Sida 200
Kärnteorien ...
simflikar. Arterna vistas mest på sumpiga och våta ställen, hälst med dybotten och gungvall, bland tätt starrgräs, men undvika rörsamlingar och vassar, trätfas dock någon gång på fast ängsmark, t. o. m. på åkrar. De simma väl, springa förträffligt och dölja sig i gräset med utomordentlig skicklighet. Egentliga kärrhönan, Ph. porzana, är i våpdrägt ofvan olivbrun, med svarta fläckar samt hvita punkter och streck, askblå på hakan och öfre framhalsen, olivbrun, med askgrå anstrykning och hvita fläckar, på halsen nedåt och utefter dess sidor samt på bröstet, hvitfläckig på vingarna och hvit på magen. Vingpennorna äro bruna, den första med hvit utkant, stjerten svart, med olivbruna kanter, näbben grön, med gulaktig underkäk, och benen grönaktiga. Längden är 21,6 cm. I höstdrägten är hakan hvit. Hon häckar ej så sällsynt i södra och mellersta Sverige, förekommer för öfrigt i hela Europa, utom i dess nordligaste delar, och i vestra Asien samt förråder sig genom sitt skarpa, hvisslande läte, som höres mest morgon och afton. -- Lilla kärrhönan, Ph. parvum, är (hannen i vårdrägt) olivbrun ofvan, svart, med spridda, hvita streck, på framryggen, blågrå på hufvudets sidor, framhalsen och bröstet samt gulbrun, bakåt hvit- och svartfläckig, på underlifvet. Näbben är grön, med gul spets, benen gröna. Längden är 18 cm. I vårdrägt har honan hakan och halsens sidor hvita samt framhalsen och bröstet rostgulaktiga. Fogeln i höstdrägt är undertill hvit, med gråbruna fläckar på bröstet och kroppssidorna. Denna kärrhöna, hvilken har ungefår samma utbredning som föregående art, men går längre öster ut i Asien, har blifvit skjuten på Gotland och i Småland, i hvilket landskap hon befunnits häcka. C. R. W.
Kärrklöfver. Se Kråkklöfver.
Kärrkrokodilen. Se Krokodilslägtet.
Kärrmesen. Se Entitan.
Kärr-rör. Se Calamagrostis.
Kärrsköldpaddslägtet. Se Emys.
Kärrsnäppan, Totanus glareola, zool., hör till de snäppartade foglamas familj (Totanidae) inom vadarnas ordning och foglarnas klass. I sommardrägt är hon ofvan svartbrun, med hvitaktiga fläckar och fjäderkanter, under hvit, med bruna fläckar på halsen och frambröstet. Öfvergumpen är hvit, handpennorna svartbruna, stjerten försedd med mörkbruna och hvita tvärband, näbben svart, med grönaktig underkäksrot, och benen gulgröna. I vinterdrägt bära hufvudet, framryggen och skuldrorna rostgulaktiga fläckar, och kräfvans sidor äro grå, med mörka fläckar. Fogelns längd är 21 cm. Kärrsnäppan förekommer tämligen allmänt häckande i hela Sverige, i kärr och mossar. Hon håller mycket larm i närheten af sitt bo, som lägges på marken, stundom dock i lägre träd i något kråk- eller trastbo o. d. Hon flyger under gällt skrik af och an öfver den, som nalkas, och sätter sig dervid på störar, stenar, buskar och i träd. Härvid är hon föga försigtig, och man kommer henne då ofta helt nära. C. R. S.
Kärrstorp. 1. Socken i Malmöhus län, Färs härad. Arealen 2,171 har. 1,279 innev. (1883). K. utgör ett regalt pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Färs kontrakt. -- 2. Socken i Malmöhus län, Oxie härad. Arealen 1,194 har. 709 innev. (1883). K. bildar med Glostorp ett till Lunds universitet hörande prebendepastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Oxie kontrakt.
Kärrsångareslägtet, Calamoherpe, zool., hör till familjen sångare (Sylvidae) inom tättingarnas ordning och foglarnas klass. Näbben är långsträckt, vid roten bred, utåt hoptryckt, försedd med tydlig ryggkant, och har icke käkkanterna inböjda under näsborrarna. Pannan är mycket platt, smal och långsträckt samt löper spetsigt ut i näbben. Vingarna äro korta eller medelmåttiga, afrundade, fötterna tämligen starka, med långa klor, stjerten lång och starkt rundad samt färgen ofvan gråbrun. Arterna af detta slägte lefva vid vattendrag och stillastående vatten bland buskar, rör och vass, hvari de dölja sig och hvarpå de klättra, men äfven bland gräs, säd o. s. v. i närheten af våta ställen. Sitt bo bygga de med mycken konstfärdighet och fästa det mellan vassoch rörstrån, andra örter eller videbuskar. Sången är hos några arter omvexlande samt uppstämmes, då fogeln sitter eller höjer sig upp i luften, och fortsättes ofta långt in på natten. -- Säfsångaren, C. schoenobaenus, har hufvudet och halsen ofvan samt ryggen olivgrå, med en svartbrun fläck i midten af hvarje fjäder. Öfver ögat går ett bredt, gulhvitt band och genom ögat ett brunt. Öfvergumpen samt de öfre och undre stjerttäckarna äro enfärgadt rostbruna, undre kroppsdelarna hvita, med rostgul anstrykning, som är tydligast på bröstet, sidorna och skänklarna, vingpennorna mörkbruna, med smala olivgrå kanter, stjerten kantigt afrundad, med mörkbruna, i spetsen blekare pennor. Fogelns längd går ända till 13,6 mm. Ungen är ofvan rostgul, med långsgående, svarta fläckar, under blekt rostgul samt har vingoch stjertpennorna svartaktiga, med breda, rostgula kanter. Denna sångare häckar allmänt i södra och mellersta Sverige i vassar, i hvilka han flitigt är i rörelse. De 5 äggen äro smutshvita eller rostgrå, med bruna prickar och streck. Fogelns sång är liflig, skärrande och föga utmärkt. -- Traströrsångaren, C. turdoides, är ofvan mörkbrun, under rostgulaktigt hvit, ljusare på strupen och bröstets midt. Öfver ögat går ett gulhvitt band. Näbben är stark och liknar trastarnas. Fogelns längd utgör 21 cm. Arten är hemma i nästan hela Europa ända upp i Danmark, äfvensom i vestra Asien (möjligen hör en vid Göteborg anträffad kärrsångare till denna art). Sången är mycket stark och föga behaglig. -- Rörsångaren, C. arundinacea, har öfre kroppsdelarna gråbruna, med rostbrun anstrykning, i synnerhet på öfvergumpen och öfre stjerttäckarna, strupen rent hvit, bröstet, magen och undergumpen hvita, med svagt rostgul eller rostbrun anstrykning, hvilken är märkbarast på sidorna, vingpennorna mörkbruna, de innersta med breda kanter af ryggens färg, alla med smala, hvitgrå spetskanter, och stjerten starkt rundad, mörkbrun, med bleka fjäderkanter, i synnerhet i spetsen. Fogelns längd
Källa: Project Runeberg ·
