Sida 72
Verldshandelns utveckling i adertonde århundradet
78 DE STORA HANDELSVÄGARNA FÖRR OCH NU.
fullkomligt obekanta. En väg i det inre Australien, som skulle leda från den ena horden af infödingar till den andra, förefaller oss som någonting lika otänkbart. Framåt gående nationer öfverdraga sitt land med ett nät af vägar till lands och vatten; folk, som äro stadda i förfall, försumma de vägar, som redan finnas, och bygga inga nya. Behofvet att röra och meddela sig, att sätta sig i förbindelse med andra och det dermed förenade bemödandet att- skapa medel och utvägar till en ordnad samfärdsel äro alltid ett af de första kännetecknen på den vaknande odlingen, hvars första pulsslag i detta afseende vi nu mera blott kunna ana, men alls icke känna. Sålunda kunna vi heller ingenting berätta om uppkomsten af de första handelsvägarna; de ligga bortom vår odlings gryning och finnas redan, då folken göra sitt inträde i historien.
De äldsta handelsvägarna. Redan tidigt träffa vi banade vägar till lands och vatten, på hvilka vi se folken träda i gemenskap med hvarandra och utbyta sina alster, bekriga hvarandra och i stora skaror vandra fram och åter, dervid följande en obestämd åtrå efter lyckligare tillstånd, som drifver dem ut till fjerran trakter, och sålunda omedvetet uppfyllande en af mensklighetens uppgifter att befolka jorden i hela hennes utsträckning och göra hennes alster tillgängliga för alla länder.
En hastig blick på historiska traditioner visar oss folk, som vandra ut från hjertat af Asien, från foten af Himalaja och Centralasiens högländer och under sitt framtågande undantränga åt vester eller helt och hållet bortsopa en mindre utvecklad menniskoras. I Mindre Asiens herliga nejder och i länderna vid Medelhafvet slå de sig ned, bygga städer och minnesmärken, hvilkas jättelika qvarlefvor ännu i dag låta oss sluta till den utvecklade ståndpunkt, deras kultur hunnit.
Behålla vi närmast Europa i sigte, finna vi i många trakter, i synnerhet på Rysslands och norra Tysklands slätter, äfvensom på hafskusterna naturliga stråkvägar, hvilka folken på sina vandringar följde. Under sitt vidare framträngande vände de sig till floddalarna och stego frän slätterna upp till de otillgängligare bergstrakterna, till de omätliga, då ännu af vilda djur bebodda skogarna. På detta sätt blefvo slutligen äfven bergs- och skogbygderna befolkade. Med tilltagande idoghet, med ökadt behof att träda i förbindelse med andra och efter uppkomsten af fordon uppstodo äfven efter hand ordentliga vägar, hvilka i vårt slägtes barndom voro enkla och konstlösa. Först småningom lärde man sig göra dem bättre, och sålunda tillkom efter århundradens förlopp den konstgjorda landsvägen, som tillgodoser allt slags trafik, förbinder byar, städer, provinser och länder med hvarandra samt, bred och jemn, genom tunlar och dalar, ej sällan med stor kostnad, är ledd öfver berg och floder. Hvilket ofantligt afstånd är det ej mellan den första klofjestigen och våra dagars af alla slags fordon vimlande landsväg!
Vägar i Ryssland, Mejico och Peru. Ehuru årtusenden förgått, sedan de första underrättelserna om vägar möta oss, visa dock statistiska beräk-
Källa: Internet Archive ·
