Sida 501
Fyrar och fyrfartyg
FYRAR OCH FYRFARTYG. 501
lampan hennes nu varande, förbättrade bygnad. Men de ljus mängder, en fyr skall utstråla, äro någonting utomordentligt, och derför äro äfven sådana lågor, som våra vanliga lampor med ihålig veke om ungefär en tums diameter åstadkomma, alldeles otillräckliga för en fyrs behof. Man använder der brännare, i hvilka flera vekar och hylsor sitta koncentriskt inom hvarandra. Så t. ex. har den största kalibern fyra vekar, af hvilka den yttersta och största håller omkring 30, den innersta ungefär 8 linier i diameter. En sådan brännare med passande glas. ger naturligtvis det grannaste sken, man gerna kan önska, men äfven en betydande hetta. För att nu veken ej derigenom skall förkolna, måsjte han genom ett pump- eller tryckverk oupphörligt och så rikligt öfvergjutas med olja, att tre fjerdedelar deraf rinna bort utan att förbrännas.
Nu blir det en hufvuduppgift att ställa så till, att den utvecklade ljusmängden så fullständigt som möjligt riktas vågrätt utåt, ty endast i detta fall kan hon bli till någon nytta. De medel, som härtill låta använda sig, äro konkava, försilfrade metallspeglar och linser. Man har härigenom fått två system, af hvilka det ena mest användes af engelsmännen, det andra af fransmännen. En fransman, Fresnel, tillkommer äfven förtjensten att ha gifvit glaslinserna den för ändamålet lämpligaste formen. I allmänhet har en bakom lågan anbragt konkav spegel samma verkan som en konvex lins framför henne; men skall den förra utsända alla ljusstrålar parallelt, får han ej vara ett vanligt klotsegment, utan måste ha en parabolisk bugtighet. Men ljuslågan är ingen blott matematisk punkt, och derför kan man ej heller med parabolspegeln fullkomligt uppnå idealet, utan erhåller ett klart kärnljus med ett svagare sidljus. Ställer man således i en fyrs lanternin flera sådana spegellampor i en cirkel eller halfcirkel, skall ett förbiseglande fartyg ömsevis se ett klart och ett svagt sken, ett stillaliggande eller rakt mot skenet styrande deremot ej märka någon dylik förändring, hvaraf man således kan se, hvad slags fyr man har framför sig.
För att i stället för konkava speglar kunna använda linser måste man först uppfinna en för dem passande konstruktion. Ett enda plankonvext glas skulle nämligen för detta ändamål behöft vara omkring två fot i diameter; men huru skulle väl en sådan jättelins af tillräcklig godhet kunnat åstadkommas? Han skulle blifvit för tung och frai iför allt genom sin massa — flera tums tjocklek på midten — absorberat en stor ljusmängd. Svårigheten löstes på ett sinnrikt sätt genom de ännu brukliga, så kallade p o ly z on al a (mångbältiga) linserna, hvilka först uppfunnos af engelsmannen Brewster och sedermera förbättrades af Fresnel. En sådan lins är på ett egendomligt sätt sammansatt af olika stycken, nämligen af en mindre midtlins, omgifven af ett antal koncentriska ringar, hvilka man kan tänka sig som afskurna af större linser och hvilka följaktligen äro prismer. Alla systemets ytor ha nu samma ljusbrytande verkan som en enda lins af samma storlek, men innehålla betydligt mindre glasmassa och bilda plana skifvor, hvilka man, för att uppfånga allt ljus, ger en fyrkantig form och efter behag kan göra större utan att tillika
Källa: Internet Archive ·
