Sida 40
Medeltidens slöjdflit
46 HANDELNS OCH SLÖJDFLITENS UTVECKLING.
Alexandria, den indisk-arabiska varuomsättningens gamla stapelplats vid Medelhafvet, tviflade länge på, att dessa Portugals bemödanden skulle lyckas, och läto i stolt overksamhet tiden förgå, då äfven de skulle kunnat göra sig till godo den nya vägen till Indien. Men när de i början enstaka och oregelbundet i Lisboa inträffande indiska alstren: kryddor, bomullsvaror m. m. i allt större massor och med allt större regelbundenhet dit anlände och på de nederländska marknaderna öppnade en täflan, som nu mera var omöjlig att besegra, framför allt när den arabisk-indiska varuströmmen i följd af portugisernas eröfringar råkade i stockning, insågo italienarna, men för sent, sitt ödesdigra misstag. Förgäfves bemödade de sig nu att förmå Egyptens herskare till motstånd mot de portugisiska företagen i de indiska farvattnen, för hvilket ändamål de understödde dem med vapen, skeppsmaterial m. m. Den portugisiska öfvermakten stod ej mer att bryta. Lika så strandade deras försök att på omvägar, t. ex. genom handelsfördrag med Portugal rörande de indiska varornas utförande från Lisboa öfver Venezia, bibehålla sig i besittningen af sin forna öfvervigt. Blott en väg till Indien stod dem ännu öppen,, och på den hemtade äfven venezianerna ännu under de närmast följande århundradena indiska kryddor, färgstofter m. m. Det var vägen genom Syrien öfver Aleppo till Eufrat och vidare öfver Persiska viken. Dock förlorade äfven denna väg sin betydelse, i samma mån den inre asiatiska handeln under 16:e och l7:e århundradena stördes af beständiga oroligheter och Venezia sjelft till turkarna förlorade den ena efter den andra af sina mest värdefulla besittningar i Orienten: Kypern, Kandia och Morea. Det lilla, som af den levantiska handeln ännu fans qvar, må§te italienarna dessutom dela med fransmän,, holländare och engelsmän, hvilka särskildt af turkarna gynnades framför venezianerna och genoveserna. Båda tärde visserligen ännu en tid på arfvet från sin forna glans och storhet, men deras rikedom och öfvermakt till sjös voro brutna. Deras betydenhet som handlande stater gick ännu tidigare förlorad, och först den nyaste tiden blef det förbehållet att åter höja de italienska handelsstäderna till någon betydenhet.
Mindre indrägtig var i böljan upptäckten af Nya verlden. För att åtminstone få någon vinst tog man sig för att anställa jagt på infödingarna och sälja dem som slafvar, för hvilket ändamål man snart äfven införde negrer, ty den glesa befolkningen stod i kroppsstyrka vida under dessa Afrikas barn. Det enda, som de första upptäckarna förde med sig hem som frukt af sina äfventyr, var guldsand och guldbleck, och till och med då Cortez och Pizarro eröfrat Mejico och Peru, de enda af Nya verldens länder, som voro i besittning af en jemförelsevis högre odling, gick spaniorernas enda sträfvan ut på att tillgodogöra de rika silfvergrufvorna, guldfälten och perlförråden. I århundraden tänkte Spanien blott på att plundra de amerikanska bergverken, och infödingarna, med hvilkas tillhjelp den yppigt bördiga jorden lätt och utan ansträngning skulle kunnat fås att gifva alla tropiska alster, uppoffrades skoningslöst i grufvorna. Ej för att spara dem, utan för att erhålla kraftigare arbetare, som mindre hastigt än infödingarna
Källa: Internet Archive ·
