och JB framför oss, och jämföra därmed reglerna i H:s metodik.

Man läser där (sid. 15): »Nedstrecken äro lika med upp-streeket i A>. - Osanning! De äro icke lika, ty de skiljas icke allenast genom olika lutning, utan äfven i form, och t. o. m. konstruktionen är olika. Man behöfver blott se på punkten, som i A ligger till höger om lutningslinien, i T till vänster samt i F (fig. 3) l mm, lägre.

Vidare läser man: »Tvärstrecket på F anbringas omedelbart ofvan (kursivering af oss) andra skriflinien och har samma form som t och /». Osanning! ty i F (fig. 3) ligger tvärstrecket under andra skriflinien.

H. har fortfarande ordet: »P, JB och R. Svängen till vänster går, såsom vertikala pricklinien tydliggör, något innanför Jt-svängens slutpunkt. Pricklinien, som genomskär svängen till vänster, visar den senares längdriktning samt förtydligar densammas rundning. Svängen begynner invid grundstrecket. Den öfre högersvängens bredd ==. en dryg */2 stilhöjd, således ungefär hälften af längden. Den går något nedanför de båda öfre skriflinierna och är således en stilhöjd hög. Bredden på J?:ets nedre högersväng = en stilhöjd. JS:ets bredd nedtill = V* stilhöjd.»

Låtom oss nu se beskaffenheten af dessa bokstafslagar samt sättet huru de följas. Vi erinra om att det är H:s andra förbättrade upplaga (icke den första) som vi kritisera, och på det att H. ej skall kunna säga, att vi äro småaktiga, eller må kasta skulden ^ på litograf en (han läser naturligtvis korrektur) komma vi endast att påpeka hvad som skriker mest.

I »Metodiken» står, att P-svängen skall börja invid grundstrecket. Hur elastisk och godtycklig denna bestämmelse är, framgår bäst vid jämförelsen af afståndet emellan e och nedstrecket uti alla bokstäfver, då man med blotta ögat märker en ganska stor skilnad. l »Metodiken» står att afståndet an skall vara en stilhöjd; men i JB och JB är det, minst sagdt, l */4 stilhöjd och för öfrigt varierande.

Enligt »Metodiken» skall afståndet i k vara en dryg */2 stilhöjd; men i P är det rätt och slätt % stilhöjd, i B 4/7 af en stilhöjd, i JS 5/6 samt i andra kursens skrif-bok (sid. 14, fig. 5 och 6) en hel stilhöjd. Samma förhållande förekommer i afståndet rs. Enligt förskriftens tab. 10 skall punkten v sluta midt emellan o och -p\ men enligt skrif boken, andra kursen (sid. 15, fig. 1), skall den sluta %' af afståndet öp, från o räknadt. För att ytterligare illustrera beskaffen-: heten af det lagbundna i de Holmqvistska

konstruktionerna och deras tillämpning, med andra ord, värdet af metodikens ledning och förskriften, hänvisa vi fortfarande till föregående urklipp.

Metodiken gäller för båda upplagorna, men denna metodik generar det ingalunda, att första upplagans P-, J5- och jB-svängar gå ned l stilhöjd öfver grundlinjen, och att samma svängar i andra förbättrade upplagan gå ned »ungefär» l */2 stilhöjd. Likväl framhåller H. särskildt om sin »Metodik» (sid. 10), att i dess »till ledning för läraren afsedda beskrifning måtten äro ganska noga bestämda»^

Vid en flyktig blick på tab. 12 nödgas vi taga oss en liten funderare på stora JEJ, ty i »Metodiken» (sid. 4) framhåller herr H.: »Vid uppfostran och undervisning har alltid konsekvens varit en af de främsta grundsatserna» .... vidare: »enhet vid undervisningen är alltid en viktig sak. Nödvändigt är därför, att den grundläggande undervisningen handhafves efter just samma principer, som skola följas under ämnets fortgång.

Det händer nämligen ej sällan, att barnen få lära sig bilda bokstäfver på ett sätt i småskolan och på ett annat i folkskolan; i elementarläroverkens första klass annorlunda än i andra och tredje klasserna o. s. v. Under en sådan förbistring kan det sannerligen icke väcka undran, om skrif arbetet lämnar ringa eller dåliga frukter».