Sida 319
Ekonomisk översikt
13 okt. 1923
ALLMANNA AVDELNINGEN
319
ning inom industrien, som haft mycket med unga ingenjörer att göra.
Teknikens snabba utveckling vållar en annan olägenhet, som särskilt berör undervisningen inom fackämnena. Det är oundvikligt att en viss förskjutning måste förefinnas mellan det aktuella utvecklingslaget inom facket och skolkurserna. Dessa senare äro oftast baserade på läroböcker, som omöjligt kunna hållas up to date. Den unge ingenjören finner därför ofta vid sitt utträde i praktiken, att vad han i skolan med möda lärt sig är föråldrat och att han måste börja på nytt.
De nyss antydda slitningarna mellan teknisk undervisning och teknisk verksamhet äro kanske mest pointerade då det gäller storindustrien med dess ytterliga specialisering. Varje firma av betydenhet har sin egen standard i fråga om beräkningsmetoder, konstruktioner och tillverkningsprocedur, betingad av föregående erfarenhet och oftast mer eller mindre strängt hemlighållen. Den fortsatta utvecklingen av firmastandarden är i huvudsak överlämnad till ett mindre antal ingenjörer, som genom teoretisk och praktisk utbildning äro särskilt kvalificerade härför. I förbigående må påpekas, att teoretisk utbildning ej med nödvändighet behöver betyda studier vid läroanstalter; industriens verkliga teoretici torde tvärtom oftast hava förvärvat sina teoretiska kunskaper genom självständig bearbetning av sina erfarenheter.
Ingen kan nu begära, att en exempelvis från en teknisk fackskola nyutexaminerad ingenjör skall kunna omedelbart fylla en plats i en dylik firmas ingenjörsstab. En viss tid, kanske upp till ett par år, måste anslås för den unge ingenjörens utbildning och anpassning inom firman. Hans föregående studier böra därför hava varit lagda så, att han har lätt för att fortsätta att lära. Att lära är detsamma som att förstå, att förstå exempelvis en konstruktion betyder i de flesta fall, att konstruktionsprincipen kunnat inrangeras under vissa grundbegrepp, vilkas innebörd man fullt fattat och som så att säga te sig som sanningar a priori.
Som grundkrav på den tekniska undervisningen vill förf. därför uppställa: undervisningen skall ge eleven ett fast grepp på grunderna i det eller de ämnen, som i skolan motsvara hans fack i praktiken eller med ett vanligt uttryck, han skall ha lärt sig att tänka och känna tekniskt. Detta krav kan för mången te sig som allt för självklart. Enligt förf. erfarenhet finnes emellertid ett förvånansvärdt stort antal ingenjörer, som kunna allting utom grundbegreppen och som därför svårligen kunna utbildas till självständigt arbetande teknici. I den utländska facklitteraturen ha också tid efter annan klagomål uttalats över bristande verkliga kunskaper hos ingenjörer, trots stora kurser i många ämnen vid läroanstalterna; eleverna ha fått »lära så mycket, att de aldrig förmått fatta grunderna för detaljernas skull».
Huru själva undervisningen bör vara lagd, är strängt taget lärarepersonalens sak. Dock må här några synpunkter framläggas, närmast å fackundervisningen vid de elektrotekniska fackskolorna resp. avdelningarna vid tekniska gymnasier. Huvudfackämnena få här anses vara elektroteknik samt hållfasthets- och materiallära. Förutsättningarna för en rationell undervisning i dessa ämnen äro först och främst, att eleverna behärska en viss matematisk apparat. För en rationell framställning av naturens och teknikens lagar måste i de flesta fall differential- och integraluttryck tillgripas. Det är därför önskvärdt, att eleverna äga kännedom om grunderna för dififerentialoch integralkalkyl, och böra de hava inhämtat denna kännedom på ett så tidigt stadium, att den verkligen kan utnyttjas vid fackundervisningen, även om den traditionella pedagogiska ordningsföljden vid matematikundervis¬
ningen skulle bliva lidande därav. Fackundervisningen måste givetvis innefatta de teoretiska elementen av motsvarande grenar av tekniken. Sambandet mellan teori och verklighet bör framställas genom exempelvis i elektroteknik grundlig genomgång av verkningssätt och konstruktion av några olika slag av maskiner och apparater. Det synes vara ojämförligt bättre att behandla en del av ämnet grundligt och endast lätt röra vid resten än att relativt ytligt söka behandla så mycket som möjligt. Specialfall, som tillåta en för ämnet universell behandling, äro lätta att finna.
För att stödja den rent teoretiska undervisningen bör största möjliga utrymme beredas åt laborationer och försök, emedan vid dessa elevernas förmåga till självständigt tänkande på bästa sätt torde utvecklas och grundlagarna tydligast levandegöras. Försöksresultaten böra av eleverna bearbetas i protokoll. För elektrotekniska laborationer torde f. n. vara rätt väl sörjt vid våra tekniska läroverk. Betydligt sämre ställt synes det vara vid undervisningen i hållfasthetslära. Laborationer böra här ej blott omfatta studiet av olika materials hållfasthetsegenskaper utan även försök å konstruktionsdelar, studier av utmattningsfenomen m. m.
Konstruktions- och beräkningsexempel, avsedda att behandlas av eleverna, kunna vara såväl till nytta som skada. Väljas exemplen för omfattande, blir följden i de flesta fall, att eleven schablonmässigt kopierar konstruktioner i handböcker med tillägg av några omöjligheter av egen uppfinning. Exemplen böra vara så enkla, att eleven både hinner och kan arbeta sj-älvständigt ; endast då lämnar det nedlagda arbetet varaktiga spår efter sig.
Fackundervisningen kan emellertid ej uteslutande få ägnas åt grundlig behandling av speciella delar av fackämnena. Den praktiska tekniken består sig med sitt eget språk, uppbyggt på facktermer, uttryck och benämningar. Skolundervisningen bör hava bibringat eleven en dräglig insikt i detta språk, vilket knappt kan ske på annat sätt än genom en orienterande översikt över tekniken i allmänhet och över de speciella facken i synnerhet. Denna »kvantitativa» undervisning, som syftar på teknisk allmänbildning, bör i stor utsträckning inrikta sig på att lära eleven att finna sig tillrätta med hand- och uppslagsböcker. Till den tekniska allmänbildningen bör också räknas en viss mekanisk färdighet att utföra konstruktionsritningar. All denna allmäntekniska undervisning bör emellertid hållas inom snäva gränser och i varje fall betraktas som en bisak i jämförelse med ovan nämnda »kvalitativa» undervisning. Det är ingenjörer, ej uppslagsböcker, industrien vill ha av de tekniska läroverken.
Till sist må uttalas ett allmänt önskemål om, att fackundervisningen i de tekniska läroverken så nära som möjligt ansluter sig till de verkliga förhållandena inom industrien. Detta förutsätter först, att fackämneslärarna måste själva sitta inne med grundlig praktisk erfarenhet och helst fortfarande hålla sig i kontakt med praktiken. För elevernas vidkommande är det klart, att en föregående manuell, praktisk verksamhet bör vara av största nytta. Ett genom verkstadsarbete eller dylikt förvärvat handlag vid handterandet av verktyg och material är av god hjälp vid skolarbetet, t. e. laborationer. Den dagliga kontakten med industriella alster och material i verkstaden utvecklar automatiskt ett tekniskt sinne för proportioner, arbetsmetoder o. dyl., som sedermera kan väsentligt öka studiernas effektivitet. Industrien har fått många goda konstruktörer direkt från filbänk eller verktygsmaskin. Den praktiska verksamheten före studierna bör givetvis vara så pass långvarig, att vederbörande hinner förvärva en viss grad av yrkeskunnighet. Hur denna praktik skall kunna förvärvas är en annan sak. Industrien i detta land
Källa: Internet Archive ·