Teknisk tidskrift 1923

318

TEKNISK TIDSKRIFT

13 okt. 1923

fundamentala spörsmålet om tillgodoseende av behovet av ökad vägteknisk sakkunskap hos länsstyrelser och vägstyrelser och tills vidare genom anställandet av vägkonsulenter osv. att utgöra en av diskussionsprogrammets viktigare punkter. Detta är också helt naturligt, då nämligen motorfordonstrafikens starka utveckling obestridligen tillfört vårt land ett i avseende å såväl vägarna som vägtrafiken fullkomligt nytt problem , på sitt område ojämförligt med vad vi varit vana med förut. Behandlingen av detta problem är — och detta erkännes även i alla länder, som kommit till en avsevärdt högre grad av vägteknisk kultur än vad fallet är hos oss — förenat med utomordentliga svårigheter av såväl teknisk som ekonomisk art. Under påverkan av den maskindrivna trafiken är materialet särskilt i våra enklare vägbanor utsatt för en kraftig krossning, slipning och omflyttning och förvandlas i stor utsträckning till ett fint stoft, som av vind och vatten föres bort från sin ursprungliga plats i vägen. Härtill kommer det kombinerade, menliga inflytandet av vatten och frost i vägens undergrund, som därunder utsättes för en ständigt återkommande rörelse, genom vilken såväl grunden själv som vägbeklädnaden i större eller mindre grad rubbas ur sitt läge och förlorar sin bärkraft. För att i största möjliga mån förhindra skadegörelse av detta slag å såväl enklare som i all synnerhet mera högtypiga och för en starkare trafik avsedda vägar kräves en vägteknisk insikt , som lekmannen helt enkelt saknar förutsättningar att behärska.

Beträffande särskilt vägunderhållet in natura är detta åtminstone för vägar med någorlunda stark trafik ohjälpligt föråldrat, och står vårt land nu så godt som ensamt i hela världen om detta system, eller snarare brist på system. Steget till en radikal förändring på detta område och överlämnandet till fackmän av det ansvarsfulla värvet att vidmakthålla och förbättra vägarna måste dock ovillkorligen snart tagas. Fördröjes detta steg, riskeras stora materiella värden, enär det i de inre delarna av den bärande vägkroppen investerade kapitalet spolieras, om desamma för länge utsättas för den starka och ojämna åverkan av trafik på en för svag körbanebeläggning. Att lekmannen ej inser detta kan i viss mån vara ursäktligt, men för den vägtekniskt initierade, som vet, att allt för långt driven överbelastning av ett material eller en byggnadskonstruktion förr eller senare kan sluta med sammanbrott, är det en skyldighet att såvidt möjligt fästa vederbörandes uppmärksamhet på saken.

Därför har också å konferensens program upptagits frågan om in natura underhållets utbytande mot ett mera kooperativt arbetssätt, bestående i vägdislriktens övertagande av underhållet och åstadkommande av samarbete mellan olika vägdistrikt ifråga om underhållet av genomgående, starkare trafikerade vägar, en metod, för vilken vissa förändringar i lagstiftningen redan banat väg och som redan vunnit tillämpning på rätt så många håll, men ännu ej i den utsträckning, som varit önskvärdt.

Ytterligare en del förändringar i väglagstiftmngen kunna tänkas komma ifråga före genomförandet av en fullständig vägreform, och skola desamma dryftas under konferensen.

En annan viktig fråga, som skall komma under behandling, är den som rör automobilskattemedlen och dessas lämpliga fördelning och särskilt på av motorfordon starkare trafikerade vägar.

Såväl till förhindrande av att vägarna bliva utsatta för allt för långt drivna påfrestningar som ock för åstadkommande av större trafiksäkerhet å desamma är frågan om en riktig tillämpning från länsstyrelsernas sida av den nya motorfordonsförordningen givetvis av den största betydelse, och kommer densamma likaledes att behandlas på den blivande vägkonferensen.

Trots det mörker, som ännu i grund och botten råder över vårt lands vägfråga, synas dock åtskilliga omstän-, digheter nu tala för att en viss ljusning är i antågande. Den i dagarna sammanträdande konferensen bör anses vara ett av tecknen härpå. För övrigt angiver den starka ökningen av själva vägtrafiken att en fullständig omläggning av vårt vägväsende nu snart blir en tvingande nödvändighet.

Men då vägfrågan omsider lyftes upp på det högre plan, där den rätteligen hör hemma, vidtaga också de svenska vägingenjörernas svåra, ansvarsfulla och många gånger ytterst otacksamma värv. Erfarenheterna från utlandet tala ett alldeles tydligt språk, att de då skola behöva allt möjligt stöd icke blott av egen allsidig, grundlig, teoretisk och praktisk färdighet på området, utan även av en i största utsträckning samfälld mening av en sakkunnig ingenjörskår. I detta avseende synes särskilt Svenska teknologföreningen ha en viktig uppgift att fylla. Inom dess led bör om någonstädes den verkliga sakkunskapen i vägfrågan vara företrädd.

Gustaf Dahlberg.

DE TEKNISKA LÄROVERKENS UNDERVJSNINGSPLANER.

I den pågående serien uttalanden i detta ämne har överingenjören Karl E. Eriksson vid Aseas verkstäder i Ludvika sändt oss följande inlägg:

Fackundervisningen vid de tekniska läroverken.

Avsikten med detta inlägg är att söka belysa de fordringar, som av industrien rimligtvis kunna ställas på undervisningen vid de tekniska läroverken. Härvid stöder sig förf. på erfarenheten från sin verksamhet inom den elektriska verkstadsindustrien. De framförda synpunkterna måste därför med nödvändighet bliva ensidiga, och är förf. fullt medveten om, att, med lika stort berättigande, synpunkter kunna anläggas på den behandlade frågan, även från industriellt håll, som stå i direkt motsats till författarens.

De tekniska läroverkens uppgift är att jämte landets tekniska högskolor utbilda förvaltare, ledare, konstruktörer och nydanare för tekniken och industrien, kort sagt ingenjörer. Den moderna tekniken karakteriseras kanske

mer än alla andra specialfack av mångfald och utveckling. Den tekniska undervisningen måste framför allt taga sikte på dessa egenskaper hos det fack, för vilket den bereder sma elever.

Tack vare den tekniska och industriella mångfalden och specialiseringen är det praktiskt taget omöjligt för våra skolor att utbilda en enda elev just för den verksamhet, han som utexaminerad ingenjör kommer att utöva. Undervisningen måste inriktas på en mer eller mindre klart definierad medelverksamhet, och gäller detta såväl tekniska högskolor som läroverk. Det kan därför ej undvikas, att den unge ingenjören dels kommer att märka brister i sin skolutbildning, såsom bristande grundlighet vid undervisningen i en del ämnen eller frånvaro av önskvärda ämnen å schemat, dels tycker sig finna, att han fått lära en hel del, varav han ej har den minsta nytta i sin praktiska verksamhet. Liknande åsikter hysas ofta även av ingenjörer i mer eller mindre ledande ställ-