Idun: 1892

1892 I DU N 419 Julens ljus och barnens vän menade något djupare än en teologisk sats, när han sade, att barnen höra himmelriket till. Han menade, att ingen når det högsta, utan genom enfald, ovärldslighet, förmåga att, utan biafsikter, fullt ge sig ät sin viljas mål; att hänsynslöst kasta hela sin varelse i den riktning, åt hvilken den dragés, och att detta är barnasinnets heliga styrka. Det är denna styrka, som anfrätes af nutidens öfveruppfostran, och det stora problemet är därför att finna de medel, som hos barnet motverka, hvad det alltid äger af vildens samhällsfiendtliga egenskaper, utan att dessa medel på samma gång komma att förtrycka barnanaturens egendomligaste energi. Yid denna barnaglädjens årstid torde måhända detta ord om vikten äfven af barnafrid, i en djupare mening än den vanliga, hafva utsikt att icke förklinga alldeles ohördt. Bilen Key. pW-T På en järnvägsresa. Af Amanda Kerfstedt. Med tvä illustrationer af Elin Andersson. f errarne förde sina damer från middagsbordet in i salongen. Slämningen var glad, och man fortsatte ifrigt det redan vid desserten började samtalet. Medan man ännu gick i tågordning, korsade sig replikerna, och en och annan herre vände sig om för att lifligt besvara en anmärkning från något af de eftersta leden. Ämnet gällde kärleken, detta uråldriga och dock beständigt unga, aldrig slutdiskuterade ämne, som tages upp generation efter generation årtusenden igenom med samma intresse. Men sedan herrarne för sina damer gjort den vanliga konventionella bocken och man slagit sig ner i de bekväma stolarna och sofforna, inträdde plötsligt en af dessa tystnader, som äro dess mer märkbara, ju högljuddare sorlet förut varit, en sådan där tystnad, som utgör en värdinnas fasa. Det var också hon, värdinnan, som efter en stunds väntan tvingade sig till att bryta den. »Ja, nu ha vi disputerat så länge om det riktigaste sättet, bur kärleken bör uppstå, den basis hvarpå den bör grunda sig och andra klyftiga utredningar i ämnet,» sade hon med ett skälmaktigt leende, »om jag nu ville, så kunde jag, medan vi dricka kaffe, berätta er en liten historia som illustration till den ena af de teorier, som blifvit uttalade här.» »Ack, gör det,» ropades ifrigt omkring henne. »Nå ja,» sade hon och satte sig tillrätta i soffan, »det var ungefär för en tolf år sedan, några ögonblick innan Malmötåget skulle sätta sig i gång från Central-stationen, som ett herrskap från Norrland, herre och fru, litet hufvudyrt sprang fram och tillbaka på perrongen, frun med en resväska i handen, hvarpå bokstäfverna S. Ö. voro broderade, ej som nu i förvillande monogramslingringar, utan klart och tydligt, bredvid hvarandra. Hon öppnade en andra klassens kupédörr och satte in sin väska, då en herre, som vårdslöst legat utsträckt på soffan, hastigt reste sig. »Förlåt,» sade hon brådskande och ifrigt, »det finns nog plats i nästa kupé,» och hon tog, oaktadt herrns lifliga och artiga protester, väskan tillbaka och gick in genom dörren bredvid, som hennes man dessutom redan öppnat, lockad af ordet »rökare», som stod utanpå. Det var första gången de reste på järnväg. »Såg° du så hygglig den där herrn såg ut,» sade frun, så snart de satt sig tillrätta. »Nej, vet du, jag har annat att tänka på än...» __ »Ja, men han såg hygglig ut, och han bad mig så artigt att stiga in, fast han nog gärna ville ha soffan för sig själf,» sade frun. Vid Södertelje stego de ur och rätade på nenen under uppehållet. »Nu börjar hon nog att räkna minuterna, tror du inte det, Sofie?» sade herrn och såg på sitt ur. »Ja, timmarne har hon nog räknat hela veckan,» sade frun och smålog emot honom på ett sätt, ■ ' tf *4t' som riktigt värmde den okände, hvilken från sin öppna kupédörr hört hvad de sagt. »Och kännerjag dig rätt, Sofie, så har du gjort alldeles detsamma,» sade herrn med ett godmodigt skratt. Och därmed kom konduktören och smällde igen dörren om dem på det där svenska kupéskakande sättet, som nog på svaga personer skulle kunna åstadkomma en lindrig nervskakning. Saken var, att de voro på väg högt upp frånNorrland för att bevista sin enda dotters konfirmation: hon hade gått och läst för fruns bror, som var präst nere i Södermanland. »Stjärnhof fyra minuter!» Hur de båda trängdes i kupéfönstret. Jo, där stod hon i sin ljusa bomullsklädning och sin halmhatt ifrigt spejande på det långa tåget. Båda deras näsdukar började hvifta, och hon störtade fram. Det var något i de tre människornas ansikten, som visserligen gladde de högre varelser, som osynligen ömma för mänskligheten. »Mamma, pappa,» ropade hon. »Tag det här, min lilla pulla,» sade herrn med litet osäker röst och räckte ut genom fönstret mot henne en påse Södertelje-kringlor. Hon hade hoppat upp på fotsteget, och hon tog emot den, medan hon oupphörligt pratade: »ric/c, att ni är här, jag trodde aldrig jag skulle kunna vänta så länge. Ena hästen är sjuk, vi har bara trillan, men det gör ingenting. Jag står gärna bakpå på fjädrarne, bara jag har er med inuti,» och så skrattade hon muntert och öfverdådigt, fastän tårar glittrade i ögonfransarne. Nu kom konduktören och öppnade, och hon hoppade ned, men o ve, han kom att med dörren stöta till påsen, så att den sprack, och alla kringlorna rullade ut på perrongen. Hon kastade sig på knä och plockade skyndsamt upp dem i hörnet af sin kappa, under det hon oupphörligt lyfte sitt unga strålande glada ansikte mot föräldrarne, som nu småniDgom samlat ihop sina saker och stego ur. Kringlorna voro upplockade, hon höll dem kvar i kappsnibben med ena handen, under det hon med den andra armen turvis kramade pappan och mamman och lade ansiktet mot deras bröst, så att hatten föll ned på nacken och håret rufsades upp, medan hennes ögon lyste fuktiga af glädjens och rörelsens förenade känslor. »Ja, det hela varade fyra minuter — fyra korta minuter, som den »hygglige» herrn från kupéfönstret hade tillfälle att betrakta denna scen. Han skulle till Malmö, där han bodde, och tåget brusade obarmhärtigt i väg med honom. Men det märkvärdiga skedde, att han steg af vid Sparreholm och vände med nästa tåg tillbaka till Sljärnhof, han tog reda på, hvem trillan tillhörde, och hvem som menades med S. Ö., och så for han till sitt land igen. Några månader därefter skref han ett bref till pappan, som bodde hundratjugu mil ifrån honom. Fick i svaret intet annat besked, än att han själf var rosenrasande och stockgalen. Uthärdade i ett halft år till. For då de hundratjugu milen, presenterades i familjen och gifte sig efter ytterligare ett år med en adertonåring, som hållit allt hvad den sextonåriga lofvade. Kom nu och säg, att icke kärleken ibland kan vara en inspiration, ha något af en profets egenskaper.» »Den herrn hade förtjänt en ärlig näsbränna,» sade en herre, som satt i gungstolen, »det är inte på det sättet man skall besluta om en så allvarlig sak. Hvad kunde han veta om en flicka, som han sett i fyra minuter. Om hon också var aldrig så intagande ...» »Men det var väl inte bara det, att hon var intagande,» sade en medelålders herre, som hittills suttit tyst. »Det finns vissa utseenden, eller kanske också vissa situationer, som med ens framställa hela personligheten. Det kunde ha varit vissa själiska egenskaper han fäst sig vid, till exempel den oförställda barnakärleken, den okonstlade naturligheten, den friska ungdomsglädjen, den anspråkslösa . . .» »Och så var det förstås ett mycket vackert ansikte därtill,» sade den skeptiske herrn i gungstolen litet hånfullt. »Åh ja, det var det nog också eller hur gumman ?» sade den andre skrattande till en något fyllig dam, som satt i soffan. »Men livad det nu än var, så ha vi aldrig, under de många år vi lefvat tillsamman, kunnat utan rörelse se en påseSödertelje-kringlor. » Ett männisl^olil Ett människolif — hur intigt och hort! Se, åren flyga och svinna bort som maskrosens fjun för vinden. Vår känsla vissnar, vår tanke dör, och grönskan sitt höstlöf på grafven strör — Vi äro ej mer, Och aldrig ser. den strålande solen oss åter. Må känslan vissna, må tanken dö! Må glömskan sitt höstlöfpågrafven strö! Må solen för alltid sjunka! På lifvets vårliga, gröna stig, där skänktes mig glädje, där möttejag dig: ej mer jag begär — men stå mig när och smek mig, när nätten stundar. Hugo Gyllander. lS.: