Idun: 1892

428 IDUN 1892 Uppåt, uppåt dag från dagi — IGQen, ju högre du är vorden, grip allt kraftigare tag n?ed din rot i fosterjorden! 3i. a. 3\UUn. Sträfva ständigt högre opp, lyft dig ofvan jordegruset lik ett jätteträd, hvars topp skyhögt sträcker sig mot ljuset! vänta till nästa.» Men när nästa månad kom, blef det samma historia: hon hade inte tid, skulle vänta litet o. s. v. En morgon, dä flickorna efter frukosten sutto och genomögnade »Dagens Nyheter», utbrast Ida helt plötsligt:» Mamma lilla, det är stor realisation hos X. Nu ska’ vi passa på och köpa tyg till din nattrock, ska’ vi inte det?» Fru Björk, som stod och lade in handdukar i ett skåp, följde sin vanliga taktik och låtsade icke höra. Ida upprepade sin fråga. »Nej, inte i dag,» svarade frun vresigt och utan att se sig om, »inte i dag, det är alldeles omöjligt.» »Och hvarför är det omöjligt i dag?» frågade Maria fogligt, under det Ida med en förtviflad rörelse knäppte ihop händerna. »Därför ... därför . . . därför att jag inte har några pengar. Och man får inte ut några pengar ur sparbanken förrän efter åtta dagars uppsägning, och då tänker jag realisationen är slut!» tilläde hon och vände sig om med ett triumferande leende alldeles som ett barn, då det hittat på ett riktigt elakt skälmstycke. »Mamma ska’ få låna pengar af mig,» inföll Ida hastigt. »Låna... af dig? — Nej tack, mitt barn, har du några styfrar öfver, så behöfver du dem allt själf. » »Visst inte, mamma. Jag går i middag och säger upp 25 kronor i sparbanken, och då får jag om åtta da’r igen, hvad jag lånat till tyget.» Modern släppte handdukshögen och vände sig häftigt om. »Tjugufem kronor! Ä’ ni alldeles från förståndet, barn? 25 kronor, som ni skulle kunna få hvar sin klädning för ? Aldrig ett öre öfver 15, hör ni det, inte ett öre öfver 15 till en sådan lyxartikel, som jag inte det ringaste behöfver, utan bara gör för Idas alla tokiga fantasier om att min gamla nattrock skall gå och spöka . .. Men inte ett öre öfver 15 ... » »Men, söta mamma, det är omöjligt...» »Nej flickor, ni får inte bråka med mig, jag orkar det inte,» afbröt modern och fick plötsligen det milda, barnsligt hjälplösa uttryck hon ibland kunde ha i sina ögon, »jag vill inte taga ut mer än 15 kronor. . .» »Nåja, vi få väl försöka,» suckade flickorna, »men inte blir det lätt.» Det var icke utan, att då middagsstunden nalkades och flickorna skulle komma hem, fru Björk kände sig litet orolig och nyfiken på, om de köpt tyget eller ej. Det var i den lilla fruns lif någonting så oerhördt att få ett nytt plagg —• vanligen brukade hon sätta ihop sina klädningar af gammalt — att det icke var underligt, om hon kände sig upprörd öfver en dylik tilldragelse. Nu hörde hon nyckelns skrammel i tamburdörrn och strax därpå flickornas steg och röster. Men hon låtsades icke om någonting; då flickorna kommo in i rummet, nickade hon blott ett välkommen och fortsatte att duka bordet, under det hon dock hastigt och försiktigt sneglade åt sidan för att se, om något paket syntes till. Ida höll ett stort paket under armen. Tänk bara, hvad så mycket tyg skulle kosta! »Ja, nu lilla mamma, nu har »det vidunderliga» skett!» utropade Ida, i det hon skrattande höll fram paketet mot modern, »tyget till nattrocken är köpt!» »Jaså, ja det var bra, det,» svarade modern med en ännu misstänksammare blick på paketet, »nå, hvad kostade det?» »Bara sex kronor,» svarade Ida sväfvande och utan att se på modern. Förhållandet var, att tyget kostade åtta kronor, och att Ida själf lagt till två, men som hon var alldeles ovan vid att narras, hade hon svårt att få äfven denna lilla nödlögn öfver läpparne. Fru Björk såg något flat, men mycket förnöjd ut. »Nåja, det måste jag bekänna inte var dyrt,» sade hon, »tack ska’ du ha, min flicka.» Hon sträckte fram handen efter paketet, som Ida lämnade henne. Därefter vände hon ett par gånger på det, synade det noga och stoppade det under armen för att gå och lägga det i sin byrålåda. Det var icke ofta fru Björk fick emottaga bref eller paket, men när det någon gång skedde, tyckte hon icke om att i brådkastet öppna dem. Hon kände ett försiktigt, misstänksamt begär att en liten tid få gömma dem, fundera och vända på dem och så i ensamhet och stillhet bryta dem och se, hvad de kunde innehålla. »Nå, men ska du inte öppna det, mamma lilla?» utbrusto flickorna. »Jo bevars, men vi ska äta först,» svarade modern och höll hårdt i paketet med bägge händerna. »Nej tack, nu kan du unna oss att få visa det!» utbrast Ida, i det hon skämtsamt ryckte paketet ifrån modern och därefter öppnade det och bredde ut tyget öfver en stol. »Nå, är det inte vackert kanske?» »Ja,» svarade fru Björk, sedan hon granskat tyget och nupit däri, »men inte passar det till nattrock, inte! Det är alldeles för ljust och elegant. Jag har just sett efter, att Marias söndagsklädning börjar bli nött, därför är det bäst, att du tar det här, så kan man ju alltid se’n vid ett tillfälle köpa ett nytt till min nattrock!» Bägge flickorna brusto ut i ett skratt, så hjärtligt att frun mot sin vilja tvangs att skratta med. »Nej, mamma lilla, det var ett bondförsök så groft, att du skulle skämmas däröfver.» »Ett »bondförsök», sådana uttryck,» puttrade frun misslynt, »det är bara ni, som äro så morska och bestämda, att en ann' stackare knappast får ett ord med i laget.» »Jo, det får du visst, det är du som bestämmer allt, nu ska’ du t. ex. bara bestämma, hvilken dag du vill profva, så skola vi säga till en sömmerska?» »Profva,» svarade frun med den mest afkylande likgiltighet, »åhja, nog hinner vi med det, tänker jag. Hjälp mig nu att lägga ihop tyget, så det kommer i sina veck.» Frun och Maria lade nu omsorgsfullt ihop tyget, hvarefter hon rullade in det i en handduk och därofvanpå papperet. Så stoppade hon ned det i sin byrålåda, bredde för säkerhets skull ännu ett plagg öfver det, läste lådan och stoppade nyckeln på sig. Flickorna gåfvo hvarandra en förtviflad blick. De förstodo bägge, att det stackars tygstycket härmed invigdes till en lång, fridfull hvila i moderns byrålåda. Deras aning gick mycket riktigt i fullbordan. Två månader låg tyget orubbadt i byrålådan, och alla öfverläggningar, om hvem som skulle sy nattrocken alla förslag och påminnelser därom ledde icke till något annat resultat, än att fru Björk, medgaf att nattrocken finge sys. Hvem som skulle tillverka den, var omöjligt att bestämma. Men en dag då de kommo hem vid middagstiden, möttes de af att modern med ett förnöjdt leende utropade: »Nu, kära barn, ska’ ni inte längre behöfva käxa om nattrocken. Nu vet jag, hvem som skall sy den!» Fickorna gåfvo hvarandra en förskräckt blick. Hvad i allan dar hade modern nu fått tag i för en gammal harpa till sömmerska? »Ja, kan ni tänka er, hvem som har varit här,» fortsatte den lilla frun med ögonen tindrande af belåtenhet. »Nej, det kan vi sannerligen inte!» »Jo, gamla mamsell Lestrad, ni minns, hon som bodde i sexan vid Nygatan, och som ibland brukade hjälpa mig litet med sömnad, då ni voro små!» »Jaså, hon som vi brukade kalla »grisen», därför att hon hade sådana lustiga ögon?» svarade Ida med en liten föraktfull dragning på öfverläppen. »Just hon. Det är hon som sytt min första nattrock, ska’ ni veta, nu ska’ hon få sy den här också. Hon gör det billigare än någon annan, hon vet, hur jag vill ha det, och så behöfver jag inte genera mig för henne, utan kan behålla vadden och bitar af fodret. Det var en riktig lycka, att hon kom.» »Nej, söta mamma, henne får du rakt inte