Idun: 1892

Texten på den här sidan är maskinläst och blev osäker – originalsidan visar hur det står.

1892 IDUN 417 och pressade sin kind emot den, »jag kan inte beskrifva, hvad jag känner för dig, det är otroligt, att man kan känna sä för ett dödt ting. Jag både älskar och hatar dig . . .» »Huru säger du barn, huru ?» utropade fru Björk, som stod bredvid, »hatar du nattrocken. Jag förstår inte, hur man kan säga någonting så enfaldigt, hvad menar du därmed ? » »Ja, det kan jag precis inte säga,» svarade Ida med en drömmande blick. »Det är så inveckladt. Jag hatar nattrocken, därför att den gör mig så ondt, därför att det känns, som om vi aldrig, äfven se’n mamma gjort en ny, skulle kunna göra oss lösa från den. Jag känner, att den kommer att bli ett spöke för oss, ett sådant där kärt gammalt spöke, som tomtar ikring om kvällarne, sedan man lagt sig, och hindrar en att somna med alla minnen det berättar.» Ida böjde sig ånyo öfver nattrocken, och några minuter därefter hörde modern, hur hon sakta snyftade. »Kära lilla barn, huru är det?» hviskade hon och sökte fömå Ida att upplyfta bufvudet, »du gör mamma ledsen, hvarför gråter du?» Ida såg upp och vände sitt ansikte mot modern. ■ a WÊ f f !; »Mamma, du måste lofva oss att göra en ny nattrock!» utropade hon häftigt. Det är inte bara det, att den är ful och söndrig, men det är någonting annat, som jag ej kan uthärda. Den håller på att bli för mycket af dig själf, det är for mycket själ, den blir ett slags afgud för oss, om du inte tar bort den...» Modern betraktade orolig sina flickor; hon såg, att äfven Maria hade tårar i ögonen. Men nu var också hennes motstånd brutet, förebråelser och böner kunde hon stå emot, men icke tårar. »Nåja, kära barn, efter ni inte lämna mig någon ro, skall jag väl ge med mig och köpa tyg till en nattrock. Men då få ni aldrig mera kalla mig en gammal istadig ölänning, hör ni det. » Frun gaf dem en barnsligt, förebrående blick ; det var icke utan att det där uttrycket stött henne litet. »Nej, aldrig mer, aldrig mer!» utropade flickorna förtjusta, i det de sprungo upp och omringade modern, »du är den snällaste lilla gumma, som finns, och alls inte någon istadig Ölänning!» (Forts, å sidan 427.) mm Yignett af Jenny Nyström. fifå, dij-ätna m3 6tj-åtna