Idun: 1892

422 IDUN 1892 Ä.iäÅ:' • î®Sj£' nom — först att taga studentexamen, sedan att fortsätta vid akademien — för att äfven här förföljas af den ytliga och tomma ton, som i hemmet blifvit henne så motbjudande. Åh, att blifva sin egen genom eget arbete och att en gång kunna stå ensam och stolt, utan att någon hade rättigheter öfver henne utom hon själf! Det hade varit långa års ständiga dröm. Att icke behöfva taga hans penningar som en motbjudande nådegåfva, att en gång icke längre förföljas af hans rikedom och lyx. Hade hon icke sett modern sälja sig åt honom, knappast ett år efter hennes fars död. Hennes älskade, stackars pappa, som hade slitit sig till döds för deras skulll. Men hon hade väl icke ingått i köpet, henne skulle de inte också kunna sälja—åtminstone icke längre än till en tid. . . Den ende, som kom henne något närmare, var Gerle. Men det var nu endast helt kamratlikt och å ämbetets vägnar. Han intresserade sig så för hennes framsteg i kemien, och hon varverkligen en mycket tacksam lärjunge. Oupphörligt vandrade han mellan hennes plats och amanuensrummet för att öfvervaka hennes arbete. Långa stunder stodo de sida vid sida, lutade öfver titreringen, medan de räknade, hur droppe efter droppe pärlade från byretten, skimrande i den gråa vinterdager, som odämpad föll in genom det höga nakna fönstret. Han kände den ljumma värmen från hennes kind tätt intill sin egen, och deras händer och ögon möttes ofta i arbetets ifver. Så gick det dag efter dag, och en viss förtrolighet uppstod emellan dem. Det var en helt nödvändig följd af allt detta, som de hade gemensamt. Men de talade aldrig om något annat, än hvad som rörde hennes laborationer. En enda gång — det var en gnistrande kall solskensdag, och i Karolina-parken utanför deras fönster stodo idegranarna i blinkande rimfrostskrud — hade han börjat samspråket med en blick på isprakten ut genom rutan och en inledande anmärkning: »Hvilket härligt väder i dag! Hvad ändå träden äro vackra i en sådan skrud !» Hon såg upp på honom, förvånad, nästan förebrående. »Tycker ni?» svarade hon en hel minut därefter. Och utan ett halft ögonkast på skådespelet utanför slog hon upp analysprotokollet från i går och började sina beräkningar. Han kunde icke förklara hvarför, men han kände sig nästan ond. Blodet slog upp åt hufvudet som en varm våg. Nej, hon var då för omöjlig! Y. Terminen var slut, och de stora laboratoriesalarne stodo öde och tomma. Studenterna voro resta, skingrade åt alla håll för att fira julferier. Endast »Kolfvens» grofva stöflar genljödo, där han klampade fram och åter genom rummen. Men Dorrit gaf sig icke tid att taga ferier, därtill var hon allt för mycket uppe i arbetsifvern. Som amanuensen Gerle också skulle stanna i staden öfver julen och dagligdags stod och arbetade i sitt lilla rum innanför kalikågardinen, passade det ju alldeles förträffligt. Dorrit hade flyttat in till honom ; det var för kallt därute, där de nu icke längre eldade. — Han kunde icke längre förneka det för sig själf, Gerle, men han var icke niera vid sunda vätskor. Det hade kommit en nervös oro öfver honom vid arbetet, som han förr till dags aldrig känt af. Han hade svårt att samla sin uppmärksamhet och sitt intresse, och det var dock en mycket viktig bestämning han sysslade med i och för sin gradualafhandling. Oupphörligt drogos hans tankar och blickar bort till Dorrit, som stod så flitig vid fönstret näst intill. Hon lyfte sin retort upp mot ljuset och såg genom vätskan. Hennes gråa öga var oföränderligt klart och lugnt. Puuh! Han ruskade det svarta yfviga håret och med en nästan ondsint ifver kastade han sig på nytt öfver arbetet. Men många minuter voro icke gångna, förrän han åter afbröt och förstulet såg bort åt sin granne. Den lilla locken, som så gärna gled ned i hennes panna, glänste i solstrimman som guld. Så fann han då, att han måste hjälpa henne till rätta med något och lämnade sitt eget vind för våg. Det fick vara till en annan gång, det brådskade väl ej så. Nu var det omöjligt. Han kände sig emellertid numera ganska besynnerlig till mods, när han stod så där vid hennes sida, timme efter timme under sakta samspråk och hörde hennes lugna, mjuka röst. Det var icke alls som förr; den angenämt trygga känslan af kamratlighet hade gått ifrån honom, och han kunde stå länge och kämpa tyst inom sig själf, innan han fann ord för den enklaste sak, som rörde det arbete de hade för händer, allt medan han kände, hur blodet rusade stötvis upp och åter genom hans hjärna och hjärtat slog ojämnt och hårdt. Det hade isynnerhet blifvit honom motbjudande att kalla henne ni, som förutfallit sig så naturligt. För hvarje gång han skulle ha fram det där lilla ni, blef det allt svårare och svårare, och till sist en gång, när han stått och stridt tyst med sig själf i många minuter, stötte han fram i ren förtviflan med: »Fröken Dorrit». Han riktigt ryckte till i detsamma öfver sin djärfhet. Hon såg upp på honom med öfverraskad min. Men hon sade ingenting. Han drog en suck af lättnad. Nu var emellertid denna position intagen, och utan någon anmärkning från hennes sida fortfor han allt framgent att kalla henne fröken Dorrit. Han formligen njöt däraf, han liksom smekte fram namnet med tungan för hvarje gång han nämnde det. Men annars var allt detsamma.