Idun: 1892

434 IDUN 1892 Det syns, att Ijort längtar ben ttben att prisa, bå efter en »ers af Tegnér, en taufe af (Setjer od; fler man sjöng ifrtng borbet Datent »isa. 3ag natfas ben gamla. 3a3 gläbes att tunna om sorlanbe nutibslag bocf tälja mångt buganbe brag------- "ZTej," scarar f;on, "tama be äro od; tunnal" ©d; åter på Ijufcubet statar ben gamla; bå smyger sig till tjenne l;än en fltcfa, en blåögb oef; »än, odj mormobers fyänber frtng gunstlingen famla. Så stryfer f;on buctltg, böljanbe fläta; meb ens öfcer anletet far ett sten som från framfarna ba’r, bå lynnena ej »oro fammabe släta. "Så gammal jag »ar, bå ben mannen mig smette, som fyllbe min ungbom meb sång. Det »ar Ijos Tegnér en gång: jag stor såsom bu i fyans fammare lette. "£jan låg på sitt soffa; od; tlarltgen f;örbe Ijan iete »årt barnaglam: ban syntes så atloarsaml Di unga tjans biftaresyner ej störbe. "3ag ställbe mig tyst »ib ben tanffulles siba; meb unbran jag tjonom besåg, bär, bltcfanbe framåt, Ijan låg, od; ögonen »oro så bjupa od; bliba. "Uten plötsligt emot mig bå blicteu bläntte, ej glömmer jag glansen, ben gaf! 3ag bröt bod tjans syner ej af: l;an smefte mitt ljufcub — od; åter f;an täntte." Den unga tjon smeter, sitt Ijufoub t;on tjöjer, ur anletet lyser bet fröjb, od; stilla tjon 1er, — fjou ar ttöjb meb »ärlbett, bär än l;on, ben åtbriga, bröjer. 1 kapellef. Med en illustration af V. Andrén. |et var en afton i slutet af juni. Luften var tung och kvalmig, hotande åskmoln drogo sakta fram öfver nejden och urladdade sig stundom i hväsande blixtar och väldiga åskknallar. Endast i nordväst, där solen nyss sjunkit ned under horisonten, hade molnen delat sig och lämnat en klar strimma, genom hvilken de sista solstrålarne bröto fram och förlänade landskapet en hemsk, rödaktig färgton. Och öfver hela naturen låg utbredd denna bäfvande känsla af skuld och ängslan, som vi i mörka stunder erfara, utan att vi kunna göra oss reda för dess innebörd. Som en bjärt motsats till denna tunga, tryckande prägel, som bemäktigat sig landskapet rundt omkring, glänste i julikvällens halfdunkel ljusskenet ut ur det gamla slottets fönster. Lyssnaren hörde muntert glam och friska skratt ljuda däruppe. Utifrån föreföll allt så ljust, så skönt, så gladt .. . Att dansa kände jag dock ingen lust. Jag ställde mig därför såsom en tyst åskådare vid dörren, som ledde från balsalen till buffetrummet. Det var, som om ovädret därute endast hade jäktat och pådrifvit dansen härinne, som ville man med den konstlade glädjen bortjaga den tryckande känslan, som ville man med den sprittande musiken öfverbjuda dundraren därute . .. Och under det den ena dansen aflöste den andra, vandrade paren förbi mig ut och in, pratande och skrattande; en och annan medlidsam blick från skälmska ögon fästes väl också i förbifarten på den tråkige enstöringen vid dörren. Man känner sig i sådana ögonblick förbittrad öfver att icke kunna deltaga i glädjen, icke kunna slita den beklämningens slöja, som lagt sig öfver ens varelse. Åskvädret tycktes emellertid så småningom aftaga, och då nu åter en ny dans spelades upp och paren ännu en gång gjort sin revy förbi mig, beslöt jag att söka svalka min panna och mitt sinne ute i det fria. I buffetrummet mötte jag dottern i huset, jag bjöd henne min arm, och vi gingo sakta ned för de långa, smala trapporna samt trädde ut på den öppna terrassen framför slottets hufvudfasad. Skymningen hade nu fullständigt bredt sig öfver nejden, molnen hade börjat dela sig, och åskan tycktes mullra endast på afstånd. Yi promenerade några hvarf fram och åter på gårdsplanen och stannade slutligen framför ingången till ett litet kapell, sådant man vid gamla herregårdar ofta finner i närheten at hufvudbyggnaden, och som uppbyggts för flere århundraden sedan af någon slottets ägare. Öfver det lilla åttasidiga templet med dess små kolonner och sträfpelare höjde sig en fint formad kupol, och öfver ingången lästes i af tiden halft utplånade bokstäfver den apostoliska fridshälsningen: Nåd vare eder ! Jag stannade ett ögonblick för att betrakta det egendomliga kapellet. Min följeslagerska kastade en blick upp mot slottsfönstren, och då polskan ännu tycktes pågå, stötte hon upp dörren och bjöd mig stiga in. Gångjärnens gnisslande och våra steg eka.de i hvalfvet. Det lilla kapellet hade fönster på alla sidor, och skymningsdunklet var därför föga djupare därinne än ute i det fria. Mellan de små, korta bänkarne ledde en gång fram till altaret, och i taket skönjdes konturerna af den förklarade frälsarens bild. Det hela bar en högtidlig, andaktsväckande prägel. Framme vid det lilla altaret hängde såsom altarprydnad ett krucifix af hvitaste elfenben. Men hvilket krucifix! Med en realism, så djup, så innerlig, så gripande sann, att jag aldrig skådat dess make, hade konstnären vetat att framställa den korsfästes bild: allt ifrån de lidande, vemodiga anletsdragen till såren efter spikarne, med hvilka han naglats vid korset, allt var utfördt med den mest förvånande naturtrohet; hvarje sena, hvarje åder syntes spänd i lidandets timme. Yi stannade båda en stund och betraktade tigande det underbara konstverket. Min följeslagerska bröt först tystnaden. Det låg i hennes röst något af tvekan, nästan afskygghet, då hon sade : »Ser ni, hur gripande hvarje kontur af krucifixet framträder ... Det går för öfrigt en underlig sägen om detsamma . . . Man berättar, att den, som i mörkret träder in i kapellet, kan få se såren — lysa eldröda . . .» »Har ni kanske någon gång själf sett det?» frågade jag leende. »Åh, så ni talar!» svarade hon med tillkämpad käckhet, men såg sig samtidigt skyggt omkring, och jag kände att hennes hand slöt sig hårdare mot min arm . . . I samma stund glänste på firmamentet en intensiv blixt ; den upplyste hela det lilla templet för ett ögonblick och kastade öfver elfenbenskrucifixet ett bländande, rödaktigt sken. Det var som om blodet ett ögonblick strömmat fram i de svällda ådrorna, som om de krampaktigt spända senorna för sista gången genomilats af lifskraft, som om hela gestalten för en sekund genombäfvats af dödskampens kval... Och blixten glänste och åskan dånade, likasom en gång kring Golgatha i den nionde timmen ljungeldarne blänkte, marken skalf och hällebergen remnade... Och under allt detta hvilade på krucifixets lugna, vemodiga anletsdrag ett skimmer af himmelsk förklaring, af salig hänryckning, af hunnen evighetsfröjd . . . Det varade blott ett ögonblick; skenet af blixten försvann lika fort, som det glänst fram, och skymningens dunkel rådde åter omkring oss. Men vi stodo fortfarande tysta — det var, som om vi väntat att ännu en gång få se den saliga förklaringens skimmer öfver krucifixets anlete, Slutligen måste vi dock gå, och vi vandrade tigande ut ur kapellet och upp mot slottet.t^Där ljödo redan tonerna af en ny dans. Helt annorlunda kände jag mig nu till sinnes än för några minuter sedan, då jag vandrat samma väg och i samma sällskap. Hade jag då varit nedstämd, dyster och tryckt af denna känsla, som låg lägrad öfver hela naturen, kände jag nu min själ fyllas af mod, lifslust och hänryckning. Berodde denna förändring i sinnet kanske därpå, att molnen på firmamentet skingrades och den klarnande, renade atmosfären tycktes förebåda en af dessa härliga, nordiska sommarnätter med deras djupa, ljusblå himmel och mystiska skymningsdunkel? Eller var det icke fastmera en återglans af det förklaringens skimmer, som vid skenet af himmelens blixt nyss hade glänst från bilden af Golgathas kors ... ? Vilh. Lundström.