Svensk Läraretidning: 1893

N:r 52

SVENSK LÄRARETIDNING.

643

studieförening, hvilkens sammanträden vanligen inleddes med något psykologiskt föredrag af Dörpfeld, dels flera s. k. bibelkonferenser, hvilka särskildt sysselsatte sig med den af honom mest omhuldade grenen af undervisningen: den religiösa. Därjämte bidrog han verksamt till stiftandet af tvänne mera vidsträckta sammanslutningar, nämligen »Föreningen af evangeliska lärare och skolvänner i Renlandet och Westfalen» 1849 samt »Den tyska evangeliska skolföreningen» 1852.

Ännu mera omfattande blef hans inflytande, sedan han, drifven af enträgna uppfordringar, år 1857 börjat utgifva »Evangeliskt skolblad och tysk skoltidning», trots sitt namn egentligen en tidskrift, som en tid utkom med 18 häften om året, senare med ett nummer i månaden. Dess väsentligaste innehåll var af honom själf och bestod ofta af långa artikelserier, utmärkande sig för ovanlig grundlighet, klarhet och tankeskärpa. De förnämsta af dem hafva efteråt utkommit i bokform. *

Det karaktärsdrag, som vid studiet af Dörpfelds författareskap tydligast faller i ögonen, är hans starkt religiösa intresse. Han var - såsom mycket riktigt blifvit framhållet af kyrkoherden Richard Norén i hans förord till den i år utkomna öfversättningen af »Tänkande och minne» .- »en verkligt from, Kristustroende pedagog» med »en utpräglad positivt kristlig lifsåskådning». Han var ock af den öfvertygelsen, att religionsundervisningen icke ' borde hänvisas uteslutande till hemmen och kyrkosamfunden, utan att den utgjorde en nödvändig beståndsdel af all normal barndomsundervisning, hvarför han ock afgjordt förkastade de konfessionslösa skolorna såsom abnorma. Men icke nog härmed. Han uppträdde ock såsom en bestämd motståndare till de mångenstädes i Tyskland införda och af flera liberala skolmän ifrigt förordade simultanskolor na, i hvilka lärjungar af olika bekännelser sammanhållas och undervisas gemensamt i profana ämnen, men söndras och undervisas af olika lärare under de timmar, som äro anslagna åt religionskunskap. Bland alla inlägg i den stridslitteratur, som uppstått rörande denna för oss svenskar främmande men i Tyskland brännande fråga, torde få i öfvertygande bevisning kunna mäta sig med hvad Dörpfeld härom skrifvit.

Den afvoghet mot kristendomsundervisningen, som inom vidsträckta kretsar gjorde sig gällande, tillskref Dörpfeld hufvudsakligen de grofva pedagogiska missgrepp, som inom denna undervisningsgren voro så godt som anbefallda, och från hvilka man ej kunde hoppas att blifva befriad, så länge skolan stode under teologernas välde. De beryktade preussiska skolregulativerna af 1854, hvilkas utfärdande blifvit prisadt såsom »en verklig troshandling», betraktade Dörpfeld såsom i hög grad olycksdigra för det religiösa lifvet, särskildt genom det i dem påbjudna inpräglandet af en massa katekesstycken, bibelspråk, psalmer och böner. Gång på gång har han i de skarpaste ordalag uttalat sig mot utanläsningsplugget eller, såsom han

träffande kallat det, »memorerings-materia-lismen». Så i en mängd artiklar i Evangeliskt skolblad samt i böckerna »Deri fria skolmenigheten» 1863, »Tänkande och minne» 1866, »En kristligt-pedagogisk protest mot memorerings-materialismen inom religionsundervisningen» 1869, »Ny vidräkning med memorerings-materialismen» 1871 m. fl.

Gent emot det af regulativernas män gynnade pluggsystemet påyrkade Dörpfeld en genomgripande reformation af den gängse religionsundervisningen, gående ut därpå, att denna ej längre skulle behärskas af den abstrakta, dogmatiserande katekesen utan väsentligen grundas på bibelns historiska innehåll, samladt i en s. k. skol-bibel, hvilken sedan kunde föra öfver i »en verklig och verkligen använd familjebibel». Vid religionsundervisningens meddelande förkastade han allt enbart mekaniskt inpräglande.

#

Med stora förväntningar motsåg Dörpfeld därför den omkastning på det skol-politiska området, som förestod, då den jämförelsevis frisinnade d:r Falk 1872 blef Preussens ecklesiastikminister. Ehuru fortfarande endast »simpel folkskollärare» kallades han till deltagare i den ministeriella skolkonferens, som skulle gifva undervisningsväsendet friare former att röra sig i, och som fick sitt synliga uttryck i de så förkättrade »allmänna bestämmelserna af den 15 oktober 1872». Dörpfeld har ofta och varmt erkänt, att det var ett verkligt storverk, som Falk under de 7 år han förestod ecklesiastikdepartementet, lyckades utföra: läroplanen fullständigades, preparandanstalter och seminarier förbättrades, en högre lärareexamen (den s. k. rektorspröfningen) infördes, i flera trakter tillsattes folkskoleinspektörer, som uteslutande ägnade sig åt detta kall, understundom hände det t. o. m., att inspektörerna togos ur folkskollärarnes egna led o. s. v. Personligen mottog Dörpfeld flera bevis på erkännande, bland annat den då inom tyska folkskollärarekåren sällsynta titeln »rektor». Han blef t. o. m. erbjuden plats såsom * seminarierektor, till hvilken befattning han ock skulle varit i alla afseenden »klippt och skuren», men han var då redan genom öfveransträngning så utarbetad, att han afsade sig förtroendet.

Genom denna afsägelse blef han så mycket mera oförhindrad att fortfarande fylla sin uppgift såsom sakkunnig kritiker och opponent. Huru riktiga de 1872 påbjudna reformerna än i sig själfva voro, så blefvo de dock, efter hans mening, redan från början till en stor del förfuskade. Detta berodde, säger han, hufvudsakligen därpå, att folkskolan fortfarande fick förblifva under hierarkiens och byråkratiens välde, och att man vid reformernas planläggning och genomförande hvarken lät föräldraintresset eller den pedagogiska vetenskapen eller den praktiska lärareerfarenheten komma till sin rätt. Som särskildt inspektionen fortfarande i allmänhet anförtroddes åt personer, hvilkas omedelbara erfarenhet

af folkskolearbetet antingen var ingen eller ock högst ytlig, förblef »den didaktiska materialismen» (inpluggnings- och uppvisningssystemet) allt framgent vid makt, om ock dess mest anstötliga yttring, »memorerings-materialismen» på religionsundervisningens område, något modererades. Lika frimodigt som Dörpfeld sagt höga vederbörande sin mening under regulativtiden, lika frimodigt nagelfor han därför ock deras åtgärder under det nya regementet, detta såväl i Evangeliskt skolblad som i de särskildt utgifna arbetena »Grundlinjer till en läroplanens teori» 1873, »Två utlåtanden öfver ett par frågor ur skolorganisationens teori» 1878 och »Den didaktiska materialismen 1879.

Såsom af det föregående framgått var Dörpfeld en man med ovanlig arbetsförmåga. Hans tid var ständigt upptagen af undervisning, af skolans ledning, af verksamheten inom lärareföreningarna, af författareskap m. m. samt under allt detta af energiskt fortsatta studier, särskildt i psykologiska, pedagogiska och sociala frågor*. Slutligen voro hans krafter dock så brutna, att han i oktober 1879 måste afgå från lärarekallet och samtidigt äfven från ledareskapet af ortens lärareföreningar, Sin återstående lifstid tillbragte han dels i Gerresheim i närheten af Dysseldorf, dels (efter den äldsta dotterns giftermål 1887) i Ronsdorf.

*

Fortfarande stod han dock kvar såsom en folkskollärarekårens förkämpe inom pressen, och höjdpunkten af sitt författareskap och sin popularitet nådde han först genom den artikelföljd med titeln »Ett bidrag till folkskolans pinohistoria jämte förslag till skolförvaltningens reform», som han 1880 och 1881 införde i Evangeliskt skolblad och 1881 utgaf i bokform.

Närmaste anledningen till dessa artiklar

ö

var följande. Redan 1878 hade Bismarck af politiska skäl närmat sig det klerikala partiet. Försoningsoffret blef Falk, hvilken därför den 14 juli 1879 afgick såsom ecklesiastikminister och efterträddes af von Puttkamer. Den 11 februari 1880 uppträdde denne i preussiska landtdagen med ett långt tal, hvari han gaf luft åt det reaktionära partiets samlade förbittring mot den uppåtsträfvande folkskollärarekåren och särskildt mot dennas fria föreningslif och fria press.

Hvad de flesta af kårens medlemmar an-ginge, så vore ministern visserligen öfvertygad om, att de tillhörde de stilla i landet. Men med ett stort antal lärare vore detta ingalunda fallet, särskildt ej med de tonangifvande och ledande. Kårens moraliska ståndpunkt vore, menade han, högst betänklig samt stadd i sjunkande, rättsliga och disciplinära förbrytelser blefve allt vanligare, »aktningen för de världsliga och kyrkliga lokalauktoriteterna»

* l förbigående må nämnas, att Dörpfeld redan 1863 skarpt uttalade sig mot det kapitalismens förtryck, som gör, att kroppsarbetaren »i jämförelse med de verkligen fria högre samhällsklasserna i sanning är en slaf». I midten på 60-talet utgaf han en särskild skrift om »Den sociala frågan». Betecknande är emellertid, att han, trots sitt sällsporda moraliska mod, lät denna bok utkomma anonymt.