Sida 309
Lamartine ...
L. en nästan otrolig författareverksamhet, dertill tvungen af stora ekonomiska bekymmer. Från ungdomen van vid ett öfverdådigt lefnadssätt, hade han småningom förslösat den stora förmögenhet, som han fått med sin hustru, en engelska, Maria Anna Eliza Birch (se "Madame de Lamartine par Armand Lebailly", 1864). Hans rastlösa författareskap förföll tyvärr till ett yrkesmässigt skriftställeri. I synnerhet förråda hans historiska arbeten bristen af lugnt omdöme och allvarliga forskningar. Histoire de la Restauration (1851--52; "Restaurationens historia 1814--30", 1852--53), Histoire des Constituants (1854), Histoire de la Turquie (1854--55; "Turkiska rikets historia", 1854--56) och Histoire de la Russie (1855), liksom hans resebeskrifning Nouveau voyage en Orient (1853), äro egentligen s. k. spekulationsarbeten utan varaktig betydelse. Helt naturligt lämpade sig hans skaplynne vida bättre för den romantiserade skildringen, der han kunde gifva fritt lopp åt fantasiens ingifvelser. Med mästarehand tecknade han ett par tilltalande berättelser ur de arbetande klassernas lif: Geneviève, mémoires d'une servante (1851) och Le tailleur de pierres de Saint-Point (s. å.; "Stenhuggaren i Saint-Point", s. å.), samt ur sin egen lefnadshistoria två förtjusande noveller: Raphaël, pages de la vingtième année (1849; "Raphael. Blad ur lifvets bok vid tjugo år", s. å.) och Graziella (1850; "Graziella. Berättelse", s. å.). Confidences (1849) och Nouvelles confidences (1851) samt Mémoires inédits 1790--1815 (1871) och Correspondance 1837--1852 (1874) innehålla intressanta, ehuru något färglagda, meddelanden om skaldens lefnadsöden. Det ur literär synpunkt yppersta, som L. vid denna tid skapade, är hans Cours familier de littérature (1856--64) och Vie des grands hommes (1863--66), hvari återfinnas utmärkta teckningar af Homeros, Cicero, Caesar, Cromwell, Nelson, Bossuet, Fénelon m. fl. Oaktadt alla ansträngningar nödgades L. slutligen utfärda direkt upprop till allmänheten under form af lotterier, subskriptioner m. m. Ar 1867 beviljade honom franska kamrarna en lifstidsränta å en half mill. francs. Lyckligtvis för honom sjelf fick han icke bevittna den dag, då ett af de dyrbaraste minnen af hans fromma moder framlades för en nyfiken läsarekrets under titel Le manuscrit de ma mère, avec commentaires, prologue et épilogue par A. de Lamartine (1870). Han afled i Passy d. 1 Mars 1869 i en villa, som staden Paris ställt till hans förfogande. -- Jfr Eugène Pelletan: "Lamartine, sa vie et ses oeuvres" (1869); Ch. de Mazade: "Lamartine, sa vie littéraire et politique" (1872); E. Legouvé: "Lamartine" (1876); Ch. Alexandre, "Souvenirs sur Lamartine, par son secrétaire intime" (1884). J. M-r.
Lama-slägtet, Auchenia, zool., hör till kameldjurens ordning (Tylopoda) bland däggdjuren. Det har stort, starkt hoptryckt hufvud med spetsig nos, långa, smala och spetsiga öron, stora ögon, lång, rörlig öfverläpp, smal, lång och upprätt buren hals, höga och smärta ben med skilda tår och helt små trampdynor, lång, hårbevuxen svans, långt, ulligt hår och 6/5 (genom fällning af den främsta falska kindtanden 5/5) kindtänder på hvardera sidan. Ryggen saknar puckel, och ljumskarna äro ännu mera indragna än hos kamelerna. Dithörande arter bebo flockvis vestra Syd-Amerikas bergstrakter. De försvara sig genom att slå med fötterna äfvensom genom att i angriparens ansigte spotta sin saliv och halfsmält foder; de låta med lätthet tämja sig samt användas då som lastdjur, men göra gagn äfven genom sitt kött, sin mjölk och sin ull. Redan Amerikas första upptäckare funno två af detta slägtes arter, alpakan och laman, allmänna i tamt tillstånd hos peruanerna, som förlade dessa djurs tämjande till menniskoslägtets äldsta tider och satte det i förbindelse med sina halfgudars uppträdande på jorden. Alla arter af detta slägte trifvas blott i kalla trakter, på Andernas högslätter, och det är endast i Andernas sydligaste del, som de stiga ned ända till slättlandet. I sitt vilda tillstånd äro de föremål för en ifrig jagt. Hit höra guanacon l. huanacon (A. huanaco), laman (A. lama), alpakan l. pakon (A. paco) och vikunjan (A. vicunna), som beskrifvas under sina särskilda rubriker, C. R. S.
Lamb [lämm], Charles, engelsk humorist, f. i London 1775, anställdes 1792 såsom bokhållare vid ostindiska kompaniet och arbetade i dess tjenst till 1825, då han fick afsked med 450 pund sterl. i pension och bosatte sig på landet. Död 1834. -- En inom familjen ärftlig sinnessjukdom, af hvilken L. vid 21 års ålder hade en öfvergående känning, utbröt samtidigt såsom full galenskap hos systern, Mary L., hvilken derunder med en knif dödade deras moder. L. åtog sig då att i sitt hem öfvervaka Mary. Han uppfyllde ömt och sjelfuppoffrande denna broderspligt till sin död. Systern, som endast tidtals återföll i sjukdomen, egde literär begåfning och deltog i några af L:s literära arbeten. Han utgaf sedan 1796, mest i förening med sin vän Coleridge, smärre poem m. m., men vann erkännande först med Tales founded on the plays of Shakespeare (2 bd, 1807; "Shakespearesagor", 1851; ny uppl. 1882), till hvilka Mary bidrog, samt "Specimens of english dramatic poets who lived about the time of Shakespeare" (2 bd, 1808), med korta kritiska anmärkningar af högt värde. 1810 började han meddela essays i "The reflector" (bl. a. den berömda On the genius of Hogarth), men hans egentliga ryktbarhet härrör från de i "London magazine" 1820--23 införda Essays of Elia, hvilka ställde honom i jämnhöjd med Montaigne och Addison. L. hade så innerligt försänkt sig i studiet af de engelske dramatikerna från 16:de och prosaförfattarna från 17:de årh., att hans eget uttryckssätt osökt fått en genomgående fornartad prägel. Likafullt var han sig sjelf, ursprunglig i sitt humoristiska löje liksom i sitt hjertgripande patos. Hans paradoxer och sällsamma qvickhetslekar framspringa ur en underström af öm sympati samt den finaste känsla för sanning, natur och enkelhet. Också har sällan en man varit så älskad af sina samtida. Jfr P. Fitzgerald, "Life, letters and writings of Charles L." (6 bd, 1870--76).
Källa: Project Runeberg · ·
