Sida 94
Poster och postväsen
100 POSTER OCH' POSTVÄSEN.
att de ryska postinrättningarna ännu ej trampat ut barnskorna. Der fins ett stort antal mindre stationer, der man blott med möda och svårighet kan skaffa sig friska hästar; äfven en med kejserligt sigill försedd bok, i hvilken man kan anföra klagomål öfver posten och som är fastläst vid en kedja, har ej mycket att betyda; på sin höjd fästes afseende vid de klagomål, som göras af statskurirerna. Broar och säkra spänger finnas på högst få ställen på hela denna vigtiga väg. Dock har man nu i Ryssland följt andra staters föredöme och under de senaste 10 åren börjat på ett tidsenligare sätt ordna postväsendet i det vidsträckta rikets vigtigaste provinser.
Vi vilja här omnämna en för Ryssland egendomlig postinrättning, nämligen den sibiriska hundposten. För en starte (postsläde) spänner man sex till tolf hundar, framför hvilka en ledhund springer. Den sistnämda stannar vid konduktörens tillrop och leder hela raden med stor skicklighet. Hållen äro mycket långa, ofta 40 till 50 geografiska mil. Hundarna tillryggalägga med stor uthållighet dessa sträckor och rasta jemförelsevis sällan. Det förstås af sig sjelft, att en dylik inrättning ej kan erbjuda den resande stora beqvämligheter. I skarp motsats till tsarrikets outvecklade postförhållanden stå de nu varande beundransvärda
Ppstanstalterna i England. I 16:e århundradet var det helt annorlunda bestäldt med postväsendet i England än nu för tiden. 1481 under det skotska kriget anlade Edward IV för regeringens räkning stationer för ridande poster. Denna post fick med tiden allt större utsträckning, men ännu på drottning Elisabeths tid fans ingen allmän post. Under Jakob I anlades i London en postanstalt för bref till utlandet »till de engelska köpmännens gagn». Först under Karl I:s regering, omkring 1635, inrättades en postanstalt för inländska bref, hvars begagnande stod hvar och en fritt. 1678 började den första postvagnen på bestämda "afgångs tider fara mellan Edinburgh och Glasgow. Afståndet mellan de båda städerna utgör 44 engelska (62/3 svenska) mil; för att öfvervinna terrängens svårigheter måste man spänna ej mindre än sex hästar för vagnen, och ändock kom man först efter tre dagar fram. Det ansågs redan som en stor förbättring, då en »stage-coach» 1750 tillryggalade den korta vägen på 36 timmar; nu för tiden far man på jern vägen från Edinburgh till Glasgow på halfannan timme. 1763 gick mellan Edinburgh och London blott en gång i månaden en »stage-coach», som behöfde 8 dagar för att fullborda en resa, hvilken man nu gör på ungefär 12 timmar. Antalet passagerare mellan de begge hufvudstäderna uppgick på hela månaden till 25, och blott vid ovanliga tillfällen steg det till 50. Redan 1835 färdades 140 personer om dagen med postvagn från London till Edinburgh och tvärt om, hvarförutom ett minst lika stort antal for sjövägen på ångbåtar. Trafiken mellan de begge städerna var således redan 1835 160 gånger så stor som 1763.
Med den allmänna rörelsens år från år ökade behof blefvo, i synnerhet efter jernvägarnas införande och persontrafikens i följd deraf ökade hastighet, postväsendets brister, särskildt med afseende på brefbefordringen och kost-
Källa: Internet Archive ·
