Svensk Läraretidning: 1893

474

SVENSK LÄRAHETIDNING.

N:r 39

Äfven denna framställning blef af kyrkomötet afslagen.

Vid 1883 års kyrkomöte bragte jag frågan ännu en gång å bane, men denna gång i en något förändrad förrn. Vid 1881 års riksdag hade nämligen, i anledning af en vid samma riksdag väckt motion, första kammarens första tillfälliga utskott i afgifvet utlåtande förordat åtskilliga nya pedagogiska grundsatser att tillämpas vid kris-tendomsundervisningen. Enligt dessa grundsatser borde dels läsningen af lilla katekesen i våra skolor framskjutas något längre, dels den första kristendomsundervisningen lämnas genom och under inhämtandet af biblisk historia samt inlärandet af passande psalmverser och bibelspråk och dels slutligen utanläsningen af den så kallade utvecklingen uppskjutas till. konfirmandåldern. Ståndpunkten var icke min, ty för min del ogillade jag då liksom nu särskildt det sista momentet, då jag nämligen ansåg och fortfarande anser konfirmanderna hafva helt annat att göra än att upptagas med en omfattande utanläsning. Men af erfarenheten vid tvänne föregående kyrkomöten öfvertygad om omöjligheten att vinna mitt syftemål på den väg, jag förut inslagit, ansåg jag mig böra göra ett försök att åtminstone i någon mån befrämja samma syfte genom att underställa kyrkomötets pröfning ett provisoriskt kompromissförslag, hvilande på ofvannämda pedagogiska grunder, och uti afgifven motion hemställde jag alltså, att kyrkomötet måtte uti underdånig skrifvelse till k. m:t anhålla, att k. m:t täcktes vidtaga erforderlig åtgärd i syfte, att kristendomsundervisningen i folkskolor och statens skolor äfvensom konfirmandundervisningen måtte, så skyndsamt ske kunde, varda ordnad i öfverensstämmelse med de af riksdagens första kammares första tillfälliga utskott vid 1881 års riksdag godkända grunder. Denna motion blef äfven den af kyrkomötet afslagen.

Vid 1888 års kyrkomöte förnyade jag samma motion och med samma resultat, i det att motionen blef af kyrkomötet, efter votering med 36 röster mot 15, afslagen.

En reform nödvändig.

Säkert skall mången tycka, att efter så svåra motgångar jag borde sträcka vapen, men sådant skulle ju vittna om erbarmlig feghet, då jag fortfarande är öfvertygad om nödvändigheten af en reform i kristendomsundervisningen, en reform, som att döma efter åtskilliga tidens tecken - exempelvis det senast församlade allmänna folkskolläraremötets enhälliga uttalande i frågan, flera folkskoleinspektörers omdömen om beskaffenheten af den nu i våra folkskolor meddelade religionsundervisningen, prästerskapets i ett bland våra stift vid allmänt prästmöte enhälligt antagna resolution angående eftergifter i vissa fall af katekesutanläsningen m. m. - allt mer och mer börjar vinna understöd i vida kretsar äfven bland religionsundervisarne själfva, hvarförutom särskildt en af vår kyrkas religionslärare uti ett offentligt före-

drag för ett par år sedan*, för hvars hufvudsakliga innehåll jag nu skall redogöra, gjort sig till målsman för reformen i följande gripande inledningsord:

»Att våra dagars kristendomsundervisning i skolorna är i åtskilliga afseenden otillfredsställande, därom torde meningarna knappast vara delade bland dem, som känna det närvarande tillståndet och äga förmåga att bedöma det. Det sakförhållandet ligger nämligen i så öppen dag, att det skulle fordras en ovanligt långt gången blindhet för att icke se, förstockelse för att icke vilja erkänna det. Eller kan väl någon på allvar föreställa sig, att samtidens iögonfallande lyten i religiöst och sedligt afseende sta utan allt samband med bristerna i den radande kristendomsundervisningen i våra skolor? Har man rätt att stillatigande bevittna det missförhållandet, att medan vår uppväxande ungdom, både den manliga och den kvinnliga, både den, som genomgått våra folkskolor, och den, som mottager sin bildning i våra elementarläroverk, uppfostras i en åtminstone till namnet och anspråket evangelisk luthersk kristendom, är denna samma kristendom af tusende tecken att döma af föga eller intet värde för flertalet af dem, som efter slutad skolgång trädt ut i lifvet för att där, hvar och en på sitt arbetsfält, tillgodogöra sig de under lärotiden inhämtade kunskaperna och färdigheterna?

Inställer sig icke här den frågan: Hvartill har då all denna på kristendomsunder-visningen år efter år nedlagda möda tjänat, då resultatet däraf icke blifvit ett annat och bättre, än att å ena sidan likgiltighet eller rent af afvoghet - att icke tala om den på senare tider äfven i vårt land om sig gripande utilistiska och socialistiska kristendomsfientligheten - å andra sidan tillgänglighet för allehanda dels katolsk, dels sekteriskt proselytmakeri eller för spi-ritistisk, teosofisk och annan vidskepelse vunnit och dagligdags vinner allt mera insteg ibland oss?

Spörjen ynglingarne vid universiteten eller vetenskapens och bildningens målsmän eller männen och kvinnorna af folket, hvad de för sin inre utveckling mena sig hafva vunnit genom skolans religionsundervisning, och jag tror, . att det svar, som de på mycket få undantag när skola afgifva, kommer att vara af ytterst nedslående beskaffenhet för denna undervisnings utöfvare och målsmän. Det tyder, så vidt jag förstår, därpå, att det i väsentliga stycken måste vara ganska illa be-ställdt med denna undervisning. Ty omöjligt är att antaga för en den evangeliska kristendomens anhängare och vän, att denna kristendom, på ett med dess väsen öfverensstämmande sätt skildrad och förmedlad, icke skulle hafva kraft nog att nu, såsom i förgångna tider, varaktigt vinna ungdomens hjärtan och blifva för dem kär och oumbärlig.

* Pastor primarius Fr. Fehr: Några tankar om kristendomsundervisningen i våra skolor; föredrag hållet vid invigningen af Södermalms högre allmänna läroverks nya byggnad den 7 sept 1891.

Det må i viss mening vara sant, hvad någon har sagt: 'Det är blott allt för begripligt i en tid sådan som vår: vid vetandets, framför allt naturkunnighetens strålande dagsljus, som belyser det nutida släktet, fly icke blott nattspökena sin kos, äfven de eviga stjärnorna förblekna.' Men det är dock endast i en viss mening sant. Lika sant torde ock vara, att det gifves sidor af människoandens lif, och det de djupast och närmast vårt väsens medelpunkt belägna, som trots allt vetandets ljus dväljas i mörker, till dess de beröras af dessa eviga stjärnors strålar. Ännu står nog det gamla välkända ordet fast, som en gång uttalats af Augustinus och sedan släkte efter släkte bekräftats af oräkneligas erfarenhet: Fecisti nos ad té, et irrequietum est cor nostrum, donec requiescat in té (Du, Herre, har skapat oss för dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner sin rö i dig). Ett förnekande häraf vore i hvad fall som helst liktydigt med ett förnekande af evangelium själft.

Men förhåller det sig nu så, då är klart, att de större kraf, som vår tid, jämförd med många föregående, onekligen ställer på evangelii förkunnelse i allmänhet och på religionsundervisningen i skolorna i synnerhet, långt ifrån att omöjliggöra en fruktbringande meddelelse af kristendomskunskap, snarare endast låta behofvet af en sådan framträda så mycket eftertryckligare och oafvisligare. Också har man med rätta framhållit, att en tidsenlig religionsundervisning är ett af samtidens mest trängande behof. Kunde den uppgiften tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, skulle på samma gång en mängd andra brännande tidsfrågor finna sin lösning. Så måste ock saken té sig för hvar och en, som i religionen ser den källa med springande vatten, hvarur folken och de enskilda dricka så att säga märg och must i benen, med andra ord hämta den sedliga lifskraft och andliga spänstighet, hvarförutan de skulle illa bestå i dem förelagda uppgifter och skickelser. Beaktansvärda äro i detta afseende Tocquevilles, den franske statsmannens och skriftställarens, ord: 'Ett folk, som vill vara fritt, måste tro, och ett folk, som icke vill tro, måste träla. Despotismen men icke friheten kan undvara tron.' Denna undervisning lärer alltså icke kunna frånkännas ett stort, icke blott pedagogiskt utan äfven nationellt och kulturellt intresse. Förfelar den sitt syfte eller utgår den medvetet på ernåendet af förevända sådana, blifver hela folket omedelbart eller medelbart lidande därpå.»

Orsakerna till det sorgliga tillståndet.

Efter den dorn, som den af mig åsyftade talaren sålunda afkunnat öfver frukterna af den nuvarande religionsundervisningen, öfvergår han till undersökning af orsakerna till detta sorgliga tillstånd, och sedan han härunder visat, att dessa orsaker hvarken äro att söka i en allt för knappt afmätt tid för religionsundervisningen och ej heller i allmänhet i försumlighet hos flertalet af kristendomslärarne, åt hvilka fast hellre det erkännande gifves,