Sida 542
1893-11-01
534
SVENSK LÅKÅKETIDNING.
N:r 44
denten tycktes ock genast hafva vunnit de för dryftande af folkhögskolefrågor församlade folkhögskolemännens synnerliga bevågenhet. Ej mindre än fyra föreståndare erbjödo honom lärareplats. Hans val föll på Södermanlands till Bie då förlagda folkhögskola.
Efter en 4-årig lycklig och fruktbringande verksamhet därstädes utsågs han bland ett trettiotal medsökande till föreståndare för Östergötlands nu till Lunne-vad förlagda folkhögskola, hvilken plats han tillträdde hösten 1881. En 16-årig folkhögskollärarebana ligger sålunda bakom honom, och hans kärlek till skolan och dess mål lefver om möjligt ännu varmare hos honom nu än under de första åren.
Om sina båda första företrädare d:r Ålund och ^d:r Gödecke sade Odhner en gång, att till dem står Östergötlands folkhögskola i en särskild stor förbindelse:
»De voro vägrödjare, de fingo taga emot den första stormen af misstro och ovilja, Tacksamma böra vi ock vara mot dessa män, därför att de så klart och kraftigt framhöllo folkhögskolans innersta idé, dess främsta syfte. Men på samma gång gåfvo de ock åt sina efterträdare ett stort arf, - det blef ansvarsfullt att upptaga den mantel, de nedlagt.»
Troget och ärligt har Odhner förvaltat
j det arf, han mottagit. Sann upplysning
anser han som en af de viktigaste och
kraftigaste häfstängerna i arbetet för ett
framtida lyckligt folk.
Folkhögskolan, säger han i ett af sina många djuptänkta, värmande föredrag, kan ej såsom de flesta andra skolor gifva sina lärjungar i sikte ett visst och säkert lefvebröd såsom en frukt af sitt arbete, men hon vill i stället gifva dem ljus öfver, hvad de hafva att lefva för, gifva dem något, som kan blifva ett lifsbröd för deras inre människa.
Huru ofta få icke de unga lyssna till hans varnande men ock uppmuntrande ord! Våren modige men ej öfvermodige! »Mod är en dygd mon öfvermod är ett fel. Intet pryder ungdomen så som ödmjukhet.» Hans undervisning och hans umgänge med de unga gå ut på »att gifva dem ett högre och ädlare begrepp om glädje, än hvad de kanske förut hyste, gifva dem föreställning om att gagn och glädje kunna trifvas tillsammans, att inverka på dem, så att de ej må söka sin glädje och lust i sådant, som förorenar själen, utan i sådant, som stärker den och gifver den ny spänstighet».
Det från ungdomen oskiljaktiga begäret efter frihet vill han ingalunda förkväfva, men han framhåller för sina lärjungar ständigt, huru lätt friheten kan förblandas med och öfvergå till själfsvåld. »Kärlek till sann frihet, frihet ej blott för sig själf utan äfven för andra» - se där, hvad han söker väcka hos dem. Med historiens tillhjälp söker han visa dem skillnaden mellan frihet och själfsvåld, påpekande genom exempel, huru detta senare drager fördärfvat med sig. Om sin undervisning i historia yttrar han bland annat:
Syftet har varit att i någon mån öppna lärjungarnes blickar för den lagbundenhet, som äfven på historiens område gör sig gällande, lära dem se, att det är en Gud, »som styrer folkens öden», att välsignelse följer på det goda och straff på det onda. För hvarje tid är det af vikt att taga kännedom om den, som ligger
bakom. En sådan kännedom ej blott lyfter människans blick upp öfver de egna små intressena och äflan för dagen, den vidgar synkretsen och värmer hjärtat; och till att förstå sin egen tid kommer man aldrig utan histori ens hjälp: den lärer oss, hvad som för ett folk är skadligt och gagneligt, den visar, att såväl envälde som partivälde leder till fördärf. Bekantskapen med de män, hvilka i det stora och det lilla arbetat, kämpat och lidit för fosterlandets väl, bör på samma gång uppväcka tacksamhet som ock verka stärkande. Ett ord säger: forntidens minne är framtidens hopp; vi hafva att af våra förfäder lära oss att offra något för fosterlandet,, offra något ej blott för ekonomisk vinnings skull utan äfven för en god sak, för en stor tanke, - en sådan lärdom behöfves under en tid, som beskylles vara kännetecknad för materialism och själfviskhet------..
Det är på hjärtats bildning han först och sist arbetar. Har väl hjärtat verkligen mottagit något, så stannar det nog också kvar i minnet och varder då fruktbringande för hela lifvet. Men därför, säger han, »måste folkhögskolans hela bildningsarbete vara byggdt på kristlig grundval, så att kristendomen blifver såväl kärnan i det hela sorn ock det förenande bandet mellan undervisningens olika delar.»
Under sitt arbete i folkhögskolans tjänst kom han snart till den insikten och öfvertygelsen, att »dessa skolor ej kunna se sitt mål uppnådt, förr än den utveckling och upplysning den vill gifva ej kommer blott ynglingen utan äfven den unga kvinnan till godo». Så snart han blifvit föreståndare, började han också omedelbart arbeta för att få en kvinnlig folkhögskola till stånd vid Lunnevad. Detta hans arbete kröntes med framgång. Östergötlands kvinnliga folkhögskola öppnades den 7 maj 1883 med Odhner som föreståndare och hans hustru fru Hanna Odhner som lärarinna i litteraturhistoria och ledarinna af undervisningen i handarbete. Skolan har sedan dess pågått hvarje sommar under loppet af omkring tre månader och har omfattats af befolkningen med ständigt stigande intresse.
Odhner är därjämte föreståndare för den vid Lunnevad förlagda och år 1887 öppnade Östergötlands landtmannaskola.
I de många och långvariga besök, som främlingar, stadda på resor för att studera de svenska folkhögskolorna, gjort på Östergötlands skola vinter och sommar, torde man kunna se ojäfaktiga vittnesbörd på dess ledares duglighet och berättigade anseende.
Vid sidan af sitt arbete som lärare har han framgångsrikt idkat författareverksamhet. Från trycket har han utgifvit:
Om folkbildning och folkhögskola. - Svensk litteraturhistoria (bearbetning för folkhögskolan af K. Warburgs »Svensk litteraturhistoria»). - Den nordiska folkhögskolan. - Berättelse om nordiska folkhögskolemötet å Hvilan 1890. - Per Aug. Gödecke. - Sånger vid folkhögskolemöten. - En resa till folkhögskolan af Budde. (Öfvers.)
Därjämte utgaf han tillsammans med Teodor Holmberg under åren 1884-86 »Folkhögskolebladet». *
Hans kärlek till ungdomen, som skiner igenom i allt hans arbete, hans nitälskan
för att göra den sant upplyst, hans entusiasm, hans tro och hans honom aldrig svikande förhoppningsfullhet, dessa egenskaper förutom det vänliga och hjärtliga, det öppna - ja kanske mången gång för honom själf oklokt öppna - och tilldragande i hans umgängessätt hafva ock gjort honom till en lärare och uppfostrare, hvilken samtidigt med, att han bibringat sina lärjungar kunskaper, eröfrat deras hjärtan och af dem gjort sig vänner för lifvet.
Dessa hans egenskaper hafva ock framskjutit honom i de främre leden bland folkhögskolemännen i vårt land. I tal och i skrift, enskildt och offentligt, har han ådagalagt ett aldrig tröttnande intresse för folkhögskolan och dess mål. Alla möten mellan folkhögskolans lärare och målsmän såväl i Sverige som i Norge och Danmark hafva i honom haft en deltagare, till hvars ord man gärna och med uppmärksamhet lyssnat.
En samfäld önskan hos alla skolans vänner är därför säkerligen den, att Odhner ännu länge måtte blifva bevarad åt Östergötlands folkhögskola. C. F. Lokrantz.
Sveriges folkhögskolor,
deras stiftelseår, nuvarande läge och antal manliga elever under hela 25-års-perioden.
1868:
Hvilan (Malmöhus län)..................... 1,047
Önnestad (Kristianstads län)............... 927
Östergötlands å Lunnevad.................. 729
1869: Blekinge i Ronneby........................ 462
1870: Nordvästra Skånes (upphörde 1881) ... 317
1872: Södermanlands läns å Åsa............... 457
1873:
Fridhem (Malmöhus län) å Svalöf...... 551
Hallands å Katrineberg.........._.......... 458
Skaraborgs läns i Stenstorp............... 600
Örebro läns i Käfvesta___........_....... 417
Västernorrlands läns i Guxås............. 389
1874: Värmlands å Molkom........................ 481
1875:
Södra Kalmar läns å Ebbetorp......... 286
Göteborgs och Bohus läns i Grebbestad 285
18 76:
Uppsala läns i Uppsala..................... 301
Jönköpings läns i Tranås.................. 335
Kronobergs läns i Grimslöf........____ 340
Norra Kalmar läns i S. Vi ............... 319
Gotlands i Hemse.......................... 292
Billströmska å Tjörn_____............... 281
Västmanlands läns å Tärna............... 501
1877: Dalarnes å Fornby.......................... 313
1879:
Stockholms läns å Hammarby............ 269
Älfsborgs läns (upphörde 1887) ......... 140
1886: Gäfleborgs län i Bollnäs .................. 129
1887: Värnamo (Jönköpings län) ............... 85
1888: Skurup (Malmöhus län)...................... 131
Summa 10,842
Af dessa hafva 2,339 under tvänne kurser deltagit i undervisningen, hvadan hela elevantalet blir 13,181.
Källa: Project Runeberg ·