Idun: 1892

420 IDUN 1892 mfflL . Med en yignett af e här en liten tafla, som borde varit målad i färg i stället för med svart bläck — eller skildrad i ett par verser ocb ej på torr prosa. — Det var ute i skärgården en solskensdag på högsommarn. Jag hade gått upp på bergsknallarna för att andas in ett par munnar friluft, som kom från bafvet öfver ängar och skogar, öfver fjärdar ocb skär. Här uppifrån syntes bafvet i en hvass, skimrande linie blänka fram vid synranden söder ut under solen. Så gick jag neråt backen, ocb gick vidare fram på upptäcktsresa inåt skogen, där granarna växte allt högre ocb ställde sig allt tätare, där grönskan blef saftigt frisk, doften under träden ocb suset i topparna allt starkare och stillheten allt mera tyst. Jag hade kommit till en gångstig ocb följt den fram till en krök, där linnéa växte. Af dem hade jag bundit en liten bukett för att föra med mig hem något af skogens friskhet. Då fick jag syn på taket af en villa ett stycke framför mellan träden. Och i detsamma fann jag mig inför en liten tafla, som kom mig att stanna helt tvärt. Där var en säng flyttad ut under granarna, och i den låg en ung flicka nedbäddad. Ett stort artistparaply skuggade öfver henne. Bredvid bädden, med ryggen emot mig, satt en annan ung dam i en fallstol. Jag såg af henne en storskyggig halmhatt och ett par kraftiga skuldror, och bredvid i gräset låg en stor arbetspåse. Den sjuka hade fallit i sömn. Ett täckt ansikte med barnsligt runda kinder, upphettadt Jenny Nyström. röda af den starka luften. Kolsvart, trotsigt hår ned öfver pannan, långa, mörka ögonfransar, kraft och energi i munnens linier. En blå sjal bredd öfver hals och armar, en blek liten hand mot det hvita lakanet. Och där var stillhet omkring. Där stodo yfviga, yppiga granar med friskaste grönska och gamla, vresigt knotiga och mossklädda, som hårdnat i vinterstormar. Och ur ormbunkarnes mjuka bädd stucko späda ljusgröna granbarn upp, men också bland dem var en och annan redan vissnad och bar gula, förtorkade barr. Solstrålarne lekte i grenverket, det prasslade till ibland, när en grankott föll, eller när en fågel flög upp. Och öfver fågelkvittret inifrån skogen spelade det jämna, oafbrutna suset af vindarne från bafvet hit in i skogskammaren, där blå sommarhimmel var tak öfver granväggarna och där små fåglar, små pigga lemlar och ekorrarne med nyfikna ögon tittade fram bakom stenar och kommo fram på grenarne för att se efter, om skogens skyddsling sof godt. Stilla och ljudlöst sof hon, och till henne hviskade fågelsången om lifvets fröjd och lust och hafsvindarne om hälsa och kraft och suset i granarna om hemmet, om julen och om allt lyckligt och gladt. Jag ämnade genast draga mig tillbaka, men flickan med den stora halmhatten hörde att någon kommit bakom henne. Hon vände sig om och gaf mig ett tecken att stanna och att vara tyst. Den sjukas sömn var dyrbar. De voro så lika hvarandra, de båda systrarna, som hälsan kan vara lik sjukdomen. Hon var stark och kraftfullt bygd, var solbränd och hade systerns runda, barnsliga kinder och energiska mun. Och hon hade stora, grå, trohjärtade ögon. Då hon vände sig emot mig, hade en bok glidit ifrån hennes knä ner i gräset bredvid arbetsväskan. Jag böjde mig ner och tog upp den — det var Herbert Spencer — och när jag räckte henne den, följde min lilla bukett af linnéa med. Hon tackade med en glädtig blick ur de liffulla, forskande, allvarliga ögonen. Med sitt solbrända ansikte och sina kraftiga skuldror stod hon för mig som själfva ungdomsstyrkan, ungdomsmodet och ärligheten och trofastheten. Det föreföll mig som hade jag sett henne och känt henne länge, som vore vi gamla vänner och goda vänner. Med ett leende lade hon mina linnéor på bädden bredvid den sjukas hand. När hon skulle vakna, skulle de vara det första hon finge se. Jag lyfte på mössan och drog mig tillbaka, tyst som jag kommit. Där var stillhet, men där var lif i skogen. Myrorna arbetade, och spindlar spunno silfvernät i solskenet, och fågelkvittret hördes frän djupet med lockande hvisslingar och koketta svar och jublande duetter, öch solstrålarne drogo långa linier af guld genom den mörka grönskan, och det oafbrutna suset i träden spelade sin vaggsång för den täcka unga flickan, som sof sig till friskhet och lif i grandoft och hafsluft, medan hälsan och hoppet vakade vid hennes bädd. — — — En liten tafla, som borde blifvit målad i ett par verser och ej torrt skildrad i prosa. Georg Nordensvan. [Ballad. scen, som möta fan uppå bin päg ITÎtn smärtas bam, jag parnar big för fienne. ©m blott bu sången fjör af fjennes steg ©d) genom Ijårets gulb vib l)pitl)Ylt änne Ser sftmra bennes pannbanbs blanfa spänne, Som för en spetälsfs gälla flocfa fly! Cångt bättre blöbanbe mot slam ocb by Slanb törnet gå på öbe tistelslätter än sfåba bennes Igår od) Ijennes l)y, Som bu sfall trängta till i bar od) nätter. ©y t)ar en enba gång bu på bin päg ^ått se en trolsf od) flyftig sfymt af Igenne, ^arpäl till ro, farpäl till lycfa säg! Du mer ej njuta sfall utaf be tnänne. "ZTtin längtans fyeta branb till böbs mig bränne," Du ber. Du till ubs mobers nåb pili ty. Zïïen l)uarje morgon blir bin pina ny ©d) utan frybba alla Iifpets rätter, Du efter Ijennes l)år od) Ijennes t)y Blott trängta fan i blefa bar od) nätter. Som blob min gråt nu faller på ben päg, Där jag en gång blanb sommarns gräs såg Ijenne, £)on lif en solros upp ur grönsfan steg, 3 gulb på släpet lyste liljor trenne,