Idun: 1892

2* 'U =iïr> ;i5j ’»•irr,-, Pis Dei var nu som vanligt den signade tid, att allting ur led syntes ryckt. Det gick likt en farsot af dårlig id, och galenskapen stod tryckt som julannonser, rad uppå rad, med fetstil i annars förnuftiga blad, Man for som vandaler med granskogen fram, mig harm uti sinnet seed; där stod den på torget stam ineid stam i doftande fagra led, att säljas till prål för en kort minut och vissna bland sopor, då ljusen brunni ut. Ett gladde mig dock, att mitt fredliga hem ej dragits i yrseln med, där kunde jag höja på axeln åt dem, som allt vände upp och ned; de skulle ha skådat vårt hägnade bo, så ordnadt och prydligt i hoardaglig ro. Och all denna mäktiga högtidsdiei, som gör en dåsig och tung, ej vållade mig den minsta förtret för mage och penningpung. Vårt te vi drucko, och hjärtligt jag njöt att ej blifva trugad med skinka och gröt. Det är nu så fallet, att barnaskor med växande år slitas ut. Att vandra omkring med ett sygcflor man blir för gammal till slut. I lifvets mångfaldiga praktiska kraf går tron på de skönaste under i kvaf. Det är ju så mycket, som nöter och tår, så mycket som binder tungt. Så mycket, som drömma,me rifver i sär och åldrar det som är ungt, att riktigt af hjärtat man ån på sin höjd kan le åt ett minne af barndomens fröjd. Dock alla de vänliga andar, som flytt, de åro oss nära än. De vakta och lyssna och komma på nytt till kända platser igen. De vänta bak töcknet allenast uppå, att vaggan sin plats i hemmet skall få. Från undrande barnaögon de slå en brygga af sol till dig, de vandra dåröfver de Ijusaifer små, så finna till hjärtat de stig, så vakna de slumrande drömmarne opp, så läkes ditt sinne, så ljusnar ditt hopyp. Ty jollrande barnamun, som ännu ej ord för sin tanke har, kan jollra mera förstånd itu, än ålder tillsammans spar. En famlande mjuk liten barnahand kan bräcka de fastaste murar ibland. Hvad längst du har glömt utaf barnslig tro, du lär dig så gärna om. Och allt hvad som bittrast fått växa och gro, det vissnar så småningom. Hvart aggande tvifvel, som kylde din själ, det leker ditt barn med ett skratt ihjäl. Och 1er jag nu åt en saga från förr, jag 1er ej längre med hån, och nalkas julens ängel min dörr, jag skjuter regeln ifrån, och sjålf jag följt min hustru kring sta/n att köpa åt Ullan den vackraste gran. Och nu står det grönskande trädet prydi förutan att vålla mig harm, och sjålf jag står som ett barn på nytt med Ullan högt på min arm. Ja, klandra mig du, som är torrögd och klok: Nu tåras min blick, jag är glad som en tok. Sigrid Elmblad (Toivo). IDUN Snillets drottning njöt, Räddad i ert sköt, Med sitt hof i edra fria hinder; Ofta hit, ur borgen Kom hon, tyngd af sorgen, Blixt i ögat, moln på Junopannan: Då steg skalden fram, Söfde med sitt glam Kvalets orm, och blixten bief en annan. Fest sig knöt vid fest; Helst till fot, till häst, Drog man ut att söka bygdens håfvor. Hagens skälla ljöd, Torpets tomte bjöd, Högsta gäster in på bästa gåfvor; Sommargrönt ocb gädda, Smultronbär och grädda, Skott och valthorn i den glada skogen; Nicopompi sång Lafaridondon Alltid klarstämd, alltid redobogen.» I dessa Atterboms verser rullas upp för oss en tafia, full af stämning från det glädtiga och vittra lifvet vid detta hof, där Dalin strängade sin lyra, där en kvick och liflig drottning samlade kring sin person, hvad den tiden Sverige ägde ypperst af andlig begåfning, skönhet och älskvärdhet, och där den skämtsamma tonen ändock aldrig blef slipprig eller lättfärdig, just till följd af den höga sedliga ställning, som Lovisa Ulrika själf i motsats till sin stora samtida, Katarina den andra, intog. Genomgår man nu helt nyktert Dalins vitterhetsarbeten, finner man alla dessa smådikter till konungen, till drottningen, till hoffröknar m. fl. skäligen matta, och man påminner sig Franzéns strof i den berömda sången öfver Creutz: »Ville än naturen sin förmåga Visa inom vinterns zon I Dalin: hvad var hans snilles låga? Blott en lusteld vid Lovisas tron. Blott att roa hennes tärnor Flög den upp i solar och i stjärnor Med ett lekande behag, Flyktigt tända för en bröllopsdag.» Helt olika förhåller det sig, om man åter läser dem med fantasi; de vinna då efter hand ofantligt, och man skall genom dessa snillelekar kunna bilda sig en föreställning om ett af sång och poesi uppfylldt Iif, som nu icke har sitt motstycke, men som däremot i ej ringa grad påminner om lifvet vid de forna provençalska hofven med deras »jeux floraux». I en tid, då så föga hölls på äktenskapets helgd, utgör Lovisa Ulrika ett vackert undantag. Ingen Häck vidlåder henne. Om hon ock stundom i vrede utfor mot sin godmodige gemål för hans undfallenhet för det styrande partiet och satte en viss skräck i honom, så att deras samlif visst icke var alldeles lugnt, var hon honom likväl i i voro så innerligt kloka i fjor, min unga hustru och jag. Men biktar jag ärligt, jag fruktar och tror, det var henne ej i lag, ty kvinnfolk är ju i allmänhet en smula för känslopjunk, som man vet. grund och botten hjärtligt tillgifven. Han å sin sida var ett mönster af äkta män, och deras trohet till hvarandra var obrottslig. Utan tvifvel kan deras äktenskap räknas till de lyckligaste i den tidens furstehus. Hennes ställning till sina äldre barn var däremot långt ifrån god; synnerligast kom hon i ett spändt förhållande till Gustaf den tredje, hvilken ändock i så mycket liknade sin mor och af henne fått för lifvet bestämmande intryck. Denna söndring blef orsaken till, att den förr så firade drottningen måste, sedan hon 1771 blef änka, tillbringa sitt återstående lif i klosterlik afskildhet på Svartsjö slott, under det den glädje, hon infört i landet, i ökad måtto blomstrade vid hennes sons, konungens, hof. Dubbelt olycklig måste vi nu anse henne, därför att hon saknade den religiositet, som ensam gifver förmåga att med jämnmod möta lifvets oblida växlingar. Ellen Bergström. Omuändelse. Med vigiiett eif E. Forsström.