Idun: 1892

1892 I DU N 27 liten sjöman. Han stod bredvid oeh säg ut som ett frågetecken. »Att anskaffa bilder och blommor, ser du, därtill fordras egentligen bara tur, ben att springa med och se’n en liten bra näsa att snoka upp skatterna med. Men rullgardiner!» Hon knäppte händerna och riktade tillintetgjord ögonen mot taket — »Nej vet ni, det var nästan oförskämdt, en spindel — komma nerdinglande från mitt nyborstade tak — det skola vi bli två om.» — »Nej, nej, Eossy!» Han fängslade hennes armar. »Det är en äkta liten lyckospindel — araignée de soir grand espoir! Den spinner ju bara lycka åt oss —!» »Ja visst!» Hon kysste honom. En ny ljusreflex i ögonen — »Ja rullgardinen —! Ser du, för en stackars kvinna att få upp sådana fordras det mod — fysiskt, då man tornat upp två stolar på ett rangligt bord att stå på för att nå upp, och moraliskt, ty det är fruktansvärdt, hvilken viljekraft, hvilket tålamod och ihärdighet det kräfves. Med den här lilla borren har jag borrat sju hål, innan jag fick bredden på gardinkäppen att passa till krokarne, och så har jag trott, att det varit bra, och krånglat mig ner och börjat hifva på snöret, och surr — så har jag haft hela gardinen öfver mig och hållit på att bli ihjälslagen af järntenen nere i ändan på den på köpet. Men ser du nu!» Och så började hon sin sjömanöver igen, i det hon ofrivilligt drog undan sitt hufvnd och med ögon och öron uppmärksamt följde den högra gardintrissan. Han drog henne häftigt från fönstret, och hon följde med gardinsnöret i handen. »Gud bevare dig för sådana dumheter, barn! Tänk om du fallit ned . ..!» »Asch, du skall inte inbilla dig sådant! Fina höll ju i stolsbenen hela tiden! Men du kan tro, att jag sparat in åtskilligt genom min handtverkarförmåga — Se här är räkning! » Han tog gardinsnöret ur hennes hand och fastgjorde det, medan hon sprang till dörren, strök ner luggen och bugade sig tafatt. Han efter och nappade räkningen af henne. Läste: An — spikalt fast mattan i salången 3 kr. Ditto spikatt fast och hängt upp diverse släktingar i olja och vårlandskap ditto 25 öre per styck för de stora, 15 öre för de små summa 5 kr. borrning och uppsättning af rullgardiner fem lufter 10 kr. An 25 öre lackérfernissa, putsat opp gungstol och salsmöbel — Per för 25 öre bronstinktur till förgyllning och arbetet dermed 3 kr. Summa 21:25. Hennes man hade satt sig i gungstolen vid brasan. Hans ögon voro fuktiga, men han skrattade ändå så hjärtligt, att hon på pallen bredvid honom blef nästan stött. »Du förstår väl — det skall vara likt en riktig räkning med »An» och »Per»!» »Visst!» Han skrattade ånyo. »Var allvarsam nu, skall du få höra! För hvar sak jag fått färdig utan främmande hjälp, har jag »betalt» i den här lilla asken af det där tillskottet till hushållet, som du gaf mig, till tapetserare och hjälpgumma. Jag har knappt vågat se efter, huru mycket det hade blifvit, och när du kom hem den här gången från mötet, så ville jag promt, att du skulle ha din »fiskargosse» att fröjda din konstnärssjäl med, oeh jag älskar »Snödroppen». Själf kan jag ju ställa mitt hem i ordning, fint och snyggt och ordentligt ungefär som en billig tapetserare och en bra hjälpgumma. Men taflorna, blommorna och lamporna, konstverken, — det som du tycker om — och jag med för öfrigt — ser du det! Är det inte gudomligt med den där »fiskargossen», som sitter där i det gröna oth kastar hufvudet tillbaka, rusad bara af lyckan att lefva? Och »Snödroppen» där borta under palmen — så drömmande och omedveten, med så mycken kraft och skönhet och ett svenskt konstverk till på köpet! Tycker du, att det är mycket tråkigt, att den har en bit af armbågen afslagen,» tilläde den unga hustrun och såg litet häpen och ångerfull ut. Den hänförda glansen i hennes mans ögon slocknade. »Såg du inte efter det, då du köpte den, eller har Fina åter hedrat sig?» Den unga frun såg mycket förnärmad ut. »Skulle inte jag se, att en bit af armbågen var borta på ett konstverk? Om ett hårstrå vore borta vid ett ögonbryn skulle jag se det!» Hennes man log litet tvätydigt. »Och Fina,» fortsatte hon, verkligt retad. »Just som om hon skulle få röra vid våra konstsaker,» hon lade en stolt tonvikt på det sista ordet. »Men du — inte såg du, att »Snödroppens» armbåge var borta?» »Ja, då den där lilla gröna slingan ligger öfver, så att man ej ser den —!» »Nå, det är ju med flit gjordt, förstår du!» »Det är väl något fel med »fiskargossen» också,» frågade mannen och granskade misstroget föremålet för sin fråga. »Åh, ingenting,» ifrade hustrun, »ett par tår. Det var ju bristen på dem, som gjorde att jag fick den efterlängtade pjäsen så billigt. Som den nu är placerad, märkes ingen skada. Men jag, som vet, att han är utan tår, och ser, huru lycklig han kan vara ändå, jag tycker, att han är älskligare och rarare än någonsin. På muséerna gå vi ju och njuta af konstverk, som äro utan både armar och ben och näsor, hvilket då är riktigt orimligt. Och jag tyckte icke, att det skulle göra något, att det var ett litet fel på våra konstverk. Jag tänkte, Ludvig,» — hon smög sig intill honom. — »att hemmet och vi hustrur äro till att framhålla det vackra och det goda — och att på ett fint sätt dölja bristerna. Tror du inte, att det är rätt?» » Om jag tror det — du hemmets genius, du välsignade lilla skatt till hustru!» t ,rVlit Bubifion”. u J{on sitter tyst ochgrubblar -på sinframtid, 3 denna natt hon göra shall sitt val: ”c fDen rike mannen” har till henne friat 3 går på JLmaranthens stolta hal. jtLan är ej mera ung — det må lekännas, CMen desto äldre adelsnamnet är, 'öch många hårstrån pryda ej hans hjässa, tMen desto fler kraschaner bröstet lär. 3 morgon redan skall han hämta svaret, fMen ack, en annan väntar ock sin dom, fEn larndomsvän, som länge henne älskat, Så rik på kärlek, som hans börs är tom. jljå 3nnoccnsen uti kotiljongen jäan fäst en fjäril lätt vid hennes larm. jDen darrar ännu kvar, dess trolska vinge, ivch vid dess åsyn färgas kinden varm. JL ena sidan gods och guld i massa, JL andra en i styfrar räknad lott,