Svensk Läraretidning: 1893

90

SVENSK LÄRARETIDNING.

talet sjukdagar för hvar och en af lärarepersonalen endast till omkring 4 dagar om året. De sjukdomar, som hindrat de sjuka från att tjänstgöra, finnas ej angifna, men antagligen hafva de hufvudsakligen varit af akut natur. Men äfven här gäller, hvad förut är sagdt med afseende på olika slag af sjuklighet.

För att utröna om sjukligheten hos lärarne inom Kronobergs län är mycket mindre än inom de öfriga delarna af landet har jag med ledning af de besvarade frågeformulären uppgjort en öfversikt af antalet sjuka lärare och lärarinnor inom de olika länen, och har den utfallit såsom tabellen 6 utvisar. Såsom af denna tabell synes, blir utfallet för Kronobergs län ibland de gynnsammaste, då procenten sjuka för detta län endast uppgår till 26, under det att den i medeltal är 3é och i de olika länen växlar mellan 25 och 41. Stockholms stad kan nämligen icke gärna tagas med i räkningen, då endast ett relativt litet antal lärare därifrån besvarat frågeformuläret.

Tab. 6.

Öfversikt af antalet sjuka lärare och lärarinnor inom de olika länen.

Antal lärare och lärarinnor, som besvarat frågeformuläret 1 Antal sjuka j Procent sjuka

Stockholms stad 22 11 50

Stockholms län 62 16 25

Uppsala » 37 14 37

Södermanlands » 61 24 39

Östergötlands » 71 18 25

Jönköpings » 45 20 44

Kronobergs » 38 10 26

Kalmar » 60 25 41

Gotlands » 29 12 41

Blekinge » 34 10 29

Kristianstads » 97 31 32

Malmöhus » 132 47 35

Hallands » 39 10 25

Göteborgs och Bohus » 48 12 25

Älfsborgs » 74 22 30

Skaraborgs » 81 30 37

Yärmlands » 47 19 40

Örebro » 62 26 41

Västmanlands » 40 11 27

Kopparbergs » 68 25 36

Gäfleborgs » 46 18 39

Västernorrlands » 53 20 39

Jämtlands » 24 9 37

Västerbottens > 7 2 28

Norrbottens » 11 3 27

Summa | 1,288 445 34

Undervisning om de rusgifvande

ämnenas natur och verkningar.

Stockholms folkskoliära,réförening hade på sitt program för sammanträdet sistlidne lördag främst uppställt öfverlägg-ningsämnet: »Den genom kungl, cirkuläret den 4 november 1892 föreskrifna undervisningen angående de rusgifvande ämnenas natur och verkningar».

Diskussionen inleddes af hr Fridtjuv Berg, som dels genom en historik öfver cirkulärets tillkomst, dels genom en analys af detsamma samt af de däri anvisade läseboksstyckena och af professor Tigerstedts skrift sökte framhålla den nu på-

bjudna undervisningens mål, medel och karaktär.

Särskildt betonades, att denna undervisning ej betraktades såsom ett läroämne för sig med sin särskilda plats påskemat, utan att den skulle ingå såsom del af andra ämnen, i första rummet af det, hvartill den till själfva sin beskaffenhet egentligen hör, nämligen naturkunnigheten. Den borde, heter det, meddelas »under de åt naturkunnighet anslagna lärotimmar», och under dessa »vid lämpliga tillfällen», hvilket väl vill säga i samband med de delar af naturkunnighetskursen, där rusmedlens natur och verkningar på ett eller annat sätt beröras. Äfven de etiska och ekonomiska momenten af frågan borde på samma sätt ingå såsom delar af andra läroämnen, af hvilka särskildt nämnas kristendomskunskapm och historien.

Vidare framginge af cirkuläret, att ifrågavarande undervisning icke borde begränsas blott till spritdryckerna utan beröra äfven andra »rusgifvande ämnen» af någon betydelse. Såväl i läseboken som i prof. Tigerstedts bok ställas morfin och tobak med hänsyn till sina inverkningar på nervsystemet på väsentligen samma linje som alkoholen, och stadspojkarnes cigaretter samt bondpojkarnes »matsnus» borde därför - menade talaren - äfven få sin släng af slefven.

Såväl cirkuläret själft som dess motivering visade, att statsmakterna icke förbisett vikten af att inverka på barnets känsla samt att framhålla nykterheten såsom en sedlig plikt. Cirkuläret förutsätter emellertid, att detta (vid kristendoms-och historieundervisningen) »väl redan hittills å de flesta ställen skett». Hvad som framkallat det nu utfärdade påbudet har icke så mycket varit önskan att starkare betona detta slags undervisning, som insikten om nödvändigheten att gifva nyk-terhetssträfvandet ett fast underlag af saklig kännedom om de rusgifvande ämnenas sanna natur och sanna verkningar. Man befinner sig här helt och hållet på vetenskapens mark, där man ej behöfver tvista om hvad man bör tro, utan kan hänvisa till hvad man vet. Det gäller här ej så mycket att Öfvertala som att öfvertyga, ej så mycket att förmana, predika och framkalla stämningar som att meddela fakta och lägga grund för egen öfvertygelse. Det öfvertalande, agiterande och missionerande elementet i nykterhetsundervisningen ägde sin betydelse, men hade hittills måhända blifvit allt för ensidigt framhållet. Särskildt borde man, enligt talarens mening, vara synnerligen varsam vid användandet af nykterhetsberättelser och nykterhetspoem, hvilka sällan vore friska och naturliga, oftast ytterst konstlade och tråkiga.

Till sist berörde talaren den delikata frågan om hvad slags nykterhet det vore, som den genom cirkuläret föreskrifna undervisningen skulle åsyfta: »helnykterhet» eller »måttlighet». I afseende härpå finge man hålla sig till ingressen och till prof. Tigerstedts bok. I den förra talas icke om rusdrycksbrukets utrotande utan om

dess minskning, icke om afhållsamhet utan blott om återhållsamhet, och det ur första kammarens motivering hämtade talet om »undvikandet af alla öfverdrifter antingen åt det ena eller andra hållet» får väl närmast fattas såsom en liten »gliring» åt absolutisterna. Icke heller den anvisade handledningen uppställer helnykterheten såsom en ovillkorlig fordran för andra än barn. Den förklarar, att alkoholen har ett visst näringsvärde, att den kan gynnsamt inverka på matsmältningen och under vissa omständigheter göra någon tillfällig nytta, attden i »måttlig» mängd icke nödvändigt behöfver vara till skada o. s. v. Men med all sin objektivt vetenskapliga hållning och sitt undvikande af hvarje agitatorisk öfverdrift uppfordrar den dock synnerligen kraftigt hvarje läsare och särskildt hvarje undervisare till fullständig afhållsamhet. Såväl om boken som om cirkuläret kan sägas, att de visserligen icke befalla absolutism men på det bevekligaste anbefalla densamma. Genom att ställa sig på denna ståndpunkt hafva de gifvit rätt åt båda sidor och gjort det möjligt för såväl »absolutister» som för »moderatister» att utan våld på sin öfvertygelse fullgöra hvad som nu blifvit dem ålagdt.

*

Det efterföljande meningsutbytet blef särdeles lifligt och mångsidigt.

Hr Klas Lidholm betonade i ett längre anförande önskvärdheten, att icke säga nödvändigheten af att undervisaren själf vore brinnande nykterhetsvän, ja absolutist. Barnen måste känna, att undervisningen härflyter ur en lefvande personlig öfvertygelse, en glödande entusiasm. Läraren bör därför söka tilltala deras känsla och därigenom påverka deras vilja och deras lif, så att den olycksbringande rusdrycksfloden måtte kunna hämmas och ett sundt, nyktert släkte en gång växa upp i vårt land. Att gifva saklig kunskap vore icke nog, ty man kan veta det rätta utan att ändå göra det. Lärarens personliga ställning vore af afgörande betydelse. Säkrast vunnes målet, om han i lära och lif följde helnykterhetsprincipen. Det dugde här ej att säga barnen: lef som jag lär, men icke som jag lefver! En neutral ståndpunkt vore ohållbar.

Med anledning af detta uttalande anmärkte hr Fr. Berg, att äfven enligt hans mening lärarens personliga föredöme vore af större betydelse än all undervisning och all förmaning. Han trodde, att hvarje lärare, som ville noga betänka saken, skulle komma till den slutsats, att det vore hans plikt mot barnen och mot det folk, som har sina ögon fastade på honom, att fullständigt afstå från bruket af rusmedel. Man borde dock fara varliga, då det gällde att ställa stora fordringar pä andra; äfven »moderatistiska» lärare kunde undervisa i cirkulärets anda. Att genom entusiastiska tal söka direkt påverka barnets känsla vore bra någon gång, men icke borde det vara hvardagsmat under naturkunnighetslektionerna. Månget barn hade blifvit på det innerligaste/ör-manadt till det rätta och gjorde det ändå icke. I det fallet vore således undervisning och förmaning lika mäktiga eller lika vanmäktiga.

Den absolutistiska ståndpunkten häfdades äfven af hrr K. J. Ahlberg, Sven Zandell> J. Gerdelius från Bromma och Hans Danielsson, af hvilka den förstnämde närmast anslöt sig till hr Lidholms anförande. Hr Danielsson uttalade bland annat önskvärdheten af anatomiska planscher, hvilka visade rusdryckernas förstörande inverkan på de inre organen.

»Moderatisternas» talan fördes af hr E. Nätterqvist^ hvilken på det bestämdaste uttalade sig mot den absolutistiska agitationen med