Svensk Läraretidning: 1893

74

SVENSK LÄKAKETIDNING.

N:r 7

blott uppgifvit, att de hafva mindre godt hälsotillstånd. Men en stor mängd af de sjuke har däremot rådfrågat läkare och sålunda erhållit visshet om den sjukdom, af hvilken de lida.

Till förklaring får jag ytterligare meddela, att endast de, som lida af kroniska sjukdomar, upptagits bland antalet sjuka, och att för flera, som uppgifvit, att de lida af olikartade sjukdomar, endast den hufvudsakligaste sjukdomsformen upptagits. Tabellen upptager således endast antalet sjuka, men ej sådana sjuka, som lidit eller lida endast af någon akut sjukdom, tillfälligt illamående eller kroppslyte.

Såsom af tabellen synes, är sjukligheten bland lärarepersonalen högst betydlig, i det att 445 af 1,288, eller 34 % lida af någon allvarsam kronisk sjukdomsform. Då jag ej känner till någon sjukstatistik för yrkesidkare. har jag ej kunnat anställa någon jämförelse med andra yrken, men det synes mig dock, att endast de osundaste yrkena torde kunna framvisa en större sjukprocent bland sina idkare, än den här för folkskollärarne uppgifna. Och ändock äro bland de sjukas antal ej upptagna ett stort anlal lärare och lärarinnor, hvilka uppgifvit, att de blott under läster-minerna eller ock blött under det dagliga skolarbetet eller efter dess slut besväras af endera eller flera af nedannämda åkommor: trötthet eller värk i halsen, hals- eller strupkatarr med heshet eller stor svaghet, dålig matlust eller kväljningar och dylikt, hufvudvärk eller tyngd i hufvudet, bröstet eller magen, allmän svaghet eller nedsatta krafter m. m. d.

Lärarne synas bättre än lärarinnorna stå emot skollifvets inflytande på hälsotillståndet. Sjukprocenten för de förra är nämligen 33 och för de senare 42 i städerna och 48 på landsbygden. Häremot kan visserligen på goda skäl invändas, att antalet lärarinnor, som besvarat frågeformuläret, är alldeles för litet för att därur draga några för hela lärarinnekåren giltiga slutsatser. Men när kändt eller åtminstone antagligt är, att en stor del af dem, som välja lärarinnekallet, äro obemedlade men anse sig för klena till hälsan för mera ansträngande yrken - oafsedt den ofta fö-respeglade inbillningen om lärarinnans oberoende och högre samhällsställning - så må man ej undra öfver, att lärarinneklassen i allmänhet är klent utrustad i hälso-väg. Till ytterligare nedsättande af det förut i allmänhet klena hälsotillståndet hos dessa unga kvinnor bidraga ock i hög grad de jämförelsevis allt för stora fordringar, som af oförstånd ställas på dem både under studietiden och sedermera såsom lärarinnor, och för hvilka de, som i allmänhet med stor ifver och ambition bedrifva sitt arbete, så lätt duka under, många af dem redan vid unga år.

Utsedda kommitterade för afgifvande af utlåtande öfver de högre flickskolorna fälla också det omdömet, »att det är ganska visst, att de allra flesta bland lärarinnorna hafva en arbetsbörda, som är för tung för deras krafter». Då kvinnan i och för sig är mycket lämplig för lärarinnekallet, är

det i hög grad att beklaga, att hon icke kan få ägna sig däråt under förhållanden, mera gynnsamma för hennes hälsa och krafter än de nuvarande.

Såsom tabellen utvisar, har sjukprocenten, som för hela antalet är 34,5, redan vid en lefnadsålder under 35 år stigit till 12 och vid en ungefärligen motsvarande tjänsteålder under 10 år till 10. Under de följande 10 åren (35-44 lefnadsår och 10-19 tjänsteår) har sjukprocenten nått sitt maximum eller stigit till 14, men ännu vid 45-59 lefnadsår och 20-29 tjänsteår är den 8. Vill man räkna ut sjukprocenten endast för hvarje särskild åldersgrupp, så är detta med ledning af tabellerna 3 och 5 mycket lätt, och man finner sålunda, såsom af tab. 5 synes, att af alla dem, som uppnått en lefnadsålder af 35-59 år och en motsvarande tjänsteålder af 10-29 år, äro 42 procent sjuklingar, d. v. s. sjukprocenten är för dem, som uppnått dessa åldrar, ej obetydligt högre än den för alla lärare gemensamma.

Beträffande de olikartade sjukdomsfor-mernas utbredning hafva endast de oftast och tydligast framträdande blifvit i tabellen namngifna, under det att de öfriga af olika slag blifvit sammanförda i sista kolumnen under rubriken »andra kroniska sjukdomar».

Då blodbrist eller bleksot ofta förekommit i förening rned nervsvaghet eller nev-rasteni i olika former, hafva dessa båda sjukdomar blifvit sammanförda i en grupp. Dock hafva de naturligtvis äfven förekommit fullt oberoende af hvarandra, och har hos lärarne nevrasteni och hos lärarinnorna bleksot varit den mest förhärskande. 8 procent af lärarepersonalen och 25 % af de sjuka hafva uppgifvit, att de lida af endera eller båda dessa sjukdomsformer, men i verkligheten torde denna sjukprocent vara ännu större.

Kronisk magkatarr och andra kroniska rubbningar i matsmältningsorganen hafva förekommit lika allmänt som nyss förut nämda sjukdomsformer.

För kronisk svalg- och strupkatarr synas folkskollärarne vara utsatta mer än andra personer, och hafva resp. 6 och 18 procent uppgifvit, att de lida af någon af dessa sjukdomar.

Lungsot och kronisk lungkatarr har jag måst uppföra tillsammans, då det af beskrifningen ej alltid varit lätt att se, af hvilken af dessa sjukdomar den sjuke lider. I det hela torde dock detta vara af föga betydelse. Endast 4 procent af hela lärareantalet och 13 % af de sjuka hafva uppgifvit sig lida af dessa sjukdomar. Men då lungsot är den mest härjande bland alla sjukdomar, inses lätt, att den icke kan vara så skonsam mot folkskollärarekåren. I en följande artikel,, som redogör för de inom denna kår kända dödsorsakerna, skola vi ock finna lungsotens gamla rykte bekräftadt. Att så få uppgifvit sig lida däraf, härleder sig förnämligast af det föga anade och smygande sätt, på hvilket den hemska gästen vanligen gör sitt in-

träde inom organismen, ofta åratal innan den ger sin närvaro tydligt tillkänna.

Af andra kroniska sjukdomar har den allmännast förekommande varit kronisk reumatism hos lärarne och hjärtsjukdomar hos lärarinnorna.

*

Då, såsom visadt är, 34 % af de lärare och lärarinnor, som besvarat frågeformuläret, lida af allvarsamma kroniska sjukdomar och man knappast vågar hoppas, att sjukligheten inom hela folkskollärarekåren är mindre, måste ett sådant förhållande inom en kår, som har en i viss mån betryggad ekonomisk samhällsställning eller åtminstone ej lider någon nöd, väcka stora bekymmer och mana till att söka både uppdaga och undanrödja orsakerna till detta sorgliga tillstånd. En sådan undersökning är af så mycket större vikt, som äfven folkskolebarnen eller större delen af det uppväxande släktet under sin skoltid i viss mån är underkastadt samma hygien som lärarne och ej kan undgå att taga intryck däraf.

Då den, som lider af något, väl i allmänhet bäst själf känner till sitt lidande och dess orsaker, vill jag genom utdrag ur de besvarade frågeformulären låta lärarne själfva tala och redogöra för, huru de känna och uppfatta orsakerna till sitt sanitära obestånd.

Flera lärare uppgifva, att deras sjuklighet grundlagts redan under seminarietiden till följd af fattigdom och öfveransträngning samt vistandet i osunda lärorum. En lärare, som nu blott är 32 år gammal och lider af lungsot, säger, att 6 af hans kamrater dogo under studietiden och att minst 12 af dem hafva dött sedan den tiden. Då han en gång under studietiden rådfrågade Öfverläkaren vid polikliniken i Uppsala, yttrade denne: »Tillståndet är betänkligt, herrarne ha väl ock lagt märke till, att från seminarium kommer den ene ynglingen efter den andre med bruten hälsa.»

Flera skylla äfven på oförståndigt lefnadssätt under studietiden, hemliga laster ej till förglömmandes; men de flestas bekymmer härleda sig från mångläseriet i skolan, det ständiga jäktandet för att hinna bibringa skolbarnen de föreskrifna kurserna, det allt för stora antalet skolbarn, ofta fördelade på flera årsklasser, som samtidigt måste undervisas, jämte den förfärligt osunda skolluften och dammet m. m. d.

Bland dylika yttranden vill jag anföra följande:

»Då man - skrifver en - på 4 månader skall bibringa omkring 50 barn någon insikt i bibellåsning, katekes, biblisk historia, innanläsning, språklära, historia, geografi, naturlära, teckning, räkning, välskrifning, sång, gymnastik och trädgårdsskötsel, och barnen äro fördelade i 3 eller 4 årsklasser, är lätt att inse, att själfva skolarbetets anordning måste leda till ett jäktande och forcerande, som ovillkorligen medför öfveransträngning för läraren och i förtid nedbryter hans krafter - och att äfven barnen ej torde undgå att i någon mån också öfveransträngas.»

»Skolarbetet undergräfver hälsan, och detta hufvudsakligen genom det förvända sätt, hvarpå hela vårt skolarbete sker», skrifver en an-