Idun: 1892

1892 IDUN 415 Med vignett af V. Andrén. Nu hänger det is från bommar och stag. Hvar droppe på seglet förfryser och morgonstjärnan fladdrande svag på isade däcket lyser. Hör sjöarnes slag! De bita grinande om stäfvens ketting och sprötet. De vagga det hvinande skummet i skötet. Ett moln af natt ren stjärnan höljt. Ack, bröder vid min sida, vi ha så många stjärnor följt, som slocknat i det vida. Hvar nödeld, som förbrann till kol, har hört oss vilsna stamma. Vår tvist haft många tungomål, blott gåtan blef densamma. Af ord vi fyndigt knutit nåt. Hvarandra väl vi fånga; men ej ett svar af evighet, blott svar likt sken på ånga. Och ån i denna morgons nöd på vrakets sköra bräder jag vet knappt mer om lif och död än fordom mina fäder. Hvar fråga blott en droppe vardt, från hjärtan, som förblöda. Hvad böjd den ene kallat svart, den andre nämnt det röda. Dock spunno alla sina garn kring samma nystans kärna, och alla jordens vilsna barn ha styrt mot samma stjärna. En krans bår galjonen gyllene rak, ett minne från lummiga stränder, men böljorna klättra kring lutande vrak med sträckta och hvitnande händer. De tumla med brak, de löddriga skimlarne. Ur kransen slita de blommen och kalla från himlarne döden och domen. Hvem blef vår störste ? Månne han, som bäst knöt tankenätet, men som en svag och lumpen man satt lägst på roddarsätet -— som. gärna såg, att gisslet bet, fast själf som narr betraktad? Behåll hans verk och åra det, men vare han föraktad. Om ur personlighet och lif hvart andens blomster spruckit, gif oss personligheten, gif det lif, som blomman druckit. Den låra skall dock lättast tros, som står på lifvets fötter. Räck oss ej blott en präktig ros, men visa stjälkens rötter. I kvinnor, hvilka dubbelt fast er famn om barnen slutit, nu hämten öfoer brusten mast den enkla krans vi knutit. Låt tyst oss fira i vår rund, som ingen lämnar frälsad, en stilla fest, en högtidsstund, den sista som blir hälsad. Tänd mastens spillra till ett bloss! Den, hvilken, stödd af ingen, som människa var störst bland oss, skall böja knä i ringen. Er krans, som frusen gnistrar skön, räck honom, som vi akta. Räck kransen som vår vördnads lön, når däcket sjunker sakta. Verner von Heidenstam. Nattrocken. Berättelse af Mathilda Roos. Med tre illustrationer af Jenny Nyström. f lltsedan i höstas hade det inom Björkska familjen varit en på dagordningen stående fråga, när fru Björk ändtligen skulle skaffa sig en ny nattrock. Frågan gick långt tillbaka i tiden; den väcktes redan för en åtta, nio år sedan, det vill säga, då nattrocken började bli så utsliten, att den var nästan helt och hållet betäckt af stoppar och lappar, både på längden och tvären. Men vid den tiden bestod frågan egentligen endast af -flickorna Björks längtansfulla utrop, då de morgnar och aftnar sägo modern iklädd den gamla stoppade, urblekta rocken: »Ack, om mamma ändå kunde få en ny nattrock!» Ty familjens tillgångar voro allt för blygsamma, för att man skulle våga tänka på någonting annat än det allra nödvändigaste, och dit räknades icke en nattrock, åtminstone icke af fru Björk själf. Fru Björk var en sextioårig kvinna, som för ett par decennier tillbaka blef änka -med sina tre små flickor, utan ett öre efter mannen att försörja dem med. Historien om dessa tjugu år skulle vara historien om en enda lång följd af nöd och bekymmer; men det skulle också vara historien om kärlek och lycka, historien om ett litet näste, som de skyddande modersvingarne gjorde varmt och ljuft, historien om glada, oförgätliga stunder, då granen tändes på julaftonen och man öppnade julklappspaketen, för hvilkas anskaffande »mamma» sträfvat så många nätter. Hårdt och obevekligt hade fattigdomen tryckt dem, men ingen af dem hade någonsin dukat under för bördan. Glada och modiga, starka i kärleken till hvarandra och i förtröstan på Guds hjälp, hade de kämpat och hållit sig uppe, ända tills ljusningen kom och bördan lättades, genom att de bägge flickorna växte upp och blefvo i stånd att med sitt arbete lätta moderns bekymmer. Mycket blygsam blef dock fortfarande deras ställning. De 90 kronor i månaden flickorna förtjänte, den ene som telefonist, den andre som bodbiträde, voro allt hvad de hade att lefva på, ty moderns ögon voro numera så klena, att hon ej kunde sy och brodera som förr, och äfven med fru Björks utomordentliga talang att spara räckte icke pengarne till annat än det allra nödvändigaste. Men — i höstas inträffade någonting, om hvilket fru Björk för många år sedan upphört att drömma, någonting som beredde den lilla familjen ännu större glädje, än då Maria och Ida fingo sina platser, någonting som med ens gaf en förändrad, mera positiv karaktär åt frågan om en ny nattrock åt modern. Fru Björk fick nämligen ett arf på 600 kronor af en gammal morbror i landsorten, som hon knappast mindes, då hon i tidningarna fick läsa, att han var död. Underrättelsen om detta arf träffade fru Björk en förmiddag, medan flickorna voro borta. Hennes första känsla var en svindlande glädje, en öfversvallande tacksamhet mot Gud, ett barnsligt begär att skynda till flickorna och ropa: »Mina kära barn, hörni hvad som händt, det ljusnar mer och mer för oss . . . Gud är så god ... så god...» Men hennes nästa känsla var mera nykter; den kom helt sakta och försiktigt smygande in i bennes själ och kunde tolkas ungefär så här: »Nej, jag skall ingenting säga åt flickorna ... få de veta, att jag har 600 kronor, så lämna de mig ingen ro för den här nattrockshistorien, och det är en galenskap att jag, gamla kärring, ska ha ett nytt plagg, då det gamla är så bra. Pengarna skola vara orubbade kvar åt mina flickor, när jag går bort, och inte användas till några lyxartiklar. » Men då Maria och Ida vid middagstiden kommo hem och efter vanligheten hälsade på modern med en kyss, sågo de genast, att någonting händt, någonting som icke var ledsamt. Moderns bruna, vänliga ögon hade ett skimmer, hvilket hon, trots alla bemödanden att se likgiltig ut, ej kunde dölja, och den lilla krokiga gestalten snurrade ännu ifrigare än vanligt omkring bordet, som hon höll på att duka.