Idun: 1892

430 I DU N 1892 er, hvad den nu sysselsatte sig med! Ni minnes kanske, att fröken Dagmar där uppe pä Tistholmen gjorde narr af mig, för att jag är så förtjust i den platsen, ock föreslog, att jag skulle bygga mig ett sommarnöje där. Nåväl, när ni nu väckte mig med er välförtjänta förebråelse, höll jag i tankarne på att inreda mitt blifvande arbetsrum däroch hade nästan bestämt mig för bambumöbel med cretonne à la Pompadour.» »Det kan väl inte vara ert allvar att ta upp min lilla vrhättas idé ? » utbrast öfverstinnan häpen. »Den där ödsliga klippan, där det inte finns en lefvande varelse!» »Nej, jag är för mycket sällskapsdjur för att fatta ett så förnuftigt beslut,» svarade baronen skrattande. »Det är bara ett exempel på, huru beställsamt mina tankar alltid skena långt in i framtiden för att dra ut konsekvenser vid minsta yttre anledning. En sysslolös rentier som jag har ju inte mycket annat att tänka på.» »Ni är således ’fremsynt’, som det kallas i Norge?» »Bara med den skillnaden, att mina syner ofta inte ä’ annat än omöjliga galenskaper som till exempel nyss. Men ibland bar jag verkligen haft nytta af den där vanan eller manien, bur ni vill kalla det. Bland annat har jag den att tacka för, att jag ännu är ungkarl — och väl kommer att alltid förbli det. » »Att tacka?» upprepade öfverstinnan småleende och hotade honom med den färdigbundna buketten. »Jag protesterar som kvinna och mor till tre giftasvuxna döttrar.» »Ja, jag bar min oartiga dag i dag .. . men sanningen framför allt ! » »Men säg mig, bur kan er lättrörliga fantasi eller er vurm för att dra konsekvenser vara vållande till den olyckan, att ni aldrig har gift er? Eller är det kanske indiskret att fråga?» »För ingen del. Den lilla historien är nu så gammal, att den luktar mögel och gärna kan beböfva vädras litet. Jo, det var i Marstrand för — ja tänk, det är snart tjugu år sedan! Men jag ber er tro, att jag då ännu var mycket ung. I alla fall tillräckligt gammal för att bandia klokt och förnuftigt, som ni genast skall få böra. Jag hade gått och blifvit alldeles ohjälpligt kär . . . nej, inte ohjälpligt, men ovanligt; det käraste jag vet »Han friskar nog i, bara vi komma förbi udden, » förklarade kaptenen, som satt vid styret. Och därvid fick det bero. Men den tröga farten inverkade på stämningen i båten. De unga flickorna, som varit så ystra uppe på Tistholmen och hoppat omkring mellan de kringvräkta stenblocken som nyss lössläppta killingar, slogo sig ner i en pittoresk grupp med armarne om hvarandras lif längst fram i fören och sade ieke ett ord. En af dem gnolade tyst på en folkvisa, och alla tre sntto där och sände långa, drömmande blickar ut öfver vattenytan, som började skifta i saffransgult med violetta brytningar. Öfverstinnan ordnade tyst sin bukett af angelica, fackelblomster och silene, som hon plockat där uppe på den egendomliga, släta holmen, där tempeltrappornas och parkettgolfvens remnor fyllas af blommor och grönt. Då och då kastade hon en blick på baronen, som satt med bortvändt hufvud, så att hon endast såg en yfvig, gråsprängd mustasch och en brunstekt kind, dubbelt brun mot den hvita flanellkostymen. »Det skulle vara roligt att veta, hvad ni egentligen tänker på, baron?» sade hon slutligen och pröfvade en bredbladig alg som bakgrund åt en yfvig angelicakrona. »Åtminstone tänker ni då inte på att vara underhållande.» »Förlåt mig,» sade baronen och vände ett yrvaket ansikte mot henne. »Min fantasi skenar i väg ibland ... ja, ni kan aldrig tänka mig ha varit i hela mitt lif, och det vill inte säga så litet. Föremålet var blondt med svarta ögonbryn, jag behöfver inte säga mer. Yäxt som en parisiska, små fötter, godt hufvud . . . ingen konversationsmaskin. Hon kunde verkligen tala, och det är inte alla dockor som kunna det. Hon var lagom ung för mig, lagom musikalisk, lagom rik och hennes far hade en lagom framskjuten ställning. Det var alltså ett riktigt önskeparti för mig. Och ni må tro, att jag önskade det också! När jag skulle fria, var bara en tidsfråga . . . det fattades bara ett tillfälle. Jag hade föresatt mig, att det skulle ske första gången jag blef ensam med henne.» »Och ni visste, att edra känslor voro besvarade ? » »Naturligtvis. Det hade hennes bästa väninna anförtrott mig, och hon hade det under strängaste tysthetslöfte från föremålet själft.» »Nå, kom det något tillfälle?» »Ja, det kom. Jag satt ganska tidigt en morgon ensam i läsrummet och ögnade i tidningarna; då fick jag utifrån societetssalongen höra en af Chopins polonäser spelas upp — ni vet en af de allra svåraste, den där smattrande, som Sofie Menter spelar så bedårande, och som låter som en hel- orkester. Jag visste, att Marianne' höll på att öfva in den, det hade hon sagt mig dagen förut. Det var således antagligen hon, som spelade. Jag gick och ställde mig i dörren med mitt tidningsblad i handen. Mycket riktigt, det var hon, som satt där uppe på estraden vid pianot, med ryggen vänd åt mig. Det var, som sagdt, tidigt på morgonen, då lokalen alltid brukade vara folktom; hon hade väl enkom valt den tiden för att få öfva sig i fred. Jag stod där försjunken i beundran af den smärta figurens vackra linier — jag kommer än i dag ihåg, att hon hade en förtjusande klädning af något slags tunt, crêpeartadt tyg, hvitt med små skära och gröna buketter, och en löst nedfallande halskrage af rikt veckade erêmegula spetsar. Det vackra blonda håret var helt provisoriskt hopsamladt i en knut högt upp på hjässan, och ett par ostyriga, vägiga slingor klängde ner öfver ena örat. Tänk, om jag skulle gå fram till henne, afbryta polonäsen och be om det där samtalet? Nej, då skulle hon kanske bli generad, för att jag stått och lyssnat på hennes musik. Det var nog bäst, att hon fick sluta den först. Polonäsen, ja . . . den är, som sagdt, mycket svår. Hennes små fingrar jagade hvarandra som hvita fjärilar öfver tangenterna, hennes smidiga öfverkropp gick i vågrörelser, och det blonda hufvudet böjdes oupphörligt ner öfver klaviaturen. Det var isynnerhet en passage, som måtte ha varit mer än vanligt kinkig; ni vet, den här biten» — '— han gnolade ett par takter —, »jag kommer mycket väl ihåg den, ty hon spelade om den minst tio gånger ä rad, men alltid gick det sönder för henne. Till sist blef hon otålig och ond och slog med bägge händerna ett missljudande starkt ackord liksom för att tukta pianot, för att det ej ville lyda henne. Sedan började hon om igen, men endast för att afbryta sig midt i en löpning, och hvarje gång gaf hon, om jag så får uttrycka mig, pianot en örfil. Jag blef helt underlig till mods. Jag drog mig in i läsrummet, slog mig ner i ett hörn och lät tankarne löpa så där, som de bruka ibland. I fantasien såg jag mig gift med Marianne; vi hade varit gifta i många år och — vi grälade. Nej, rättare sagdt, hon grälade. Och hon var lika oresonlig och brutal i sina uttryck mot mig, som hon nyss hade varit i