Idun: 1892

416 IDUN 1892 »Mamma, hvad har händt?» frågade Maria, i det hon kom och ställde sig bredvid modern. Fru Björk ryckte omärkligt till, men hon försökte att låta obesvärad och likgiltig, då hon utan att se pä dottern svarade: »Ingenting.» »Jo, mamma, någonting har händt, » ifyllde Ida/ i det hon ställde sig pä andra sidan och barrikaderade modern, »jag ser det på dig . .. jag ser det på din nästipp,» tilläde hon, i det hon pojkaktigt sträckte fram sitt finger mot moderns lilla spetsiga näsa. »Hvad i all världen skulle ha händt,» svarade modern, och hon gaf bägge döttrarna en hastig, undvikande blick. »Ja, det är just det vi inte veta. Yi veta bara, att någonting händt, men inte hvad, och det är det du skall tala om för oss.» .Nu kände modern, att hon måste kapitulera. Det var dessutom en alltför stor frestelse att en gång för döttrarna, som så trofast, så manligt delat hennes bekymmer, och som skänkt henne så mycken glädje, få omtala något riktigt gladt och roligt. »Ja, kära barn, jag ser, att jag inte duger att gömma på hemligheter,» sade hon småleende och ställde ifrån sig tallriken, »det har verkligen händt något roligt, något mycket roligt till på köpet. Gamle morbror John, ni minns, som jag för många år sedan bad om litet hjälp, och som aldrig gaf mig något, han är död och har testamenterat mig 600 kronor.» »600 kronor!» Bägge flickorna slogo ihop händerna af förtjusning, och Ida började hoppa omkring i rummet och knäppa med fingrarne som en skolpojke. »Sexhundrakronor! Mamma, mamma, vi ä’ ju rika nu! Hva’ i alla dar ska’ vi göra med så mycket pengar?» Modern svarade ej. Hon var rädd för att genom något svar eller någon invändning väcka till lif den ödesdigra frågan om nattrocken. »Hvad vi ska’ göra,» upprepade Ida, i det hon kom fram till bordet igen. »Jo,» tilläde hon och slog handen mot bordsskifvan, så att tallrikarne, som stodo på en hög, hoppade, lilla mamma ha en ny nattrock och det i morgon dag. Nu ha vi ändtligen råd därtill, eller hur mamma?» Modern skramlade med tallrikarne så mycket hon kunde och låtsade ej höra. Hon hade annars den förträffligaste hörsel, men var det någonting hon ej tyckte om att höra, blef hon alltid litet döf. »Nu ska’ mamma ha en Dy nattrock, hör mamma det,» sade Ida och tog modern i armen. »Hör mamma,» upprepade Maria och tog modern i den andra armen. »Ja, jag hör, ja, jag hör,» svarade fru Björk och nickade bekräftande. »Jag skulle vara stendöf annars, för ni skrika, som om elden stode i knutarne.» »Ja, men lyder mamma också?» »Jag ska först ha pengarne i handen,» svarade fru Björk och sköt undan flickorna. »I handen ! Tror mamma inte, att det är sant, när mamma själf sett testamentet?» »Man kan aldrig veta,» svarade fru Björk kort, »det skadar inte att vara försiktig.» »Nå, lofvar mamma, att när du har pengarne i handen, köpa en ny nattrock,» fortsatte Ida. Återigen var fru Björk litet döf. Hon hade gått fram till kakelugnen och nu satte hon tallrikarne i nischen med så mycket buller hon kunde. »Lofvar mamma att köpa en, så snart mamma har fått ut pengarne,» fortforo flickorna, som bägge ställt sig på hvar sin sida om modern. »Nu ska Se sida 428. »Jag lofvar ingenting, vi skola först riktigt syna den gamla.» »Det har du gjort 999 gånger, och du vet, att den håller på att ramla sönder, så trasig är den.» »Den är nylappad just i höst,» invände fru Björk. »Nej, men du är då som en liten gammal, istadig ölänning!» utropade Ida och stampade med foten, »men nu ska’ du också för en gång få se, att vi rå på dig, att du för en gång ska’ göra som vi vill...» »Nej, kära mina flickor, nu få ni inte bråka så där med mig, inte tränga mig så, jag kan inte reda mig mot er,»sade fru Björk i det hon afvärjande sträckte ut sina händer. Det kom en lätt darrning i hennes röst och en dimma öfver ögonen, då hon med ett barnsligt, ängsligt uttryck vände sig mot döttrarna. »Kära, snälla mor, förlåt oss!» ropade nu flickorna om hvarandra, och kastade sig öfver modern med de ömmaste smekningar, »vi skola inte tala om nattrocken, ifall det gör dig ledsen, vi tänkte bara . ..» »Ja, ja, vi få väl se,» sade frun, i det hon besvarade flickornas ömhetsbetygelser, »det kan ju hända längre fram, vi få som sagdt se, då jag väl en gång fått pengarne.» Flickorna gåfvo hvarandra en menande blick, men frågan om nattrocken bortlades tills vidare. Så snart frun fått sina pengar, hvilket skedde kort därefter, dök den emellertid upp igen och denna gång med förnyad styrka. Den hade till och med, under det den hvilade, omärkligt ändrat form och framställdes nu icke mera __ _______ som en obestämd undran, huru- ' vida »mamma skulle köpa sig \ en ny nattrock,» utan i stället \ när den skulle köpas. Denna i snara undgick emellertid icke / fru Björk, och hon undvek den ! genom att svara, att hon icke j »synat» den gamla. »Nå, då skola vi genast syna j den!» utbrast Ida, i det hon i sprang bort till ett hörn af rummet, som frun medels en gardin ordnat till garderob, och tog fram den gamla nattrocken. Det var ett egendomligt plagg, den där gamla rocken. Den var förfärdigad af storrutigt rödt tyg, sydd med lif och kjortel, som kapotter förr i världen, och ett skärp kring midjan. Kanten fram var alldeles öfversållad af fina, mästerligt gjorda stoppar, armarne och lifvet hade dussintals lappar, hvilka alla sutto tråd- och ruträtt. Det låg en obeskrifbar prägel af kvinnlig ordning, af försakelse, sträfvan, ihärdighet öfver det urblekta, lappade tyget. Maria och Ida, hvilka sutto framför kakelugnen, där elden flammade i skymningen, bredde ut nattrocken på en stol och sutto så en stund tysta och betraktade deD, försjunkna i drömmar, som än framkallade en tår i deras ögon, än lade ett varmt, skälmaktigt leende på läpparne. Det var hela deras barndoms- och ungdomssaga, som hade inväfts i det där gamla plagget, som, gömdes i de nötta urblekta lapparne, i de trådslitna stopparne. Allt hvad de och modern tillsammans burit och lidit, de små fröjder, hvilka, likt vildblommor vid sidan af en stenig väg, skjutit upp för dem, och som de med så mycken tacksamhet uppplockat, om allt detta kunde nattrocken berätta, ty den hade varit med om allt. Men den hade också varit med under moderns välmaktsdagar, den tiden då hon var en ung, älskande maka, som med mod och förhoppning såg in i framtiden. Det var ju icke underligt, att hon höll det gamla plagget kärt och hade svårt att skiljas ifrån det !... »Ack, kära gamla nattrock!» utbrast Ida, i det hon kastade sig ned öfver nattrocken