Sida 154
Kursk ...
Belgien och Holland samt blef 1848 professor vid Polyteknikum i sin födelsestad, der han såsom lärare i teckning haft godt inflytande på konstfliten. K. målar porträtt och genrebilder, berömda för spirituel uppfattning och stor skicklighet i utförandet. Ett af hans bästa porträtt är konung Vilhelm I:s af Würtemberg.
Kurva (näml. linea, Lat., af curvus, krökt, rundböjd, bågformig), kroklinie, i allmänhet benämning på hvarje linie, utefter hvilken tre på hvarandra följande punkter ej ligga i rät linie. -- Kurvor indelas i plana och dubbelkrökta (skefva), af hvilka de förra hafva alla sina punkter belägna i ett och samma plan, hvilket deremot icke är fallet med de senare. Å andra sidan kunna kurvor delas i algebraiska och transcendenta, alltefter som de äro gifna genom algebraisk eller transcendent eqvation. -- Kurvatur (Lat. curvatura), böjning, krökning. G. E.
Kurvirke (förvr. Kuvirke l. Kovirke), gammal, numera knappast skönjbar jordvall, s. om Dannevirke, mellan södra änden af Vedelspangnor och Trene-mossarna. Den antages hafva blifvit uppförd på kejsar Karl den stores tid (början af 9:de årh.) af den jylländske konungen Godfred. I dess ställe kom senare Dannevirke. C. R.
Kurz, Heinrich, tysk literaturhistoriker, f. i Paris 1805, studerade teologi i Leipzig, men måste lemna detta universitet till följd af delaktighet i "burschenschaft"-rörelserna och begaf sig då till München. Han vinnlade sig om orientaliska språk derstädes och (sedan 1827) i Paris, gjorde sig genom flere arbeten känd såsom en lefvande sinolog och vardt medredaktör i "Journal asiatique". 1830 återvände K. till München, der han undervisade i kinesiska och utgaf den konstitutionella oppositionstidningen "Die zeit" (1832), som efter två månader ådrog honom ett åtal, slutande med två års fängelse. Efter sitt frigifvande anställdes han, 1834, såsom lärare i tyska språket och literaturen vid kantonskolan i S:t Gallen, men blef 1839 skild derifrån genom de ultramontanes intriger och kallades då till kantonskolan i Aarau, hvarest han äfven (1846) blef kantonbibliotekarie. De rika samlingar af tysk literatur, som han då fick under händerna, vände för framtiden hans håg till detta forskningsområde. K:s förnämsta arbete är Geschichte der deutschen literatur (3 bd, 1851--59, 7:de uppl. 1877; bd 4 1868--72, 4:de uppl. 1882), utmärkt af sund uppfattning, omsorgsfullt valda diktprof och goda illustrationer. Arbetet företer dessutom i afseende på planen den egendomligheten att de särskilda företeelserna och författarna skildras hvar för sig och mindre vigt lagts vid en sammanhängande framställning. Ett kort utdrag deraf är Leitfaden zur geschichte der deutschen literatur (1860; 5:te uppl. 1878). Vidare må nämnas Handbuch der poetischen nationalliteratur der deutschen (3 bd, 1840--42; 3:dje uppl. 1857--59), Handbuch der deutschen prosa (3 bd, 1845--53; 2:dra uppl. 1868), bägge bestående af literaturprof med kommentar, samt Die deutsche literatur im Elsass (1874). K. utgaf äfven kritiska upplagor af Lessing, Göthe, Schiller, H. v. Kleist m. fl. tyska klassiker och "Deutsche bibliothek" (1862--67), inrymmande sällsynta äldre tyska vitterhetsalster (af Grimmelshausen, Fischart m. fl.), samt besörjde många andra textkritiska arbeten och öfversättningar, alla vittnande om hans ovanliga arbetsförmåga. Han dog 1873.
Kurz, Hermann, tysk skald och novellist, f. 1813, redigerade 1848--54 i Stuttgart oppositionstidningen "Der beobachter" och utnämndes 1863 till andre universitetsbibliotekarie i Tübingen. Död 1873. -- K. vann först ett namn genom Gedichte (1836) och Dichtungen (1839), innerliga och sångbara i likhet med Schwabenskolans lyriska alster i allmänhet. Hans två romaner Schillers heimathjahre (1843; 3:dje uppl. 1880) och Der sonnenwirth (1854; 3:dje uppl. 1880) stödja sig på en djup kännedom om würtembergska historien och folklynnet, så ock hans noveller, samlade i Erzählungen (3 bd, 1858--61), i hvilka han framstår såsom en fin humorist och skarpsynt iakttagare. Dessutom öfversatte han Ariostos "Orlando furioso" (1840), Gottfrieds von Strassburg "Tristan und Isolde" (1844, med sjelfständigt tillagdt slut; 2:dra uppl. 1847) och alster af Moore, Byron, Cervantes och Shakspeare, öfver hvilken sistnämnde han skref arbetet Zu Shakespeares leben und schaffen (1868), samt utgaf jämte P. Heyse "Deutscher novellenschatz" (21 bd, 1871--74) och "Novellenschatz des auslands" (13 bd, 1872--74). K:s "Gesammelte werke" med biografi utgåfvos i 10 bd 1874--75 af P. Heyse.
Kurzbauer, Eduard, österrikisk målare, f. 1840 i Wien, d. i München 1879, var först ämnad till litograf, men fick efter åtskilliga svårigheter inträde i Wiens konstakademi 1857, der han var en af de bäste eleverna. Sedan han 1861 lemnat akademien, följde några år af ovisshet och vankelmod, till dess han lyckades att komma in i Pilotys atelier i München, der han arbetade 1868--70. Under denna tid vann han alltmera erkännande, och 1870 blef han genom en ypperlig genrebild, Upphunna flyktingar (1870; inköpt till Belvederegalleriet i. Wien), erkänd som sjelfständig mästare. Sedan målade han Afvisad friare (1871), Landtfest i Würtemberg (1873), En stormig förlofningsdag (1874) och Före begrafningen, alla utmärkta för rik komposition och karakteristiska figurer. C. R. N.
Kus, ett indiskt folk. Se Khond.
Kusa. Se Alexander Johan I.
Kusin (Fr. cousin, se d. o.), syskonbarn. I 1734 års lag var äktenskap mellan kusiner förbjudet i Sverige. Konungen egde dock gifva särskildt tillstånd till sådant äktenskap. Först 1845 blef det i lag medgifvet. -- Ordet kusin användes fordom som tilltalsord mellan furstar, aflägsnare slägtingar och gamla bekanta.
Kusj, det bibliska (hebreiska) namnet på Etiopien.
Kusj-Adasi (Scala nuova), hamnstad i Mindre Asien, turkiska vilajetet Aidin, vid en vik af Egeiska hafvet, midt emot ön Samos, har en god hamn och omkr. 10,000 innev. K.
Källa: Project Runeberg ·
