Idun: 1892

414 I DU N 1892 »Ja, nog ä’ det jag,» svarade Emelie och försökte se lugn ut, fastän hon kände, hur hon rodnade, och bra mycket hellre velat ha bleknat, sä hade hon inte sett sä frisk ut. »Ute och går!» Han mönstrade henne från topp till tå med sina små skarpa ögon. »Jag trodde det skulle göra mig godt, » framkastade hon helt sakta. »Och jag trodde ni aldrig skulle gå mer,» sade doktorn på sitt vanliga tvära sätt. »Hvad har ni gjort åt er? Har ni varit på badresa?» »Ne-ej. Men den där vällingen, som doktorn ordinerade, var allt utmärkt bra, den .. . Och för resten. .. ibland ä’ jag bättre, och ibland ä’ jag sämre...» »Jaså. Hm. Jag tittar upp i morgon,» sade han, fixerande henne uppmärksamt ännu ett ögonblick, lyfte på hatten och gick. Klockan tio dagen därpå satt Emelie i sin hvilstol med kuddar bakom ryggen, en sjal om axlarna och en filt om knäna. Gardinen var något neddragen, så att dagern inte skulle falla för starkt på hennes uppblomstrande ansikte, och den urdruckna vällingkoppen stod ännu kvar på bordet bland medikamentsflaskorna. Modern satt och arbetade vid fönstret för att hvar minut kunna titta ut på gatan, och deras konversation bestod endast af en fråga och ett svar: »Kommer han nu?» »Nej, det var inte han.» Men • plötsligt sprang den gamla frun upp med en nick och en hviskning, rättade på sin mössa och drog filten längre upp öfver Emelies knän. Det ringde, och strax därpå trädde doktor Olasson in i rummet. »Nå, hur står det till i dag?» sade han, gick fram och satte sig bredvid Emelie och klappade henne vänligt på handen. Jo, det var allt litet sämre. Hon brukade vara sämre och bättre ungefär hvarannan dag. I går hade hon varit så bra, men i dag var hon ganska klen igen. »Ja, herre gud, det går så där upp och ner och fram och tillbaka,» sade modern. Nu börjades emellertid förhöret. Hur var det med svullnaden och värken? Likadant, kanske något bättre. Och aptiten? Hon orkade inte äta mycket, fastän det kunde hända ibland att någonting smakade. Och mattheten? Jo, hon var nog ganska matt. Och sömnen? Dålig. Hon låg så mycket vaken så. Och illamåendet? Som förut ungefär. Och smärtorna i veka lifvet? De voro kvar. Emelie var så rik på krämpor som en människa gärna kan vara. Hvad han än frågade om för ondt, så hade hon det, och ändå hade hon i går, som en annan frisk människa, stått på gatan midt framför honom. Det gick öfver hans förstånd. Han gick bort och rullade upp gardinen, hvilket genast föranledde den sjuka att sätta handen för ansiktet. Men doktorn höll undan den och ställde sig att betrakta henne. Det var iogen synvilla hvad han sett i går. Dragen hade verkligen blifvit fylligare, hyn ljusare och friskare. Hon hade genomgått en riktig föryngringsprocess. Och han, som nästan väntat finna henne död och begrafven! Doktorn satt en stund försjunken i funderingar. Till slut fästes hans uppmärksamhet vid koppen på nattduksbordet. »Och ni ä’ ordentlig med vällingen,» sade han. »Ja-a då.» »Ja-a då, det ä’ hon visst, det,» sade modern, som suttit så tyst som en skrämd råtta under hela förhöret. »Jag kokar den själf hvarenda morgon, vet doktorn, och vispar i mjölet så långsamt och väl, så det inte ska’ bli några klimpar. Och det har jag gjort ända sedan i julas, då hon började med den. Jag skulle inte våga låta någon annan göra det. Och vet doktorn, jag tror bestämdt, att den gjort mycket till att hon blifvit bättre.» »Bättre! Ä’ hon bättre nu? Så lät det inte nyss.» »Ja, det vill säga ibland ... Ibland kan man nog säga, att hon ä’ en smula bättre...» Doktorn hörde inte på henne. Han satt och tummade en af medikamentsflaskorna. »Och det här har ni också tagit ordentligt?» frågade han. »Ja då.» »Hur många satser?» Den gången kände Emelie, hur hon bleknade af förskräckelse. En sådan fråga hade hon alls inte beredt sig på. »Fyra,» drog hon till med efter ett ögonblicks betänketid. Han sade ingenting, men tog flaskan och läste på den. Därefter såg han upp på Emelie, och aldrig hade hans små hvassa ögon varit hvassare än då, och läpparne knep han ihop, så att de kröpo in i munnen. »Min bästa fröken, jag visste inte, att ni brukade tala osanning,» sade han. Hon försökte mumla något, men orden ville inte komma fram. »Detta hämtades tre dagar, innan jag reste,» sade doktor Classon, »och det ä’ öfver hälften kvar.» De båda fruntimmerna tego, och Emelies darrande fingrar drogo i filten. »Vill ni vara goda och förklara, hvad det är för en komedi, som spelas här,» sade han. Emelie brast ut i gråt, och modern tappade strumpstickan i golfvet, men ingendera svarade. Doktorn upprepade sin fråga för andra gången. »Vi trodde, ni skulle bli så ond på oss,» sade Emelie snyftande, och så kom hela saken fram med tårar, ursäkter och förklaringar. Han satt och hörde på med hoprynkade ögonbryn och afbröt inte en enda gång, men då Emelie slutligen tystnade, vände han sig till den gamla frun och bad henne säga till jungfrun att komma in med en sopskyffel och en damborste. Hon lydde blindt, utan att ens våga sig fram med ett hvarför, och kom strax igen, åtföljd af tjänstflickan. »Sopa ut det här,» sade doktorn, pekande på medikamentsattiraljen på nattduksbordet, och då flickan började plocka bort flaskorna, tog han själf borsten och gjorde rent hus. Sopas skulle det. Och vällingskoppen fick också komma på skyffeln tillsammans med det öfriga. Då jungfrun var ute igen, pekade han på filten, som låg öfver Emelies knän. »Tag bort den där!» Modern lade tyst och lydigt ihop den. »Och den där med.» Det var själen. Och så blef det kuddarnes tur och så pallens. Emelie såg ut som en liten plockad fågel, där hon satt alldeles afbyltad i den stora stolen. »Och nu ska’ vi se, om ni orkar promenera som i går,» sade doktorn. »Var god och gå efter er nyaste medicin.» Emelie reste sig, visade sig kunna gå lika bra som dagen förut, öppnade ett skåp och tog fram ett par väl undangömda flaskor, som hon ställde på det rensopade bordet. Det var alldeles tyst i rummet. Emelie och hennes mor tordes knappast se upp. De sutto bara och väntade på, att uppgörelsens stund skulle komma, då han skulle säga dem, att han inte ville ha någonting mer med dem att göra. Men han stirrade bara på flaskorna, tog upp sin annotationsbok och började skrifva. »Nå, hvad äter ni i stället för vällingen, som er mor kokar åt er om morgnarne,» frågade han till sist. Emelie räknade upp alla sina förhållningsregler från den största till den minsta, och han skref igen. »Och nu kanske jag får litet närmare reda på, hur ni befinner er.» Förhöret börjades på nytt och ledde den gången till ett resultat, som skilde sig betydligt från det förra, och hvarje svar han fick tecknade han upp. »När reser ni till doktor Smedman igen?» frågade han helt tvärt. r Jo, det skulle bli om fjorton dar. Han gräfde i boken, tog fram ett visitkort, skref ett par ord, steg upp, gaf kortet åt Emelie med begäran att lämna det till doktor Smedman, då hon råkade honom, och tog adjö på sitt vanliga något korta och sträfva sätt. Då han därefter vände sig till modern för att taga afsked af henne, föllo Emelies ögon mekaniskt på kortet. Det skrifna utgjorde endast två rader: »På skolbänken sitta vi alla, hur gamla vi än äro. Därför — tack!» Och där gick den gamle grånade skolgossen helt saktmodigt ut ur rummet med sin bakläxa, som han så ärligt erkänt, att han fått. Men med detsamma blef han för Emelie en helt annan människa än nyss. Han var inte längre den där barske herrn, som hon så länge gått och varit rädd för, och hvilkens storhet verkligen hade sjunkit en smula på sista tiden. Han var åter deras gamle, käre doktor, som ägnat dem sin bästa omtanke under så många år, som hjälpt dem så många gånger, och i hvilkens samvetsgranna händer de så tryggt lämnat vården om sin hälsa. Och denne deras redbare, gamle doktor hade de misskänt så svårt, smugit för och velat föra bakom ljuset! Så fort han var ute, sprang Emelie öfver golfvet, som om hon varit alldeles frisk igen, ryckte upp dörren till tamburen, tog ner hans rock från hängaren och hjälpte honom få den på, trots alla protester, och sedan letade hon fram hans galoscher och ställde dem framför honom. Hon hade helst velat ligga på knä och äfven hjälpa dem på. Hon ville göra sig så liten och ödmjuk inför honom, deras stackars, käre, gamle redlige doktor, mot hvilken de burit sig så illa åt. Och då hon sedan låg i fönstret och såg efter hans bortrullande vagn, tyckte hon, att hon åter skulle kunna anförtro honom sin hälsa och sitt lif. Han hade fått sin storhet igen.