Svensk Läraretidning: 1893

N:r 49

SVENSK LÄRARETIDNING.

599

ras af dess fattigdom på uttryck, hvaraf följer, att den af läraren eller läroboken begagnade språkformen utöfvar .ett bestämmande inflytande öfver barnets sätt att uttrycka sig, äfven om ett ordagrant me-morerande icke eftersträfvas. Endast mera begåfvade barn eller sådana på ett högre utvecklingsstadium kunna - och böra äfven få - röra sig mera fritt.

Trots allt hvad som nu yttrats emot utanläsningen, hvilken, ty värr, ännu missbrukas, kan det likväl icke förnekas, att ett ordagrant inlärande i minnet inom vissa gränser är berättigadt. Så är exempelvis förhållandet, då det gäller att tillägna sig en strängt begreppsmässig framställning, hvilken erhållit ett kort, adeqvat uttryck. Formen kan då tjäna som ett välbehöfligt stöd för tankarna och som en hjälp emot begreppsförvirring och dunkelhet. Dock förutsattes naturligtvis, att begripande och inlärande eller riktigare uttryckt, att tankarnas och den motsvarande språkformens inpräglande gått hand i hand, och att hufvudvikten i hvarje fall hvilar på en riktig uppfattning af med hvarandra logiskt förbundna föreställningar och tankar.

Att nu icke utsträcka fordringarna på ordagrant inlärande utöfver den gräns, som bestämmes af antydda grundsats, därför finnas flera mycket talande skäl. Följande må nämnas: 1) det religiösa lärostoffets omfång; 2) den af lärjungarnes ringa utveckling och läroämnets natur betingade nödvändigheten af en omsorgsfull, ingående behandling af innehållet; 3) det i sammanhang därmed .framträdande behofvet att ej fortskrida fortare, än att lärjungarne, så långt det på deras ståndpunkt låter sig göra, hinna att »smälta» kunskapen; 4) det tidsödande uti att kontrollera, att hvarje barn verkligen inpräglat språkformen i minnet; 5) detta undervisningsmoments tendens att allt för mycket inkräkta på tiden till nackdel för undervisningens väsentliga moment; 6) utanläs-ningens verkan att göra arbetet trivialt och intresselöst, samt 7) densammas ofvan påpekade benägenhet att allt mera närma sig den mekaniskt-automatiska karaktären, desto flitigare den öfvas på den tankemässiga undervisningens bekostnad.

5. Slutord.

Såsom man torde hafva funnit, har jag gjort till min uppgift att, så långt fordringarna på ett kortfattadt inledningsanförande medgifvit, se frågan i psykologisk belysning. I sådant ljus måste hon ock i främsta rummet skärskådas, om hon skall kunna lyckligt lösas. För öfrigt har jag måst inskränka mig till att uttala några allmänna grundsatser, som så att säga själfmant erbjudit sig.

En utväg att i någon mån praktiskt lösa frågan vore, tror jag, en auktoriserad katekesupplaga, i hvilken sådana stycken vore särskildt utmärkta, hvilka böra ordagrant inläras.*

* Min åsikt i denna speciella punkt fann jag mig på grund af de skäl, som under diskussionen vid Göteborgsmötet anfördes däremot böra frångå. Förf.

En ytterligare olägenhet utom de förut framhållna, som följer däraf, att samtliga katekesstycken ordagrant inpräglas, är den, att hos barnen innästlar sig föreställningen om katekesstyckena såsom en samling, tämligen likartade »stycken», hvilkas inbördes skillnad hufvudsakligen består i deras olika längd. Den möda det kostat lärjungen att mekaniskt inprägla styckena i minnet faller det sig nämligen naturligt för honom att lägga som måttstock eller värdemätare på desamma. Hans uppmärksamhet ledes sålunda lätt äfven af detta skäl från väsendet till formen, och det hela ter sig slutligen för honom som en oorganisk massa af ordbyggnader. Katekesinnehållets organiska karaktär blir sålunda i mer eller mindre mån bortskymd.

Dä det under alla förhållanden står fast, att den gudomliga sanningen själf är den heliga säd, ur hvilken skördar för evigheten uppspira, måste det ock vara en angelägenhet af allra största vikt, att --så vidt på skolan ankommer - så nedlägga och rotfasta denna sanning i barnasinnet, att de lefvande krafter, ordet i sig innesluter, måtte kunna göra sig gällande till att allsidigt påverka själslifvet och bära frukter för tid och evighet. För den skull må man ock noga se till, huru man inpräglar sanningen i minnet, så att man icke ger barnen stenar i stället för bröd.

I den på hr Söderbergs inledningsanförande följande diskussionen deltogo 19 talare, nämligen folkskoleinspektörerna /. A. Vallin i Bie, R, Johansson i Jönköping och /. M. Ambrosius i Göteborg, skolföreståndarinnan Eva Rodhe i Göteborg, kyrkoherdarne K. Torin i Östad, Axel Palmgren i Frölunda och N. Sandblad i Göteborg, folkskollärarne /. Thysell i Häglinge, G. O. Gabrielsson i Marstrand, /. G. Söderberg i Lidköping, Fridtjuv Berg i Stockholm, A. Svensson i Torslanda, /. /. Blomberg i Karlskrona, C. /. Gardell i Göteborg, Alfr. Rosvall i Eskel-hem, /. Franzén i Lund, Alfr. Dalin i Huskvarna, Gust Bergman i Gunnarsnäs och G. E. Mellin i Tufve.

Hr Thysell påyrkade, att vissa modifierande uttryck måtte inryckas i resolutionen. Sålunda ville han, att mötet skulle uttala, att det enbart mekaniska inpräglandet i minnet - genom idkeligt återupprepande af det språkliga uttrycket - är oftast förkastligt; att det mekaniska inpräglandet i minnet är likaledes i all-månhet förkastligt, då det sättes i spetsen såsom det första momentet vid inhämtandet; samt att det ordagranna inpräglandet i minnet bör förekomma hufoudsakligen (i stället för endast) som slutmomentet vid undervisningen.

Mötet förkastade de af hr Thysell förordade tilläggen oftast, i allmänhet och hufoudsakligen och godkände inledarens förslag till uttalande, hvilket återgifvas i n:r 33 af denna tidning.

FÖR DAGEN.

De pedagogiska intressena för

starkt representerade i

skolrådet!

Så underligt det än låter, förekom verkligen ett dylikt tal vid kyrkostämman med Maria församling härstädes sistlidne onsdags afton.

Vid en föregående kyrkostämma hade beslutats att öka skolrådsledamöternas antal från 6 till 8 - detta med den vällofliga bitanken att i skolrådet äfven kunna få en representant för lärarekåren.

Då val skulle företagas, skyndade sig ock rektor Aulin (ledamot af skolrådet och af folkskoleöfverstyrelsen) att till skolrådsledamot föreslå förste läraren vid församlingens folkskola Aug. Hiibinette.

Detta förslag rönte emellertid starkt motstånd från visst håll, ehuru den föreslagnes dulighet och nit samtidigt varmt erkändes. Det vore, sades det, principvidrigt, att en lärare vid folkskolan ägde säte och stämma i skolrådet, ty läraren kunde då komma att döma i egen sak eller ock, om man kunde tilltro honom nog takt att ej deltaga i behandlingen af frågor, sorn rörde honom personligen, skulle skolrådet löpa fara att ej vara beslutmässigt vid vissa viktiga ärendens behandling. Dessutom kunde man befara, att om porten blott öppnades, flera lärare framdeles skulle inväljas, så att skolrådet blefve sammansatt uteslutande eller till sin hufvudsakliga del af lärare, hvarigenom de pedagogiska intressena skulle blifva allt för starkt representerade gent emot de praktiska.

Förslagsställaren, rektor Aulin, invände häremot, att det tvärtom vore principiellt riktigt, att en folkskollärare invaldes i skolrådet. I direktionen för de högre allmänna läroverken i hufvudstaden tillförsäkrade man sig om fackin-sikter: icke mindre än tre rektorer äro själfskrifna ledamöter i nämda direktion.

En annan talare erinrade därom, att enligt kungl, prejudikat folkskollärare vore valbar till skolrådsledamot, och att en mängd stads- och landsförsamlingar (äfven en församling i hufvudstaden) skyndat att göra bruk af den rätt, lagen i detta fall medgifver. Några olägenheter häraf hade ej försports men väl allmän belåtenhet. De pedagogiska och »praktiska» intressena vore för öfrigt icke hvarandras fiender.

Sedan diskussionen förklarats afslutad, anställdes votering, hvarvid representanterna för den »praktiska» riktningen segrade. Såsom nya skolrådsledamöter valdes nämligen en prästman, ett kammarrättsråd och en grosshandlare.

Utom förste läraren Hiibinette föll äfven en annan skolman, seminarierektor Fr. Lundgren, igenom vid valet.

Skolrådet består nu af två prästmän (däraf den ene själfskrifven ordförande) och två rektorer såsom representanter