Sida 234
La ...
sig dock 1333--34 hertig af L.) Valdemar Atterdag vann ön tillbaka (1346--48) och gjorde (1359) sin son Kristofer (d. 1363) till hertig af L. 1658--60 hölls ön besatt af Karl X Gustafs här. Nakskov gjorde dock 1659 under 11 veckor tappert motstånd. E. Ebg.
Laalands vilkaar (Lålands vilkor), en samling endast för ön Laaland gällande rättsregler, som stadfästes 1446 af Fyens biskop Henneke. Detta är det sista vittnesbördet i Danmark om en sjelfständig utveckling af den gamla provinsiella sedvanerätten. C. R.
Laale (Låle) l. Lolle, Peder, dansk ordspråkssamlare, lefde under medeltiden, ovisst när och hvar. Senare skriftställare uppgifva, att han var landtdomare i Halland. Hans "Ordsprog" är en samling af 1,200 latinska sentenser i disticha jämte omkr. 1,000 motsvarande danska ordspråk. Latinet är mycket dåligt, uppfyldt af gallicismer, hvilket synes antyda, att författaren var "paris-klerk". Af de danska ordspråken äro måhända några hopsatta af författaren sjelf, men de allra flesta äro utan tvifvel gamla, delvis urgamla, från hedenhös ärfda, af folket sjelf skapade. Samlingen är den äldsta i sitt slag i norden, om man undantager det lilla isländska Málsháttarkvaedi (se d. o.), och derför en vigtig källa till kännedomen om folkets tankeoch föreställningssätt. Den trycktes redan 1506, på föranstaltande af Köpenhamns professorer, och utgafs å nyo 1515, af Kr. Pedersen, samt begagnades ännu någon tid efter reformationen allmänt såsom skolbok i latin. Senare upplagor äro en af Hans Skåning (1614, omtr. 1703) och en, kritisk, af R. Nyerup (1828), den bästa af alla. Derjämte äro de danska ordspråken utgifna på nutidens tungomål af S. Ley (1842). C. R.
Laar l. Laer [lar], Pieter van, holländsk målare, f. omkr. 1613, d. i Haarlem 1674, lemnade i sin ungdom Holland, reste genom Frankrike och kom med sin broder till Italien, der han slog sig ned i Rom och dröjde qvar i många år. Han började der att måla mestadels grotteska, karrikaturartade bilder ur det lägre folklifvet, såsom marknadscener, slagsmål, folkfester, röfvareanfall, tiggareherbergen, äfventyrliga munkar o. d. För sin ofärdighets skull fick han af sina målarekamrater tillnamnet Bamboccio ("tölpen"), och efter detta namn kallades taflor i hans genre "bambocciate" (grotteskmålningar). Se Bambocciader. I Rom voro Nicolas Poussin, Claude Lorrain och Sandrard hans vänner, och han väckte stort uppseende med sina bilder, hvilka stodo i skarp kontrast mot den rådande manierismen och kanske just derför blefvo så omtyckta. I behandlingen är han för öfrigt beslägtad med de italienske naturalisterna, liksom han liknar dem i uppfattning och val af ämnen. Särskildt är han utmärkt för sin belysning och sitt sorgfälligt hållna ljusdunkel. År 1639 återvände han på sin slägts kallelse till Holland, der han slog sig ned i Haarlem. I Louvre finnas några arbeten af honom, likaså i Wiens Belvedere, Kassels museum m. fl. ställen. C. R. N.
Labadie [labadi], Jean de, fransk mystiker och separatist, f. 1610, tillhörde i början jesuitorden, men utträdde 1639 ur densamma och öfvergick 1650 till den reformerta läran. Derefter verkade han som predikant flerestädes i Frankrike, Schweiz och Nederländerna. I sistnämnda land sammanslöto sig hans anhängare, de s. k. labadisterna, till ett från öfriga reformerta kristna afskildt kyrkosamfund. Från Nederländerna utvandrade de 1670, på inbjudning af pfalzgrefvinnan Elisabet, till Herford i Westfalen. Fördrifven derifrån 1672, fann den betryckta församlingen en fristad i Altona, der L. 1674 fick i lugn sluta sina dagar. -- Labadisterna afveko i läran foga från den reformerta kyrkan, men hyllade en asketisk lefnadsåskådning och bildade en klosterartad förening, till hvars regel hörde bl. a. en fullständig egendomsgemenskap. Efter L:s död bosatte sig församlingen i Westfriesland, der den åren 1675--90 uppnådde sin blomstring. Efter 1692, då egendomsgemenskapen måste upphäfvas, lefde labadisterna spridda i olika land, och vid midten af 18:de årh. kan samfundet anses upplöst. Bland dess medlemmar förtjenar den lärda och hängifna Anna Maria von Schürmann en särskild uppmärksamhet. P. F.
Laban (Hebr.; "hvit"), en sonson till Nachor och sålunda nära beslägtad med Abraham (1 Mos. 24: 29), var en rik boskapsegare i Mesopotamien. Han medgaf, att systern Rebecka fick följa Elieser till Kanaan för att blifva Isaks hustru. Rebeckas son Jakob kom senare till L., äktade dennes bägge döttrar Lea och Rakel samt slöt med honom ett vänskapsförbund. L:s karakter skildras i den hel. skrift mycket ofördelaktigt. Han framställes som listig och egennyttig. Dock synes Jakob hvad listigheten beträffar föga hafva stått efter L. (1 Mos. 30: 37--43). L. L.
Laband, Paul, tysk statsrättslärare, f. 1838, blef 1864 professor i Königsberg och 1872 i Strassburg samt dessutom 1880 medlem af statsrådet för Elsass-Lothringen. L. har vändt sin forskning dels till den germanska rättens historia och dennas källor, dels till statsrätten. Hans vigtigaste arbete är Das staatsrecht des deutschen reiches (3 bd, 1876--82). L. är jämte Lev. Goldschmidt m. fl. utgifvare af "Zeitschrift für das gesammte handelsrecht".
Labarian, Bothrops atrox, zool., hör till hålormarnas familj (Crotalidae), ormarnas ordning och kräldjurens klass. Arten är hemma i Brasilien äfvensom i hela Guyana, fruktas högeligen; den är också mycket farlig genom sina ofta dödande bett. Ofvan är labarian brunaktigt grå, med mörkgrå eller svartbruna, större, trekantiga fläckar, undertill mörkare och på hvardera sidan tecknad med två rader små, hvita fläckar. C. R. S.
Labarum, ett i Lat. och Grek. förekommande ord, sannolikt af främmande ursprung, som redan under den romerska republikens tid användes såsom benämning för något slags fälttecken. Sin historiska betydelse har ordet fått som namn på det standar med korsets tecken, hvilket såsom ett slags riksbanér fördes af Konstantin den store och några hans efterträdare (se Korsfana). Jämväl korset kallades under
Källa: Project Runeberg · ·
