Idun: 1892

412 I DU N 1892 frågade kamrern och återknöt samtalets tråd. »Nej, inte en — mannen min dog, när jag var tretti år — min ende son förliste härom året på färd till Australien. Jag är alldeles ensam.» Hon putsade näsan med förklädeskanten. »Lefver hon bara på sitt arbete — har hon ingen pension?» Madamen visste, hvad pensioner var, ty vaktmästaränkan nere i gården hade femtio kronor om året i pension efter sin aflidne man. Hon kunde därför med djupa suckar svara ett bleklagdt nej. »Hm, hm — det är mycket illa, när en änka inga pensioner har ...» För hvarje gång kamrern vippade med gungstolen, gaf den ifrån sig ett lätt knarrande ljud. Nu upphörde plötsligt knarrandet. Gungstolen stod stilla, och kamrerns runda, utstående ögon sågo stelt in i ljusen i granen. Han hade fått en idé. Den tog lifsform i hans hjärna, den växte och blef med ens fullmogen. »Madam — vill madam bli min änka?» Madamen hoppade till på stolen och vände ett förskräckt ansikte mot kamrern. Hon trodde, att han hade blifvit kolirig. »Jag borde kanske framställa min fråga i en annan form,» återtog kamrern, »vill madam bli min hustru för att en dag göra mig den glädjen att bli min änka?» Det om änka och hustru kunde madamen inte klargöra för sig. Hon blef emellertid rädd och trodde fortfarande, att kamrern blifvit sinnessvag. Hon reste på sig och ville gå, men kamrern tog henne temligen omildt i armen och tryckte ner henne igen på stolen. »Hör på mig, människa, och svara mig ordentligt,» sade han otåligt. »Hon är ensam, och jag är ensam, hon passar upp mig och lagar mina kläder — fast förbaskadt illa gör hon det — men hon kan bättra sig. Vill hon bli min hustru, så kan hon flytta in i rummet där på andra sidan salen och hålla sig där och i köket — för hon må inte tro, att jag vill ha henne hängande inne hos mig, mer än när hon städar. Hon skall lära sig laga mat, så att jag slipper äta middagar ute, för en sådan mat, som hon nu kan laga, vill jag inte ens lukta på. Hon skall få snygga kläder och aldrig slita ondt mera, och när jag är död, får hon pensioner — hör hon, pensioner!» Han utslungade ordet med triumferande stolthet. Madamen började förstå. Om kamrern också talade i ett anfall af vansinne, så var det han sade nog värdt att tänka på. Han behöfde någon, som såg om sig och lagade mat åt sig — det var hvad hon bäst förstod. Hon skulle hålla sig i rummet innanför salen och i köket — det var som sig borde, han var en förnäm man, hon en fattig, ringa kvinna. Hon skulle få det bra och aldrig lida nöd mera — det var hufvudsaken för henne — få det godt till döddagar och efter kamrerns död pension liksom vaktmästaränkan. Det föll henne inte längre in att förundra sig, hon satt och såg på julljusen, som snart skulle vara utbrunna, och blinkade med ögonen, som voro fuktiga af lycka öfver de härliga framtidsutsikterna. Bara inte kamrern ångrade sig, när »an fallet» gått öfverI Hon såg förstulet på honom från sidan. Han hade åter satt gungstolen i gång och satt med hufvudet tillbakalutadt och ett förnöjdt uttryck i ansiktet. »Nå, madam,» sade han, utan att se på henne, »skall jag taga ut lysning om söndag — alla tre gångerna på en söndag, så är det gjordt, eller hva’?» »Som kamrern vill — och stor tack för all kamrerns godhet...» »Slidder sladder...» Kamrern gick fram till granen och släckte det ena ljuset efter, det andra. De hade nu brunnit ner, och barren osade från flere ställen. Så blef det åter mörkt, och endast gaslyktornas ostadiga sken gaf ett svagt ljus i rummet, så att de dunkelt kunde urskilja hvarandras gestalter. i. ^*§»5^ Då hördes en snyftning från stolen, där madamen satt. »Hvad är det?» frågade kamrern. »Att Gud skulle låta mig få en sådan lycka på gamla dagar... och jag får väl heta fru, fru Salbom?» Kamrern gick ett par slag af och an och stannade sedan framför madamen. »Det får hon,» sade han, »det blir hennes rätt, som ingen kan fråntaga henne, lika litet som pensionerna. Det där om pensionerna skall jag förklara för madam en annan dag, för det är ändå hufvudsaken. Det viktigaste är, att hon blir min änka, ser hon.» Ännu fjorton dagar senare, när kamrern och madam Anderson en eftermiddag sammanvigdes i kyrkan, hade den senare icke fått klart för sig, hvad som fordrades af henne som änka, om kamrern äfven lyckats trumfa i henne bennes plikter som hustru. Men fru Salbom blef hon i alla fall, det kunde ingen fråntaga henne, vare sig som hustru eller änka. ~G, kunde jag...! jDär hennes eget rum — än sängen står höljd af de hvitaste spetsar; och in i min hjärna det flpdda jag etsar, där i dorren jag stannar förintad och stum. 3ag vandrar omkring i min Ivckas graf, de snärjas i sorg, mina tunga tankar, och världen mig spns som ett natthölfdt haf, där vinddrifven seglare ej kastar ankax.. . Daniel Fallström. ßoklöxan. IT)in lycl^as 5ra ®®ar tröstlöst lifvet, hur gränslöst armt, när kärleken mer ej vill hlomma... 3{,pss var i min våning smekande varmt, och nu stå rummen isande tomma. Så skrämmande tpst! iEj ekot väcks opp af hennes skratt, det klingande friska, och rosiga läppar ej skälfvande hviska om stundens Ipcka... om framtidshopp. fDär hennes stol, i hvilken hon satt Skiss af Anna Wahlenberg. Med tre illustrationer af V. Andrén. ren nu skulle du passa pS, käraste Emelie,» sade fru Björklund och knäppte upp kappan, för hon tänkte verkligen stanna en stund. Hon hade mycket att säga, och här skulle tagas i med allvar. »Jag törs inte. Hvad skulle doktor Classon säga, när han kommer hem igen,» svarade Emelie, en liten aftärd varelse med gulblek hy och infallna drag, som gåfvo henne utseende af att vara omkring fyrtio år, fastän hon bara var ett par och trettio. Hon vände sig oroligt i hvilstolen och såg på sin mor, som satt och stickade vid fönstret. »Nej då, det törs jag rakt inte,» upprepade hon. »Doktor Classon ä ju i alla fall ansedd för att vara bland de allra skickligaste af våra läkare,» sade den gamla frun. »Här i sta’n, ja,» sade fru Björklund. »Men i Granköpmg — — —» Och så kom den fram igen, hela den där historien, som de hört så många gånger förut. Emelie måste fara till doktor Smedman i Granköping. När ingen annan kunde hjälpa, så kunde han, och man måste ju försöka allting, när det var fråga om lifvet. Hon hade nu i två och ett halft år gått och dragits med sitt onda och inte velat rådfråga någon annan än deras husläkare, doktor Classon, bara af fruktan för att han skulle bli stött, och hon hade inte blifvit annat än sämre och sämre. Men nu, när det föll sig så bra, att han själf reste bort, kunde väl de göra detsamma. Han hade visserligen varit där och skrifvit recepter och anvisningar och presenterat sin vikarie för de två månader han skulle vara utomlands, men det var i alla fall lättare att göra den där lilla resan nu, än då han var hemma. Och nu skulle man passa Wmm med nacken lutad mot rvggstödets siden och Ivssnade tpst den långa natt till alla de dikter, jag skref under tiden. jDär hennes llombord. jtLvar ros har gått ut, och hladen ha fallit vissnade, döda. "C, kunde jag — vore det llott en minut — få se dem som fordom växa och glöda!