Idun: 1892

432 ]892 IDUN " HÜfe — V - ' En bröllopsresa. Af Cecilia Bââth-Holmberg. Med en illustration af V. Andrén. ilmhult — tre minuter.» Jag kröp längre in i mitt kupéhörn; ehuru jag fått sitta ensam och ostörd allt frän resans början, ångrade jag redan, att jag valt att fara den tråkiga vägen till Stockholm med det långsamma dagsnälltäget. Dörren, som jag dragit till, rycktes upp; en herre och en dam stego in; de hade en hel mängd ressaker och bråkade länge med lifliga, muntra protester mot hvarandra, innan allt blef behörigen instufvadt. Konduktören stack in hufvudet. »Är här någon ny instigen ? » Biljetterna lämnades. »Till Stockholm — var sä god.» Kupédörren slogs igen. Se så —■ ända till Stockholm ! Det var just trefligt! Jag fördjupade mig halft misslynt åter i min bok, utan att närmare betrakta mitt ressällskap, hvilket vid en första hastig blick föreföll att vara ett godmodigt äldre par från landet — från »rama bondlandet» till och med, om man fäste sig vid snitten af deras dräkt och vid deras solbrända, grofhylta anleten. De ingåfvo mig alls ej intresse, och jag bemödade mig att slå döförat till för deras ifriga samtal, som dock fördes halfhögt och med en viss försynthet att ej besvära. »Ser du,» hörde jag efter en stund herrn yttra, »där är den stora stenen öfver Linné — vi resa förbi Råshult, det står om det i resehandboken; — sådan hög sten, se, ser du där —- —■ —» »Nej — jaså -— — Sätherbergs blomsterkung, boken i det vackra bandet, som du gaf mig till julklapp en gång, du minns — nej, så han ligger begrafven däri Det var då roligt — — —•» Jag såg upp från min lektyr. Paret blickade ifrigt ut genom fönstret, leksamt puffande undan hvarandra, skrattade, läste i resehandboken och sågo hvarandra allt emellanåt in i ögonen med så glädjestrålande blickar, att man kunnat tro dem vara ett förälskadt par, om ej de båda varit gråhåriga och burit prägeln af att hafva bakom sig ett lif af mödosam sträfvan, som gjort deras drag skarpa och deras händer grofva. Hon i synnerhet bar denna prägel. Storvuxen var hon, i saknad af hvad man kallar »hållning» och behag samt utan spår af modern snitt i dräkten. Den stora gula kapotthatten med hängande band gick långt ned i nacken; hon hade genast dragit af sig handskarne, som om de besvärade henne. Han var mycket mindre till växten än hon och såg litet mera »tidsenlig» ut; hans svarta hår och skägg voro starkt gråsprängda, men hans bruna ögon riktigt lyste af en viss skälmaktig glädje, helst när de mötte hustruns belåtna blick. När allt kommer omkring, måtte de ändock icke vara så gamla, tänkte jag, åtminstone ej för gamla för kärleken------------ Mitt ressällskap vann med ens min sympati; jag lade boken ned i mitt knä och följde med ett visst nöje deras intresserade jämförelser mellan de ställen, som passerades, och resebokens uppgifter. Det tycktes, som om allt var dem nytt; de reste sig upp, pekade ut på någon liten sjö, ryckte hvarandra i armarne, gingo från fönster till fönster, ängsliga att något under denna märkvärdiga resa skulle undgå dem, förtjusta och lyckliga öfver allt, hvad de sågo. Det var synbarligen första gången, de gjorde en »långresa». Vår bekantskap var snart gjord; den inleddes på så sätt, att — den unga frun, höll jag på att säga — den gråhåriga damen med den klara blicken och det glada skrattet öppnade sin resväska och bjöd mig därur ett par vackra röda astrakaner. Det var nämligen midt i frukt- och skördetiden. »De äro från vår egen trädgård,» sade hon halft urskuldande, men mycket belåten, »vi ha själf planterat träden samma år vi gifte oss. » if-mt ' v \ ■4 Då den stundom något bullersamma glädtigheten emellanåt liksom saktade af, sutto de en stund tysta bredvid hvarandra, hand p hand, hon ibland med hufvudet mot hans axel, hvarvid hon fick böja sig rätt betydligt; då och då bytte de ett leende eller några smeksamma ord: »Pappa lilla, hvad det här är roligt!» eller: »Så vacker skogen står, hustru,» eller något dylikt, till dess någon glimmande liten ödslig skogssjö nära banan eller dånet, när tåget brusade fram öfver någon bro, åter lockade dem att skynda till fönstret för att se ut. »Herrskapet har aldrig farit den här vägen förr?» sade jag slutligen. »Nej, aldrig — det är allra första gången. Vi ha alls inte rest förr — min man bara till Helsingborg nångång; jag har inte varit norr om Vislanda. Vet fröken — eller frun? — jaså frun, hvad det här är?» »Ah, tyst du lilla toka,» afbröt mannen, »inte är det värdt att berätta —-------» »Värdt? Så du pratar, pappa, du som själf i morse, då vi sutto på vagnen för att åka till stationen, sade, att du inte trodde det var verklighet, så märkvärdigt tyckte du, det var------ —» »Ja, det är sant, det är det också —» han vände ansiktet emot mig; jag gaf ej längre akt på, att han var en grånad man; han såg ung och genomlycklig ut. »Jo, vet frun,» fortfor hon, »det här är vår bröllopsresa ; vår -v första riktiga resa som gifta —--------- » » Och bröllopsdagen var i dag för tjugufyra år se’n,» ifyllde han. »Ja, för tjugufyra år se’n! Och vi hade hela tiden som förlofvade talat om, att vi skullegöra en bröllopsresa till Stockholm. Men så —» Hon afbröt sig tvekande. »Så kom det dåligt år» — det var åter han, som tog ordet — »det var den svåra torkan 1868, frun var väl för ung att kunna minnas det nu ! jag hade nyss köpt min egendom där nere i Värend och hade skuld på den. Och värre såg det ut att bli. Och så kom vi öfverens om att spara med resan så länge, tills vi betalt skulden och rådde om vår gård själfva. Synd var det om henne, gumman här, förstås; hon hade talat om den resan hela vintern. Men hon bar det med ro och tog duktigt fatt där hemma på gården. — Men det stod bårdt med den skulden, och så kom barnen —--------- » »Två gossar och en flicka, ja. Och se’n kunde man ju inte fara från dem. Och så kom det tusen bestyr och omsorger. Än var grödan klen, än kom den dåligt i hus; så trifdes inte korna, så blef det dåliga tider