Tillbaka Read Runeberg

Uppfinningarnas bok: Del 7 (av 7) Verldshandeln, dess utveckling, gång och medel

Originalsida 506
Originalsida 506
Originalsida 506
Originalsida 507
506–507

Sida 506

Fyrar och fyrfartyg

506 INRÄTTNINGAR TILL SJÖFARTENS BETRYGGANDE.

En af Plymouths rikaste borgare, vid namn Winstanley, var den förste, som, trots alla svårigheter, försökte på detta skär uppföra ett fyrtorn. Han bestred kostnaderna ur egen kassa och lät efter sin egen plan utföra bygnaden. Till grund lade man massiva qvaderstenar och reste ofvanpå dessa höga pelare, som uppburo lanterninen. Man bestämde sig för denna konstruktion under det antagande, att bygnaden härigenom skulle erbjuda sjöarna färre angreppspunkter. Detta antagande befans dock vara ett misstag, ty en af dessa förfärliga stormnätter, som i synnerhet om hösten hemsöka Englands kuster, blef tornet bortspoladt och jemte det dess uppbyggare, som sjelf denna natt besörjde vaktgöringen.

Man uppförde ett nytt torn i form af en jättepelare, hvilken man, för att mildra vågslagets våldsamhet, rundt omkring beklädde med ekplankor. Detta torn stod i mer än fyrtio år, tills blixten 1755 slog ned deri och lade det i aska.

Vid uppförandet af det tredje tornet, som ännu står, använde man intet trävirke och bygde de två nedersta våningarna helt och hållet massiva. Väldiga qvaderstensblock fogades samman och förbundos med grofva jernkrampor. Omkring hela hvarfvet lade man en ofantlig jernkedja, som påkrymptes i rödjglödgadt tillstånd, för att hon vid afsvalningen skulle sluta sig så mycket tätare till stenringen. Det inre fyldes sedan med sten och cement. Först vid ansenlig höjd är ingången anbragt. Lanterninen reser sig 100 fot öfver grunden, men det oaktadt händer vid häftiga stormar ej sällan, att vågorna sik ända dit upp. I detta af öfverste Smeaton uppbygda torn bo ständigt tre modiga män, som ha att tillse, att lamporna nattetid äro i godt skick och redan på långt håll visa fartygen den fara, som här hotar dem. Man berättar, att tornet vid häftiga stormar märkbart darrar af vågsvallet, men •ännu har det ej lidit någon egentlig skada.

Ett värdigt motstycke till denna fyr bildar den, som ligger på B elirock (klockskäret), en farlig klippa vid Skotlands östra kust. Innan man vågade försöket att på detta skär uppföra ett torn, fans här en klocka, som af hafsvågorna sattes i rörelse. Sedan 1811 står nu här ett ståtligt torn, hvars fundament ligger 10 fot under flodvattnets vanliga höjd. Det är en föränderlig fyr med speglar och omvexlande rödt och hvitt sken. Vid töcknigt väder ringes äfven hvar half minut med en klocka.

Afven Tyskland har åtskilliga märkvärdiga fyrbygnader. Så uppfördes 1845 en fyr vid B rus t er or t, på yttersta landtungan mellan Pillau och Memel, 115 fot öfver hafsytan. Fyrtornet är åttkantigt och bygdt af tegel samt 100 fot högt; inuti leder en vindeltrappa med 120 trappsteg upp till lanterninen. På vår bild (fig. 238), som föreställer tornet i genomskärning, betecknar A fyrmästarens rum; i B, som har utgång till altanen, befinner sig rotationsmaskinen. En liten trappa leder härifrån upp till lanterninen C, midt i hvilken fyrapparaten hvilar på en jernbotten, hvilken åter stödes af en jernpelare, en förlängning af den genom hela tornet gående pelaren, hvaromkring vindeltrappan slingrar sig.

Källa: Internet Archive ·