Idun: 1892

1892 429 ta’ !» utbrast Ida förtviflad. »Hon kan inte sy . . .» »Hon skulle bara förstöra nattrocken,» ifyllde Maria. Men frun var obeveklig. Lestrad skulle sy nattrocken: mamsell Lestrad påminde henne om forna, lyckliga tider, mamsell Lestrad var en fattig, pröfvad kvinna, som förstod man kunde taga vara pä ett gammalt lappadt foder, utan att därför vara snål. Mamsell Lestrad ville bon ha och ingen annan. Flickorna insågo, att det ej lönade mödan fortsätta med några motsägelser, och efter en lång stunds öfverläggning om dag och timme, om inköp af foder, knappar etc. fastställdes det ändtligen, att lördags eftermiddag skulle mamsell Lestrad komma och taga mått af nattrocken. Det var i dag måndag, således nära en vecka till den stora händelsen skulle äga rum. Flickorna voro, oaktadt missnöjet med moderns val af sömmerska, mycket belåtna åt, att ett beslut ändtligen fattats, och framkastade allt emellanåt små glada betraktelser öfver den lyckliga timme, då de ändtligen skulle få sin kära, lilla mamma iklädd en ny, vacker nattrock. Så randades då ändtligen lördagen. Marias första känsla, då hon vaknade, var en angenäm förnimmelse, att någonting roligt skulle hända i dag, hennes nästa en orolig undran, öfver att det var så ljust i rummet, och att hon vaknat af sig själf, ej som vanligt af moderns rop: »Klockan är sju, stig upp mina flickor!» Hon sprang hastigt upp, kastade en schal öfver sig och skyndade in i moderns rum. »Mamma, älskade mamma, mår du inte bra,» utropade hon, satte sig på sängen, där modern ännu låg, och fattade med kärleksfull ifver hennes band. »Nej, inte riktigt,» svarade fru Björk med svag röst, »jag vet inte, hur det ä’ fatt... det gick inte att stiga upp. jag ville bara svimma ... så ropade jag på er, men ni hörde inte . . . jag var så orolig, att ni skulle försofva er . . . Men det är nog bara mitt vanliga onda ... om du vill koka upp litet vatten åt mig, så blir det säkert bättre. . .» Ida kom nu också in, och bägge flickorna pysslade om modern efter bästa förmåga och försökte öfvertala henne att ändtligen icke stiga upp, förrän hon kände sig riktigt frisk igen. »Och hvem skall då städa här och laga middagen?» svarade modern på deras böner och föreställningar. »Nej, kära barn, det duger inte att ligga för en sådan här obetydlighet ...» Men då hon efter flere försök att stiga upp märkte, att hon ej hade krafter härtill, måste hon slutligen lofva döttrarna att ej lämna sängen, förrän Ida, som skulle försöka att få ledigt, om en stund komme hem. »Det är sant, gamla Lestrad skulle ju komma i dag, du får väl ge återbud till henne,» sade frun, då flickorna beredde sig att gå. Det var icke utan, att hon kände en liten förnöjelse, öfver att profningen måste uppskjutas. Och otydliga föreställningar om, hvilken vacker klädning det där nattrockstyget skulle bli åt Maria, gledo på samma gång genom hennes inbillning och framkallade ett belåtet småleende på läpparne. Maria suckade. »Ja, jag skall väl gå och säga återbud då,» sade hon, »jag ber henne komma om måndag i stället, då hoppas jag du skall vara frisk.» I D U N »Om måndag,» upprepade den lilla gumman liksom förvånad, »ja, gör det,» tilläde hon hastigt och såg framför sig med en drömmarde blick, »gör det då . . .» Det var med tungt hjärta Ida och Maria i dag begåfvo sig till arbetet. De plågades bägge af en aning, som de ej ville erkänna ens för sig själfva: att modern ändå skulle besegra dem, att någon ny nattrock aldrig skulle bli sydd. Hade det icke alltid gått därhän, att, hur mild och undfallande hon än var, i en punkt, i deras kärlekstvister, blef hon dock den härskande. Då det gällde att försaka och lida, att uppoffra sig, då hade hon varit mycket starkare än de. Och låg det icke i denna tysta, försakande moderskärlek en hemlighetsfull kraft, som äfven denna gång skulle besegra dem? Hon kom ej upp vare sig på söndag eller måndag. Hon var alltjämt illamående, frös och hade en plågsam värk i lemmarne. Maria måste äfven på måndagen gå med återbud till Lestrad, och denna gång utsatte de ej någon annan dag för profning. På tisdagen gingo de efter en doktor, och då han kom, sade han, att frun hade influensa, och att hon skulle hålla sig stilla och taga in china, men för öfrigt kunde han ej säga, hur det skulle komma att gå, då hon var så gammal och svag. Ett par dagar förgingo utan någon förändring. Hvad som mest oroade flickorna var, att modern icke sade ett ord om att stiga upp, att hon, som annars hade så mycket bekymmer för hushållet och hemmet, nu icke ens talade därom, utan för det mesta låg med slutna ögon och halfsof. Det var som om en stor, allt slukande trötthet plötsligen kommit öfver henne. På torsdags afton föll hon i en dvallik sömn, men frampå natten vaknade hon upp och yrade under flere timmar. Det var då mest den gamla nattrocken, som sysselsatte hennes tankar. »Kära barn,» hviskade hon och såg på flickorna med en skygg, frågande blick, »jag är riktigt orolig, därför att den är så ful, kanske ni ändå har rätt i, att jag borde gjort mig en ny... tror ni, att den här gamla nu duger ?» »Duger, älskade mamma, hvad menar du?» svarade flickorna med darrande, upprörda stämmor. »Abja, ni vet, ni vet,» hviskade hon med en hemlighetsfull blinkning, »man måste jn ha högtidsdräkt. .. jag minns inte hur ... men det står någonting om det i Guds ord . . . tror ni min gamla stoppade nattrock duger . . . den är nog ful... ni hade allt rätt. . . men ...» Hennes röst gick öfver i ett otydligt mummel, och hon plockade oroligt med handen på täcket. Flickorna kunde ej svara; de böjde sig blott ned öfver den magra, vissnade handen och snyftade sakta. Plötsligen vände hon sig åt sidan och stirrade mot kakelugnsvrån med denna fjärrskådande, underliga blick, som är så egendomlig för döende. »Hvem är det, som sitter där?» frågade hon tvärt. »Ingen, mamma lilla, det är bara kakelugnen du ser .. .» »Jo, det är någon, det måste jag väl se,» svarade den gamla häftigt, »ja visst, det är ju Lestrad . . . hon är här för att profva . . . ja, det skall hon få nu... jag behöfver en ny dräkt, jag riktigt skäms för min gamla nattrock ...» Hon satte sig upp i säDgen med ett beslutsamt uttryck, och flickorna hade all möda att hindra henne från att stiga upp. »Ja, jag måste . . . det är brådt,» mumlade hon, »det är nigou dag den skall vara i ordning, jag minns inte när . . . kära flickor, bråka inte nu med mig... jag orkar inte., ni ska inte vara så morska och bestämda mot mig, barn ...» Hon lade sig ånyo ned och sjönk så småningom i sömn. På detta sätt förflöt natten, än under yrsel, än under en drömlik slummer. Fram mot morgonen somnade hon djupt och stilla och vaknade icke mera. Flickorna märkte knappast, när sömnen gick öfver i döden, det var blott en lätt suck, ett litet djupare andetag, så blef allt tyst och stilla. Men då morgonen grydde och dagern upplyste sängen med den lilla slumrande gestalten, föll den också öfver den gamla nattrocken, som hängde där så underligt spöklik, så ängsligt lefvande med alla sina minnen . . . Och då var det, som på det infallna gamla ansiktet framskymtat ett belåtet småleende, öfver att hon ändå behållit segern, att det nya tyget ändå skulle komma att användas till klädning åt flickorna, och att hon och hennes äreskrud, den gamla nattrocken, i det sista fått följa hvarandra. Små orsaker. Skiss af Ernst Lundquist. Med en illustration af V. Andrén. »Sjhfällskapet hade uppehållit sig alldeles för JbiäZl länge på Tistholmen med att bese de märkvärdiga jättegrytorna, och då »Tärnan» nu lade ut för att segla hem till Lysekil, hade vinden mojnat så betydligt, att man knappast gled framåt ett par tum i minuten. Focken hängde slapp, och storseglet stod där som en slät, hvit vägg, utan att göra synnerlig nytta. Sundet låg nästan blankt, endast med en svag vattring här och där, som då man andas på ett glas, och hafvet klunkade sömngifvande mot båtens sidor. »Det här går inte, kapten,» sade baron Stråle, »vi få ta till granseglen. Jag skall gärna ro en åra med.» »Ack nej, låt bli det,» bad öfverstinnan, »det är så fönjusande att glida fram så här. Tids nog komma vi till Lysekil. Det är så härligt att se solnedgången utifrån sjön.»