Sida 15
Handeln i forntiden och medeltiden
HANDELN I MEDELTIDEN. 21
tt ■ ' f
derna. Afven tillverkningen af siden och sammet, guld- och silfverbrokad, mattor och konstgjorda blommor hade i Firenze uppnått en hög grad af fulländning.
Venezias egen handel grundade sig ursprungligen på dess risken och saltsjuderier. De förra blefvo plantskolan för dess flotta, som under republikens välmaktsdagar räknade 3 000 handelsfartyg, af hvilka dock många troligen endast voro stora fiskarbåtar, och 45 krigsgalerer, med en bemanning af tillsammans 36 000 matroser. Sedermera drog det äfven andra slöjdgrenar, i synnerhet tillverkningen af vapen, sidenvaror, tvål och gräs, inom kretsen af sin verksamhet och egnade sig med synnerlig framgång åt mellanhandeln. Med dessa alster af sin egen näringsflit och alla de öfriga europeiska ländernas produkter, Spaniens och i synnerhet Tysklands ädla metaller deri inberäknade, betalade de på de egyptiska och syriska marknaderna de arabiska, indiska och levantiska varorna, bland hvilka sockret redan nu spelade en rol. Mot dessa bytte man i Spanien och England till sig metaller och ull. Engelsk ull utgjorde i Flandern jemte indiska droger och kryddor betalningsmedlet för lärft, ofärgade kläden och nordiska, af hanseaterna ditförda varor. Pelsverk och fisk hemtade Venezia från Svarta hafvets kuster, från Kaukasien och Georgien slafvinnor, hvilka det, som sannskyldiga fenicernas efterträdare, sålde ät de derefter giriga orientalerna. Alldeles på samma sätt, blott i mindre utsträckning, rörde sig Gen o vas handel, hvilken i synnerhet i vestra' Europa, i London och Briigge, samt i öfre Tyskland, i Ulm, Strassburg och Basel, hade mäktiga förbindelser.
t Vexlar. I de fall, då den lifliga handeln fordrade betalning i klingande mynt, försvårades omsättningen mycket, då penningförsändningar retade roflystnaden eller voro utsatta för faran att vid skeppsbrott o. d. gå förlorade. Voro en stads handelsförbindelser af vidsträcktare art, hjelpte man sig dermed, att man efter förut träffad öfverenskommelse gaf en anvisning på en affärsvän. Så gjorde i forntiden feniciska och grekiska köpmän, och samma bruk återkommer i medeltiden. Man affattade anvisningen i form af ett bref och kallade henne derför ett vexelbref eller helt enkelt en v ex el. Vanligen utbetalade man summan till utställaren och återfick henne af mottagaren i hans stads mynt, hvarigenom man således besparade sig vexlingen. Ju längre de stora husens förbindelser sträckte sig, desto mera eftersökta voro deras vexelbref, tills ur denna enkla början ett ordnadt bankväsen utbildade sig. En anvisning af en bland 13:e och 14:e århundradenas Rothschildar, en Medici, en Peruzzi, en Frescobaldi, en Bardi, en Fugger, en Welser nu fl., var tillräcklig för att på hvar enda något mera betydande plats af någon bland deras filialer eller affärsvänner erhålla den i vexelbref vet nämda summan.
Banker. Handelns växande utsträckning ledde naturligtvis äfven till en storartad utbildning af den egentliga penninghandeln. I följd ej mindre af de oupphörliga myntförfalskningarna än af den tallösa mängden af olika
Källa: Internet Archive ·
