Idun: 1892

i 892 IDUN 411 Kamrerns änka. 5e)to Af Elin Ameen. allt låg liksom i fack i största ordning. Ibland tyckte hustrun, alt det gick litet för långt, och ville hellre använda pengarne till annat, men i detta fall var han orubbligt bestämd, och då det ju var hennes egen framtid, som betryggades, kunde hon ej annat än på det hela taget vara belåten. Med två illustrationer af Elin Andersson. S et var en julafton sådan den bör vara i norden, med stark frost, klingande slädföre och tusentals stjärnor gnistrande från en molnfri himmel. Kamrer Salbom gick i halfmörkret af och an i sin våning. Ett par lyktor från gatan lyste tillräckligt för att kunna vägleda honom på hans vandring genom de fyra rum, som utgjorde hans våning. Han hade som vanligt ätit sin middag på källaren, men mot vanan tog han inte nu sin eftermiddagslur. Det var i alla fall julafton, och denna dag för ju alltid det underliga med sig, att man kommer i en särskild stämning, olik alla andra stämningar under året. Om det icke för alla kan vara någon religiös maning, finnes det dock väl knappast någon, som ej pä den dagen i sitt inre förnimmer någon genklang från forna dagar, i det minnen från förflutna julaftnar stiga upp i hans själ, ömsom i glada, jublande toner från en lycklig barndom eller med vemodigt brustna ackord från dagar af sorg och ensamhet. Så var åtminstone fallet med kamrer Salbom, där han vandrade af och an igenom rummen med händerna på ryggen och hufvudet sänkt. Han hade i tankarne återsett sig själf som liten gosse i det enkla, nästan tarfliga hemmet, där dock aldrig julglädjen saknats, och där granen hvarje julafton i strålande glans lyst för hans förtjusta barnaögon, ja, ända till dess han var student och försökt finna det alltsammans en löjlig gammal tradition och barnsligt pjoller, men likväl inte lyckats, därför att älskade föräldraögon lyste i kapp med jul-ljusen, och därför att ömma modershänder smekte ynglingens hufvud, alldeles som de i alla år smekt barnets. Nästa jul tändes inga jul-ljus mera i det hemmet, ingen far räckte ut handen till ett trofast handslag, ingen mor lade välsignande handen på hans hjässa. De voro båda borta, och han skulle aldrig mera se reflexen från jul-ljusen tindra i deras ögon — aldrig mera. Det kom en jul, då han såg dem tindra om möjligt ännu klarare i en skön flickas djupblå ögon. Det var den första kärleken, som man kanske efter många år 1er åt — men där blir alltid vemod i det leendet, och ingen annan lycka i världen kan komma en att glömma den första kärlekens tjusning och smärta. Lycka? Blef han lycklig med den andra, hon som blef hans hustru, och vid hvars sida han just i detta hem framlefde tjugusex år? De sympatiserade egentligen ej i någonting. Hon hade brukat kalla honom »gnatig», envis och retsam. Han hade otaliga gånger med en äkta mans hänsynslösa uppriktighet sagt henne, att hon var inskränkt och saknade »idéer» och all högre lyftning. Hon hade frågat, hur det skulle gått med hans strumpor och skjortor, hans mat och hem och hela ekonomi, om hon varit »lärd» och med högre lyftning i stället för en praktisk ordningsmänniska. Då hade han måst tiga, ty sitt hus skötte hon med flit och ordning, och deras knappa inkomster fick hon förunderligt att räcka till. Där blef till och med ett öfverskott för hvarje år och detta använde kamrern till största delen att sätta in i pensionsinrättningar för sin hustru. Dessa pensioner blefvo till slut hans förhärskande vurm. Hans hufvud blef en räknemaskin, där den ena tabellen upprullades bredvid den andra, ,där summor lades till och drogos ifrån, och där TmmA ■ Hon var tio år yngre än han, stark och vid fullgod hälsa. Det föll ingen af dem in, att det som hände någonsin kunde inträffa — nämligen att hon en vacker dag insjuknade och dog — dog från man och pensioner. Då först förstod han, att han likväl älskat henne. Han sade sig det hundra gånger om dagen, när hans strumpor voro trasiga, när skjortknapparne felades, när värdshusmaten ej smakade honom. Han hade nämligen upphört med eget hushåll, sedan hustrun dog, ty han och jungfrun hade genast kommit i lufven på hvarandra, och sedan han kört af henne, hade han svurit på, att aldrig någon piga mera skulle sätta sin fot i hans hus. Madam Andersson, på andra sidan köksförstun, som emellanåt hjälpt dem i huset, hade åtagit sig uppassningen samt lagningen af morgon- och aftonmåltiden, om han åt middagen ute. Madamen var en beskedlig, fattig änka, och som hon i allt rättade sig efter honom, blef där aldrig något gräl. Men hustrun fortfor han att älska, sedan saknaden och vanan väckt honom på denna känsla. När han med någon af sina bekanta talade om henne, grät han, och för den, för hvilken han, medan hon lefde, endast haft klander och snäsor, hade han nu efter döden endast beröm. När han efter gammal vana gick att första gången efter hustruns död betala in en pensionsafgift, såg kassören förvånad på honom. »Men — kamrerns fru är ju död!» Ett ögonblick stod han som slagen af åskan med gapande mun och klotrunda ögon. Han hade inte en sekund kommit att tänka på pensionerna I Men hastigt fattade han sig, räknade upp summan och sade vresigt: »Angår det er, om min hustru är död, hva’ falls? Angår det någon, om jag betalar in mina pensionsafgifter, hva’ falls?» Kassören ansåg honom för sinnesrubbad, men ryckte på axlarna och tog tills vidare mot pengarne. »Jag skulle tro,» fortfor kamrern i samma uppbragta ton, »att liksom jag i 26 år haft råd att ha en hustru och betala pensionsafgifter för henne, så kan jag ha råd att ta’ en annan hustru och betala för henne. Adjö!» Han tog sin med bredt sorgflor prydda hatt från disken, gjorde en djup, ironisk bugning och skred mot dörren, i det han gaf sin lilla magra, torra gestalt en så imponerande hållning som möjligt. Han hörde icke det skallande skratt, som dånade efter honom, ej heller kassörens utrop: »Nej, vet ni hvad, gamle Salbom tänker redan på att gifta om sig!» Men det hade gamle Salbom inte ett ögonblick tänkt på. Orden om »en annan hustru» hade kommit öfver honom utan mening eller reflekterande, som ett halmstrå för att rädda hans pensionsvurm. Med verklig bedröfvelse gick det ljuset upp för honom, att alla pensioner voro förgäfves, alla kalkyler fåfänga. Hans Karolina skulle aldrig få ett öre däraf! Han älskade henne högre, än han någonsin gjort efter hennes död, sedan han gjort denna upptäckt. Han kände en vansinnig längtan att rycka upp henne ur grafven och skaka lif i henne, på det att hon måtte en dag komma i åtnjutande af de pensioner, som inrättningarna nu skulle bedraga honom på. Om han bara för att förarga de där herrarne skulle gifta om sig? Men på de flesta håll var pensionen personlig och indrogs vid dödsfall. Det var en stor missräkning. Men kanske kunde det med någon mellangift arrangeras så, att det öfverflyttades på den andra hustrun. I ämbetsverken skulle han ha ut sin rätt, antingen hustrun vore nummer ett eller nummer två — det var alltid någon tröst. Tanken att taga en hustru för pensionernas skull blef alltmera en fix idé hos kamrern. Men ännu på det andra året gick han som änkling ensam i sitt dystra hem, betalade regelbundet sin änkas pensioner, men hade inte ännu en aning om, hvarifrån han skulle få denna änka. Och nu var det julafton. Salboms hade aldrig haft några barn, men julafton hade de i alla år inbjudit några fattiga barn till en liten julfest. Då tändes en liten gran i ett hörn af salen, fru Salbom, hvars styfva fingrar eljes aldrig rörde vid det gamla pianots gulnade tangenter, hackade då igenom första reprisen till en gammal polska, som hon ideligen tragglade om och om igen, tills de små klampande fotterna tröttnade och småttingarne slogo sig ned till en god välfägnad. Det var den enda gång på hela året, som barnaskratt och barnafötters tramp hördes hos Salboms. Men de gladde sig däråt, blefvo själfva som barn igen och hade sin fröjd äfven de åt vaxljusen i granen. Den dagen grälade de aldrig, liksom af en tyst öfverenskommelse, utan bådas ansikten skeno af välvilja och julfrid. Nu var det andra julaftonen, som hemmet varit lika tyst och öde. I afton tänkte kamrern icke blott på pensionerna, han saknade de små fattiga barnen och granen i hörnet där borta. Om han ändå skulle köpa sig en gran! Och några vaxljus! Det var inte för sent ännu. Han hade, när han gått hem från middagen, sett en hel massa granar ännu kvar på torget. Undras, om madam Andersson är hemma — hon kunde gärna gå efter gran och ljus. Han gick ut i köksförstun och ropade på madamen. Hon kom ögonblickligen ut från en dörr på motsatta sidan. »Hör nu,° madam, jag fick en sådan lust att ännu en gång se en julgran med'tända ljus — vill madam gå ner till torget och köpa en gran, bara en liten en — och så en vaxstapel i kryddboden. Här äro pengar — skynda sig och kom snart igen.» Madamen höll på att bli förvånad öfver, att hon skulle köpa gran åt kamrern, men som hon egentligen aldrig reflekterade öfver annat, än hur hon skulle få sina fattiga styfrar att räcka till, lydde hon honom mekaniskt och kom snart tillbaka med en liten gran och en vaxstapel. Kamrern hade under tiden tändt taklampan i salen, och vid dess sken började han med hjälp af madamen att sätta i ljusen. Men bådas händer voro otympliga och ovana vid detta arbete, så att flere ljus föllo ner i golfvet och de öfriga ringlade på sned, när till slut lampan släcktes och ljusen i granen tändes. »Herre Gud, så vackert,» sade madamen, i det hon torkade sig i ögonen med förklädessnibben. Äfven kamrerns ögon voro fuktiga, i det han blinkade mot de sneda små ljusen. »Ser madam, jag kom att tänka på min salig hustru, som alltid hade gran på julafton och fest för fattiga barn. Min älskade hädangångna var en ovanlig kvinna, madam.» »Det vet jag väl — bevare mig, så hon höll räfst med tjänare och hjälpmadamer — det var inte värdt att slingra sig undan.» »Madam kan väl inte spela piano?» afbröt kamrern. »Kors, när skulle jag fått lära sån’t» ... »Nej, jag kunde just tro det. Jag ville så gärna höra den där polskan... tam—tam tam tamtam—tam.—ta . .. nej, det går inte . ..» Kamrern suckade och såg vemodigt bort till pianot. »Skulle madam inte tycka om ett glas vin?» frågade han plötsligt. »Vi få väl skåla med hvarandra, eftersom här inga andra finnas, och önska hvarandra — god jul !» Bitterheten i tonen af de sista orden gick förlorad för madamen. Kamrern gick till skänken, tog fram en vinbutelj, ett par glas och några cakes på en talrik. Han slog i glasen och räckte madamen det ena. »Var så god — drick — skål, madam — och en god jul.» »Tack, go’a kamrern — god jul tillbaka.» »Sitt ner, sitt ner, madam,» sade kamrern vänligt, sedan de druckit, »eller kanske hon skall bort på något julkalas, eh?» », så kamrern talar, hvem skulle jag gå till, jag har ingen i hela världen, som bryr sig om mig.» Hon satte sig på yttersta kanten af en stol, slätade ut förklädet och drog sjaletten till rätta öfver hjässan. Det var just intet festklädt par, de två, han i fläckig nattrock, på hvilken armbågarne voro trasiga, hon i en urfälld bomullskjol, en lappad och smutsig brun tröja och en icke särdeles ren bomullsduk på hufvudet, under hvilken det gråsprängda håret i ovårdadt skick stack fram. Kamrern hade slagit sig ner i en gungstol och vippade sakta af och an. Han hade aldrig förr än i afton sett, hur madam Anderson egentligen såg ut. Hon hade inte fula drag, bleka och fina, fast det inte skulle varit ofördelaktigt, om litet såpa och vatten gått öfver dem. I sina unga dagar hade hon nog sett bra ut, nu var hon väl sina femtio år, med krökt rygg och fåradt ansikte, men härdig och seg såg hon ut; hade nog bestått i mången lifvets hårda dust och skulle nog ännu länge hålla ut. »Jaså, madam har inga närmare släktingar?»