Idun: 1892

1892 I DU N 421 îlîen blicfen blänfte fall som pennes spänne. Sesatt od) bief jag flyr från by till by. © (Sub, låt mig ej mer se morgon gry, ©y Iifpet år mig uoröet bäsft som etter. 3ag efter tiennes l)år od} pennes fjy 23lott trångta fan i »tlöa bar od) nätter. 6nt>oij. © Prins! ITcin uånbas tunga börba »äg, 2Ttin lefnabs allt för fyårba nöb bu fänne. ©d) när jag bött, till bina suenner säg: £åt oss mabonnans bistånb be för benne, Som för en böblig fuinnas l)år od) l)y Spelt bort sin själ i sjufa bar od) nätter. ©scar Jburriin. DoFFif. Med två illustrationer af Jenny Nyström. ■ örren sparkades upp, och den knubbige lille laboratoriedrängen vaggade in med en väldig damejeanne salpetersyra i fånget, omkring bvilken hans korta armar knappast förslogo till ett famntag. En pust af den kalla luften utifrån lyfte för ett ögonblick på den hvita slöja af stickande gaser och vattenångor, som sväfvade öfver laboratoriet, och Bunsenbrännarnes bleka lågor fladdrade till i en gul blixt. »Stäng dörren,» dånade det med unison kläm ur ett dussin strupar. »Kolfven» — så kallades han gemeuligen af studenterna med anledning af sin klotrunda figur — lyckades befria sig från bördan, sköt dörren igen och klef fram i rummet. Han knep helt menande på sitt enda öga. Det andra hade han förlorat en gäng för länge sedan i en gasexplosion, som barkat hans löjliga lilla ansikte fullt med otaliga skrynklor och ärr. i>Hon har kommit.» sade han med en ton af högsta ifver. »Just nu! Jag såg själf, när hon gick in till amanuensen.» Ett surr af öfverraskning fortplantade sig från mun till mun vid denna betydelsefulla underrättelse, och man släppte genast, hvad man hade för händer, för att samla sig i grupper och ifrigt diskutera. »Hon» hade nu också varit det allmänna samtals- och intresseämnet i en hel vecka, alltsedan amanuensen Gerle bragte den första notisen om hennes väntade ankomst. Man hade undrat och debatterat hit oeW dit utan återvändo under dessa dagar. Dorrit Linde — det ovanliga engelska förnamnet slog an, och hon titulerades redan på förhand helt familjärt för Dorrit man och man emellan. Var hon ung eller gammal? Eul eller vacker? En emanciperad trubbnäsa med blåa glasögon och stubbadt hår? Eller en liten Östermalmsälfva, som lagt sig till med sitt studentbetyg af samma skäl som sin nya pariserhatt — därför att det var modernt? Luften var mättad till spänning af idel frågor som en laddad åskhimmel. II. Och nu skulle svaret strax stå lifslefvande midt ibland dem. Spejande blickar riktades mot dörren till amanuensens rum, bakom hvars glasruta dock den blåa kalikågardinen afundsamt förtog all utsikt. När den så plötsligt gick upp, störtade ett halft dussin unga män baklänges nästan öfver, ända. Det biet ett kort fnitter bland de öfriga och så med ens dödstyst. På den unga flicka, som trädde in vid amanuensens sida, rördes emellertid icke ett drag vid denna något bullersamma och öfverraskande entré. Hon var smärt, ganska lång och välväxt. En mörk enkel klädning af elegant snitt framhöll genast detta angenäma faktum. Ansiktet regelbundet, af en fin oval rundning och med frisk färg. Pannan var särskildt vacker, bred och klar. En blond krusig hårslinga hade som af en tillfällighet fallit ned. Annars ingen lugg. Ögonen voro stora, gråa och sågo lugnt rakt framför sig. Öfver Gerles svartskäggiga, eljes alltid vaxhvita ansikte drog däremot en dunkel rodnad, och det glimmade till bakom glasögonen. Han hade haft en presentation på läpparne, men nu teg han, förde Dorrit fram till en ledig plats, som låg något för sig själf bakom dragskåpet i ett hörn af rummet, böjde sig ned och plockade från hyllorna upp en del utensilier — biåsrör, kol, sprutflaska, stativ. I lågmäldt, en smula nervös ton började han demonstrera deras handhafvande. Hennes gråa ögon följde orden på hans läppar, klara, lugna . . . III. Hon hade redan arbetat på laboratoriet i en hel månad, och det hade för länge sedan blifvit så hvardagligt att se henne på sin plats, iförd det långa hvita laboratorieförklädet ofvanpå sin mörka dräkt och med den lugna, allvarliga profilen lutad öfver filtret eller afdunstningsskålen, att ingen längre gaf akt därpå. Till en början hade man allt pröfvat en smula galanten, och en efter annan af de djärfvare hade nalkats henne med något litet skämt, någon artighet eller erbjuden hjälp. Men hon hade ett sådant rent af märkvärdigt sätt att mottaga allt detta med den orubbligaste likgiltighet och en kall, nästan förvånad blick ur sina gråa ögon, som verkade i högsta måtto afkylande. Man märkte snart, att här brände man sina kol förgäfves. Och så återtogos snart de gamla vanorna och tonen, och Dorrit fick stå, där hon stod. Det var också det högsta hon önskade — att få vara ensam och i fred. Hon hade kommit hit för att arbeta, arbeta riktigt på skarpa allvaret; och kurtis och fjäskiga unga män afskydde hon värre än pesten. Hon ville bli en själfständig och oberoende kvinna, ja, det ville hon ; och hon hade minsann icke offrat all denna sega, nästan upproriska envishet att gent emot styffadern och modern få sin vilja ige-