Sida 429
18Ô2 IDUN 423 VII. Men han känner till slut, att det icke kan gå längre. Han måste tala, ha luft! Tala om något annat än dessa syror och baser, dessa viktprocent och dessa eviga formler. Tala om . .. ja, om sin kärlek! Ty nu vet han, att han älskar henne. Dorrit, Dorrit, da stod dock där dag efter dag så omedveten och trygg, som om ingen ondska funnes på jorden! Icke en aning af en tanke gick bredvid ditt arbete eller en dallring af en känsla gled fjärran från dina profglas och retorter. Och din hand darrade icke, och icke värmdes dina kinder med bråkdélen af en grad. Och likväl brann där en eld bredvid dig, rundt omkring dig, en eld, förtärande i hvarje ögonblick! Och blickar omsvärmade dig som glödande gnistor och borde ha stungit din hud med sveda, då de träffade din hvita nacke eller din hand. Kanske tror du icke på själarnes frändskap, fast du hvarje dag sysslar med kropparnes och löser och binder efter dess mäktiga lag? Kanske tror du, att syran äter metallen, men att elden lefver af sin egen låga? Du vill vara fri och bero af ingen. Dorrit, Dorrit, -ännu tiger han. Men om en dag, en timme, om en sekund kanhända skall han tala. Den stormen, som är i honom, skall tala; den elden, som bränner honom, skall tala . . . Hvad svarar du då, du intet anande? So■fian (SfCozdîin
Källa: Project Runeberg ·
