Idun: 1892

1692 IDUN ***.t*.A************************************************************************************** Ej sällheten beror af öden och af lycka: Att vara nöjd, det är att vara säll. ft. p. jSlLFYERSTOLFE. J^WWWW^W^WWWWWWWW^WWWWWWWW^WWWWWWWWWWW^WWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWW^ enskildare som i vidare kretsar allt flere vänner för sitt själfulla spel och sitt anspråkslösa, älskvärda väsen. I september år 1887 begaf sig Alma Kjellberg till Berlin för att under ledning af en af den moderna violinvirtuositetens heroer — Sauret — utbilda sig i sitt fack. Den lysande konstnären fann i den unga svenskan en värdig lärjunge, af hvilken han snart lärde sig vänta det allra bästa. Han uttalade sig ock alltid med synnerlig berömmelse om hennes spel. I fjol anställdes Sauret vid musikkonservatoriet i London: Alma Kjellberg följde sin præceptor dit. Då på sistone hennes sjuklighet dock började taga öfverhand, återvände hon till Berlin, där hon hade sin syster Agnes nära sig, hvilken numera ock är bosatt därute. Det blef hennes sista färd. År 1890 aflade den unga lofvande konstnärinnan sitt senaste besök i fäderneslandet, från hvars Musikaliska akademi hon innehade ett stipendium. Under studieåren i Berlin ha dock alltjämt, som angenäma hälsningar till vännerna här hemma, trängt underrättelserna om hennes framgångsrika deltagande i kejsarstadens musiklif. En åldrig moder delar vid hennes graf syskonens sorg. Om deltagandet kan lindra, känna de helt visst, att detta här hemma sträcker sig lika vida som sympatierna för den unga, rikt begåfvade konstnärinnan, hvilkens öde det skulle blifva att så tidigt kallas bort till en värld, där den fullaste harmoni råder. Lycka. 0 m man till flere olika personer skulle _ _ framställa den frågan : hvad räknar ni som lycka, skulle man troligen få olika svar ; fortsattes förhöret i större skala, blefve nog en rätt stor öfverensstämmelse märkbar. De flesta räkna lycka som ungefär detsamma, nämligen öfverflöd. Öfverflöd på penningar, öfverflöd på njutningar, öfverflöd på glädje, kärlek, nöjen — detta är för de flesta liktydigt med lycka. Detta veta vi alla och hafva klart för oss. Men här kommer något mera till, som vi icke alltid tänka på. Det är nämligen detta — uppfattningen af huru vi skola finna lyckan. De flesta tänka sig lyckan såsom någonting, hvaröfver ingen har någon makt, något som faller öfver oss utan någon vår förskyllan och värdighet. Och vid första påseendet ser det nog också ut så. Den eller den har ovedersägligen lyckan med sig i alla sina företag — ja, de finnas, som lyckan ordentligt förföljer. Men se vi närmare på saken, få vi ofta nog klart för oss, att detta egentligen icke, åtminstone icke alltid, betyder »lycka», utan blott att lyckas. Detta är naturligtvis också en lycka, så till vida som det ju alltid måste medföra en känsla af lycka, när man vunnit framgång. Men eljes är det stor skillnad på lyckan och att lyckas. Det senare kan bero på en slump, den förra beror på oss själfva. Ty lyckan, den verkliga sanna lyckan, är icke en gåfva och ej heller en lotterivinst. Det kan väl så tyckas, att den, som allt går väl i hand, som skonas för sorger och motgångar, som arbetar med framgång, som har fullt upp och att dela med sig af denna världens goda, att han skall veta, hvad lyckan är, att han skall alltid vara lycklig. Eättvisligen borde han också vara det, men är han det alltid? Sanningsenligt måste härpå svaras: nej, icke alltid. Nästan alla hafva vi gjort den erfarenhet, att de människor, som vi ansett vara — och som verkligen också borde vara lyckliga, vid närmare påseende dock befinnas icke vara det. Och här visar det sig, att lyckan beror icke af yttre omständigheter, utan af hjärtats och sinnelagets beskaffenhet. Detta bekräftas än ytterligare däraf, att människor, som lefva i djupt betryck och måste kämpa med svåra lidanden, dock ofta äro lyckliga. Hvaraf kommer då lyckan? Icke af rikedomen, ty i så fall skulle de rika aldrig hafva en ledsam dag, och det veta vi alla, att de hafva. Icke af höghet och ära, ty just på samhällets höjder gäspar mången munnen ur led af blott tråkighet. Icke i obegränsade njutningar, ty det se vi blott alltför ofta, att just det att ingen gräns är utstakad störtar i olycka. Det är för den tänkande nästan solklart, att det som mängden räknar för lycka, nämligen öfverflödet, just detta är ofta nog ett hinder för lyckan. Snarare skulle man då kunna säga, att måttlighet i allt är lyckan, så vida icke detta just vore ett medel att nå lyckan — och ganska ofta också att behålla henne. Lyckan är alldeles personlig. Det kan ej nekas, att somliga människor äro mer än andra personligen disponerade för lycka. De hafva något soligt i lynnet, något varmt i hjärtelaget, som gör, att de alltid försöka se den bästa sidan af allting, alltid äro tillhands med ny tröst både åt sig själfva och andra, alltid med nytt mod resa sig efter ödets slag. Detta är, som sagdt, en förmånlig disposition, och icke alla äga den. Men skulle den ej kunna i viss mån förvärfvas? Man talar om, att barnen »brås på föräldrarne», och naturligtvis spelar också detta någon roll. Men ofta nog utvecklas detta »påbrå» ganska mycket, därigenom att föräldrarne själfva icke bry sig om att bortarbeta sina egna fel och svagheter, utan måste låta barnen opåtaldt taga efter allt hvad de se och höra. Om far och mor ständigt knota och äro missbelåtna, afundas andra deras besittningar och ringakta sina egna, så vore det väl underligt, om barnen ej skulle blifva missnöjda, afundsamma och anspråksfulla. Och om sedan lyckans håfvor också bokstafligen regna öfver dem, skall dock detta från barndomen invanda knotande hindra dem från att blifva lyckliga, såvida icke någonting alldeles oförutsedt öppnar deras ögon. Eller när de föräldrar, hvilkas tillgångar sådant tillstädja, göra sig all upptänklig möda att tillfredsställa barnens oupphörligt stegrade anspråk, utan att besinna, att de därigenom tillintetgöra hvarje möjlighet till lycka i framtiden — huru skulle då deras barn, en gång komna till mogen ålder, kunna förstå att vara lyckliga? Det finnes ännu ett annat sätt att frånröfva sina barn den timliga lyckan. Huru mången fattig moder säger icke i sitt oförstånd : »Min flicka eller min gosse skall bli lyckligare än jag, skall icke behöfva sträfva, icke försaka så som jag,» o. s. v. Och så försaka både mor och far mer, än de borde och kunde, barnet växer upp med anspråk på lifvet, som aldrig kunna tillfredsställas, och blir vida mera olyckligt, än det hårdaste arbete och de bittraste försakelser kunnat åstakomma. (Härmed är ju icke sagdt, att sorger, bekymmer och försakelser utgöra lyckan i lifvet, utan blott att man kan äga lyckan trots allt detta, och att rikedom och timliga fördelar icke gifva något bref på lyckan.) Men huru då finna lyckan? Hvad skall man göra, om nu lyckan beror på oss själfva? Man skall] bjuda till att vara nöjd; man skall vara anspråkslös; man skall lära sig förstå, att lyckan bor inom, icke utom oss. Det är en disciplin, som hvar och en kan ålägga sig själf, den att icke knota, att med tålamod fördraga, hvad som ej kan ändras, att med tacksamhet mottaga, hvad lifvet ger oss, att glädjas äfven åt små gåfvor och att taga vara på äfven de obetydligaste af lifvets glada och goda sidor. Det går också an att bearbeta sitt eget sinne och hjärta, att öfvervinna sig själf, och blott och bart detta, att vinna seger öfver sig själf, är en försmak af lyckan. Verklig lycka — det är frid med sig själf, med sin nästa, med sin Gud, det är kärlek, offer, försakelse, arbete i det godas tjänst. Allt detta ger lycka, är lycka. Men det kommer aldrig till den, som icke själf arbetar på att förskaffa sig det. Däremot är det så, att ju mera man arbetar på denna lycka, dess rikare blifver hon, dess längre stannar hon kvar. Mathilda Langtet. ©ff lifef hem. Af Laura Fitinghoff. men du är ju en riktig liten häxa, i fe! Kan du trolla, barnunge ! Blommor, bladväxter och — Anna,» — han mulnade -— »har du lånat pengar? Fiskargossen, konstverket, som jag tänkt skaffa till vårt hem, en gång »då vi bli rika» och jag utan saknad kan undvara ett fjärdedels hundra! Hur har du fått dem? Och Snödroppen?» — Den unga frun bara skrattade, tänderna lyste som pärlor och ögonen glänste. Det kom ett varmt glödande skimmer i dem från den flammande brasan. Från blomstergrupperna vid fönstren spreds ett mildt ljus från ett par små lampor med skära kupor, till hälften dolda i det gröna. Ljusglans och värme i hvar vrå . . . »Ja, hvad är det!» afbröt den unga hustrun sin mans undrande utrop — »men ser du detta —!» Hon gick fram till fönstret och började höja och sänka rullgardinen, hifvande som en