Idun: 1892

28 IDUN 1892 En förklaring. I Iduns senaste julnummer var under titeln »Pastorskans stora middag» intagen en skiss af den högt skattade författarinnan fru Anna Wahlenberg-Kjerrman. Denna skiss synes hafva väckt ond blod hos åtskilliga medlemmar af landets aktade folkskollärarekår, att döma af de skrifvelser, som ingått till såväl Iduns redaktion som direkt till författarinnan. Att det ej varit författarinnans afsikt att med sin skiss det ringaste förnärma någon eller att framställa de i skissen uppträdande skollärarne som typer, vare sig i ena eller andra hänseendet, för hela kåren, togo vi från början för gifvet och äro ännu mer öfvertygade därom efter vårt senaste samtal med henne. Lika litet torde någon, som det allra minsta följt med tidningen Idun under dess nu 4-åriga tillvaro och lagt märke till de tendenser, som alltid fått göra sig gällande vid tidningens redigering, kunna tillvita oss att i elakt uppsåt och för att skada en allmänt aktad och ansedd kår hafva intagit skissen. Iduns utgifvare, själf son af en folkskollärare och med många anförvanter, som ägnat sig åt det maktpåliggande och aktningsvärda, om ock ej alltid så tacksamma, folkskollärarekallet, bör af dem, som känna honom, ej misstänkas för dylikt. Det enkla sakförhållandet här är det, att författarinnan, hvars arbeten ju höra till våra mest lästa och omtyckta, med sin kända blick för det komiska och burleska fått fatt i ett ämne, vid hvars utveckling hon så mycket mindre kunnat undgå att så som hon gjort teckna de figurer, hvilka nu å vissa håll väckt anstöt, som hon grundat sin skiss på en verklig tilldragelse i en församling, hvars namn hon meddelat oss. Och lika väl som det ej kan falla författarinnan och redaktionen in att bedöma hela folkskollärarekåren efter ett par, tre mer än lofligt grofva och ohöfliga skrifvelser, som kommit dem tillhanda, så äro vi ock öfvertygade om, att de allra flesta af folkskollärarekårens medlemmar ej skola bryta stafven öfver oss för hvad i denna Sak passerat. JoV Iduns redaktion Frithiof Hellberg. Carl Johan Svensén. dessa dagar har årets riksdag högtidligen O öppnats. Yi ha ansett det vara en lämplig tidpunkt att bringa våra läsarinnor bilden af en man, som kanske i högre grad än någon annan inom den svenska riksförsamlingen kämpat för häfdandet af kvinnans anspråk oeh rätt. Det var en gång, då andra kammarens kalmarbänk var något annorlunda, än den nu är, då man därifrån hvarken hörde A. P. Danielsons allvarliga eller Nils Petersons i Runtorp torroliga yttranden om grundskatter och indelningsverk, tullar och värneplikt, vägunderhållning och rösträtt. Den gången — det var 1867 års riksdag — sutto på denna bänk, som alltid haft att framvisa en eller annan märklig representant, Emil Key, den skriftlärde bland landtmannapartiet, Jonas Jonasson i Gullaboås, den store fredsvännen, och rektor Dahm, den bekante pedagogen och läroboksförfattaren. Platsen Carl Jolian Svensén. ■> SS mm såsom representant för Aspelands och Handbörds härad intogs samtidigt af Carl Johan Svensén, då 43 år gammal och ägare till ett hemman i Tveta socken af Kalmar län. Det var just Svensén, som bragte nya, icke minst för den tiden ovanliga ämnen under riksdagens afgörande, och det var likaledes Svenson, som, ifrande för humanitära, mindre materielt gagnande, men därför icke mindre praktiska reformer, ofta lämnade obeaktadt utlåtandenas och siffrornas torra språk, med hvilket han dock ingalunda var obekant, för att i kraftiga, bevekande ordalag vädja till rättskänslan hos sina kammarkamrater. Föremålet för hans intresse, hans studier och hans vältalighet var detsamma, som det varit under många föregående år, ända sedan han 1859 såsom ledamot af bondeståndet inträdde i riksdagen: det var kvinnan, och särskildt värnandet eller kanske snarare utvidgandet af kvinnans medborgerliga rättigheter. Svenséns uppträdande eller kanske snarare hans sätt att uttrycka sig var icke en bondes. Det väckte därför uppseende, och det var så mycket mera ägnadt att framkalla förvåning, som Svensén aldrig fått någon omfattande boklig bildning. En fattig bondson från Alems socken (Kalmar län) hade han fått nöja sig med de kunskaper, som kunde meddelas i Ålems folkskola. Lyckligtvis intog denna skola en särskildt gynnad ställning. Den var grundlagd af riksrådet Johan Skytte och ägde ända sedan den tiden vissa privilegier. Det kunskapsmått, den meddelade, sträckte sig också utöfver hvad som bestods i de allmänna folkskolorna. Men lika litet som det var tillräckligt för en folkets representant, lika litet tillfredsställde det Svenséns lifliga och energiska lynne. Kroppsarbetet vid jordbruket lämnade alltid någon stund öfver, och den använde Svensén noggrant till att förkofra och vidga sitt vetande. I eget hem fortsatte han sedermera att fullkomna sin bildning, och vid detta arbete utöfvade otvifvelaktigt hans intelligenta hustru ett ej obetydligt inflytande på honom. Svenséns offentliga bana var densamma, som flertalet före och efter honom vandrat. Den började med en allt lifligare verksamhet i kommunens tjänst, och efter kommunens förtroende följde snart valkretsens. Vid 1859 års riksdag intog Svensén första gången en plats i svenska riksdagen. Han var då medlem af det hedervärda bondeståndet. Hans kamrater i ståndet behöfde ej länge vara i okunnighet om, hvars andas barn han var. Redan samma riksdag väckte Svensén förslag, om, att kvinna skulle kunna förordnas till att innehafva för henne passande tjänstebefattningar (han nämnde därvid särskildt befattningar i post- och telegrafverken samt klockare-, organist- och skollärarebefattningar). Kompetens härtill skulle hon förvärfva sig genom examen för den lärare eller vid det läroverk, som hon fann lämpligt. Detta var Svenséns första försök att bereda kvinnan en friare, framför allt mera själfständig verksamhetskrets. Såsom detta förslag förelåg, led det emellertid af en oformlighet, den nämligen, att kvinnan kunde förvärfva sig kompetens till dessa platser endast på en krokväg. Svensén själf torde nog hafva märkt denna brist, ehuru han af sitt sangviniska lynne och sitt lifliga intresse för saken förmåddes att framlägga förslaget. I den varmhjärtade motivering, hvarmed han inleder sin motion, framhåller han också med eftertryck den af ständerna förut behandlade frågan om »kvinnans undervisning och upptagande inom fosterlandets bildningsanstalter», och han betonar särskildt, alt, om nu staten ej hade något att uppoffra för kvinnans intellektuella bildning, den åtminstone kunde lämna henne tillträde till lämpliga tjänster. Frågans första behandling tillkom det s. k. allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. Förslaget blef i det stora hela ej ovänligt mottaget. Utskottet erinrade om, att kvinnor redan förut kunde antagas till lärarinnor i folkskolor, och utskottet erkände tillika statens plikt »att lämna utväg åt kvinnan att bereda sig den förbättring i ekonomisk ställning, hvartill hennes anlag och insikter kunna berättiga henne». Utskottet föreslog också, att kvinna skulle få rätt att bekläda organistbefattningar och tjänster vid telegrafverket. Men alldenstund frågan om kvinnas användande vid telegrafverket just då var beroende på utredning, nöjde sig rikets ständer och sedermera regeringen med att lämna den begärda rättigheten rörande organistbefattningar. Och detta blef hela resultatet af Svenséns första försök. Men han släppte icke sitt tag. Följande riksdag 1862 framlade han ånyo ett förslag om rätt för kvinna att antagas till befattningar i statens tjänst, särskildt vid post- och telegrafverken samt vid allmänna sjukvården. »Kvinnan måste frigöras i arbete och förvärf, » förklarade Svensén, och han sökte visa nödvändigheten däraf, genom att anföra det faktum, att den 31 december 1855 funnos i riket 111,096 flere kvinnor än män. Yare sig nu denna hänvisning till siffrornas språk gjorde verkan eller folkrepresentanterna tänkt närmare på saken, säkert är, att Svensén fick, icke sin vilja fram, men i stället ett ampelt erkännande för sina idéer. Rikets ständer förklarade sig nämligen anse »tidpunkten vara inne att utvidga kvinnans rätt till anställning i det allmännas tjänst». Samtidigt anhöllo ständerna, att regeringen måtte vidtaga åtgärder i denna riktning. Sådana åtgärder vidtogos också i fråga om anställning i postverket. Telegrafverket blef däremot stängdt för kvinnan; åtminstone blef hennes anställande därstädes beroende på telegrafstyrelsens pröfning i hvarje fall. Outtröttlig i striden för sina idéer återkom Svensén redan riksdagen 1865 med ett förslag till utvidgande af kvinnans medborgerliga rättigheter. Han ville med detta förslag bereda kvinnan rätt till akademiska examina samt rätt till anställning vid statens järnvägstrafik och till passande befattningar på den civila tjänstemannabanan. Inom riksdagen tyckes denna fråga hafva framkallat åtskillig oro. Bland de många yttranden och reservationer, till hvilka