Idun: 1892

189a IDUN 413 pâ, det hade den lilla vältaliga och tjänstaktiga fru Björklund föresatt sig, och hon tog af sig både kappa, hatt och handskar och talade och talade och vred och vände på saken, tills hon ändtligen fick de båda damerna att se den frän den sidan hon ville och lofva resa redan i morgon dag. Och pä det viset hände det sig, att det blef allvar af med Granköpiugsfärden. Men det var mycket hemlighetsfullt. Åt jungfrun och alla bekanta sades det, att man for och hälsade pä släktingar, och det var ingen mer än fru Björklund, som visste hvart kosan ställts. Tre dagar senare kommo de igen, och dä hade Emelie fått veta, att hon hade njurlidande i stället för magkatarr, och att allt hvad doktor Classon sagt, att hon skulle göra, det skulle hon inte göra, och att allt hvad han sagt, att hon inte skulle göra, det skulle hon göra. En månad senare satt hon på en vanlig stol i stället för i hvilstolen, och efter ytterligare några veckor gick hon ut och gick sin mammas ärenden, i stället för att denna gått hennes, och alla människor talade om underverket och förvånade sig öfver lilla Emelie, som höll på att bli frisk igen. Från alla håll kom man och lyckönskade henne. Modern strålade af glädje och fru Björklund af stolthet, och hon själf kände sig så lätt och lycklig till sinnes, som om hon kommit till en annan och bättre värld, i stället för att hon bara fått lof att stanna litet längre i den gamla, som hon förut tyckt vara så sorglig. Men då två månader gått, försiggick det en märklig förändring med henne. Allt efter som hon blef bättre och bättre till kroppen, blef hon sämre och sämre till mods, åtminstone på förmiddagarne mellan tio och tolf. Det var som om en ofridens ande smugit sig öfver henne vid den tiden. Hon passade för det mesta på att gå ut och gå under de timmarne, men var hon tvungen att sitta hemma, så spratt hon till vid minsta knäpp, såg först åt dörren och sedan åt doktor Classons medikamentsflaskor, som fortfarande'"stodo kvar, dammade och ordnade på bordet bredvid hvilstolen, hvilken likaledes stod på sin gamla plats, behängd med sjalar och filtar, ehuru de numera blott sällan begagnades, Och hvar dag klockan ett drog hon en lättnadens suck. Nu började doktor Classons mottagningstid, och han kunde inte väntas längre den dagen. Hvar morgon var hennes första tanke: nu kommer han. Och hon blef nästan rädd, när hon såg sig i spegeln och märkte, att hon blef fetare och fetare, att kinderna började få färg och ögonen glans. Om han ändå ville komma en eftermiddag, då man hade lampan tänd, skulle det kanske inte synas så mycket. Hur skulle hon kunna säga deras gamle doktor, som varit husläkare hos dem i så många år, som de höllo så mycket af, och som de hittills trott på som på en gud, att de nu misstrodde honom och sökt en annans hjälp. Nej, hellre ville hon sjunka genom golfvet. Doktor Classon tycktes emellertid blifvit strängt upptagen, då han kom hem efter sin utländska resa, ty den ena veckan förflöt efter den andra, utan att han lät höra af sig. Emelie dammade och ordnade till ingen nytta sina medikamentsflaskor och sin hvilstol. Han dröjde alltjämt. Men en dag mellan tio och tolf, då hon som vanligt tog sin promenad, höll hennes hjärta på att stanna midt på Norrbro. Där, på samma trottoar, endast på ett par stegs afstånd, kom doktor Classon emot henne. Han stannade, såg på henne, som om han sett ett spöke, och kom sig hvarken för att taga i hand eller säga goddag. »Ä det ni...? Hur kommer det sig till. ..? Hva?» frågade han slutligen. * 1 ./ ÅN: P*«