Idun: 1892

1892 IDUN 431 handling mot det stackars pianot, som väl inte kunde rå för, att hon spelat galet. Och när jag suttit en stund och stirrat på den obehagliga tafla, fantasien upprullat för mig, började jag résonnera kallt och klart öfver saken. Marianne hade icke själfbehärskniDg, Marianne var orättvis, Marianne skulle efter några års äktenskap bli en drake, ett huskors. — Och den slutledningen verkade betydligt afkylande på mig, må ni tro. Hvarje gång jag sedan träffade henne, stod den där lilla pianoscenen för mig — och det blef aldrig något frieri af. Min idol har nu varit gilt i många år.» »Nå?» »Jo, hennes man så godt som bor i Karl XITLs torg och på Stora sällskapet, då kan ni veta, hur han har det hemma. Då de förekomma tillsammans ute i sällskapslifvet, ser han strykrädd ut för hvart ord han säger. Och hvar gång jag ser honom, tackar jag min lyckliga stjärna, som förde mig in i tidningsrummet den där morgonen. Annars hade ju jag kunnat vara han!» öfverstinnan skrattade, men så blef hon allvarsam i hast och sade: »Vet ni, baron, den där historien är ganska lärorik. Tillåter ni, att jag talar om den för mina flickor?» »Tala om den för hvem ni vill. -—• Här ha vi aftonbrisen nu! Kapten hade rätt. Akta hufvudet, mina unga damer — nu går focken öfver ! » , v ' • m v 2* 1 gamla hemmet En julbild. Med en illustration af Jenny Nyström. famla fru prostinnan slutat stöket, kastar än en sista blick kring köket, ja, nu är det just i hennes smak: ångor utaf julmat luften fylla, kopparn glänser prydligt på sin hylla, allt är fejadt ifrån golf till tak. Nu är tyst i gamla herdatjället, men så var det lif förut i stället, innan barnen byggt sig egna hem. Men när julen kommer, kring de gamla, hvarje år sig barn och barnbarn samla för att helgen fira få med dem. Öfver allting hennes öga vakar, ljusen tändas uti blanka stakar, bordet uti sal’n re’n dukadt står, det är klart, att mången gäst man väntar. Tidt och ofta hon på dörren gläntar, lyss, om ljud af bjällror hemte når. Prosten sitter i sin lugna kammar, klart och lustigt björkvedsbrasan flammar, lyser på hans vackra hvita hår. Tiden fåror i hans panna ristat, men sin forna kraft ej gubben mistat, rak och ståtlig än vid sjutti år. Just nu springer gumman ut ur salen, öfver hufvudet hon kastar själen, bjällror höras re’n vid förstubron. Det är friskt och kallt i skymningsstunden, klar och stjärnbeströdd är himlarunden, frusna drifvan knarrar under skon. Och ur kappor, sjalar, fällar, pälsar, gladt man gamla rara mormor hälsar, viti kylan står hon där så varm. Hjärteglad hon likväl tårar gjuter, när de små uti sin famn hon sluter och den minsta lyfter på sin arm. Kunde med min penna blott jag måla, huru morfars gamla ögon stråla under mörka, tjocka ögonbryn. Döttrarna i muff och sjal och kappa måste gubben krama om och klappa, dotterbarnen hissar han mot skyn. Och man pälsar af, man pratar,frågar, gubben skämtar gladt med sina mågar, gumman hand om barnabarnen ta’r, häpen slår hon händerna tillsamman: i>Nej, men hvad de vuxit allesamman, och hvad minsta pysen liknar far.O När man sedan sig till bordet sätter, bjuder mormor på de gamla rätter, barnen älskat uti forna da’r, lägger för utaf den bästa biten, känner inte alls igen aptiten, talar om, hur frisk den fordom var. Nu högtidligt locket lyfts på kannan, öl som mormor brygger ingen annan, om den äran är hon själf så mån. Morfar kannan omkring bordet skickar, »mormors stolthet,» säger han och nickar, skalken lyser fram ur ögonvrån. Efter maten sen få barnen rasa uti morfars rum, och vid hans brasa stekas äpplen åt den unga släkt. Brädspelsbrickor rulla kring så blanka, minsta pyrena få » rida rankar, morfar trallar takt så gladt och käckt. Och i en stund är allting lust och gamman, men så falla ögonlocken samman, Lilien somnar in på morfars knän, döttrarna nu ta’ hans trötta gäster, och att tysta deras små protester morfar namnam har i chiffoniern. Snart de små i sina bäddar hvila, mormor brådt till deras rum ses ila, ej en gudstjänst henne syns så skön, ej ett ljud så skönt för hennes öra som att ifrån deras läppar höra stapplas fram en barnslig aftonbön. Men hos prosten sitter nu hans mågar, de berätta, gubben lyss och frågar, underliga ting han höra får. Konstigt för hans gamla öron susar allt det nya genom tiden brusar, och han känner sina sjutti år. y>På min ålderdom jag älskarfriden,» morfar säger, »och allt nytt i tiden kunde göra gubben hufvudyr, men till ängslan kan det mig ejfresta, allt skall säkert vändas till det bästa, det är alltid samma Gud som styr. » Så vid samspråk tiden hastigt ilar, och man skiljs, och tryggt och godt man hvilar i det gamla låga herdetjäll. Och när åter nästa morgon bräcker med det glada bud, de små man väcker: »Barn, i afton är det julekväll!» Stiom.